Min ö Puukonsaari
Jag kom första gången till Puukonsaari år 1988 för att hälsa på en studiekamrat. En solig sommardag var båtfärden över Karttuufjärden i Puulavesi-sjön en trevlig utfärd för mig som också tidigare rört mig på insjöar.
Studiekamraten kom senare att bli min man och färderna över Karttuufjärden har inte alltid varit endast soliga och trevliga – många olika väder och färder har rymts in under årtiondena.
Under de första åren av vårt förhållande var resorna mest besök och semestrar, och vi försökte faktiskt bo på fastlandet i Otava, i dåvarande S:t Michels landskommun, men efter en sommar konstaterade jag att det är onödigt att betala hyra för en lägenhet där ingen vill bo. I augusti 1992 flyttade jag alltså till Puukonsaari. Till en början bodde vi på min mans hemgård, två år senare flyttade vi in i vårt egenbyggda hus.
Puukonsaari ligger i Södra Savolax, i hjärtat av Puulavesi, i Simpiäs famn, strax vid Karttuufjärden och har en yta på cirka tusen hektar. På ön finns sex permanent bosatta hushåll och ett flertal fritidshus som används året om. Totalt finns det ungefär 40 sommarstugor på Puukonsaari och de närliggande öarna.
Som mest färdades sju barn från ön dagligen till grundskolan. Öns sista skolbarn var våra egna och efter våren 2015 har ingen skolskjuts behövts. Förr i tiden var barnen tvungna att bo på fastlandet under veckorna, ”i kvarter”, och kom hem bara på helgerna. Dagliga skolskjutsar började först 1987, när min man blev myndig och sysselsatte sig själv genom ett avtal med kommunen om skoltransporter. Snart blev även postutdelning en del av skjutsarna. Ironiskt nog kom färjetrafiken till ön samma år som skolskjutsarna upphörde.
I slutet av 1980-talet fanns det flertalet mjölkgårdar på Puukonsaari och grannön Säkkisalo. De gav arbete åt mig som lantbruksavbytare och delvis även åt min man. Till grannön på arbete färdades man med båt, snöskoter och ibland till och med sparkstötting på höstens första isar. Mjölken mjölkades i början i mjölkkannor. Mjölkbilen har aldrig kört ända till gårdsplanen här, utan till avbytarens uppgifter hörde att också sköta mjölktransporten – när det var öppet vatten fördes mjölken till stranden för upphämtning av båtföraren som åtagit sig mjölktransporten. På vintrarna förde man mjölken över isen till fastlandet.
När den gamla båtföraren gick i pension fick vi en ny ”mjölkbåt” med bogport, och mjölkkannorna ersattes av mjölktankar på hjul som backades ombord på båten och på eftermiddagen fördes tillbaka till mjölkrummet igen.
I slutet av 1980-talet och ännu på 1990-talet var det sociala umgänget med grannöarna livligt. Det fanns en gemensam byaförening för Puukonsaari och Väisälänsaari, där även Säkkisalo ingick. Under byaföreningens tid sökte vi till exempel finansiering från kommunen för att få lördagsutdelning av post till Puukonsaari och Säkkisalo. Utdelningen fortsatte ända tills Posten avskaffade den hösten 2025.
Senare fick ön Väisälänsaari fast vägförbindelse till Hirvensalmi. Byarnas liv och behov förändrades så att föreningarna separerades. På vintrarna hölls gymnastik en gång i veckan, turvis i olika hem eftersom gemensamma lokaler saknades. Även syföreningen, eller missionskretsen som vi kallade den, samlades aktivt – kanske inte alltid så högtidligt som namnet antyder, skratt hördes ofta och ibland tog man sig också ett glas vin. På sommarlördagar hölls byatorg där lokalbor och fritidsboende möttes och umgänget var livligt.
Så småningom försvann korna från öarna, liksom från många byar på fastlandet. Husmödrarna började arbeta på fastlandet, männen sysselsatte sig med skogsarbete, byggjobb eller maskinentreprenader, var och en på sitt sätt.
Också arbetet för lantbruksavbytaren tog slut, så även jag fick sätta mig på skolbänken. Först studerade jag till agrolog (YH) och fick jobb i K-maatalous i S:t Michel, senare följde tio år hos ProAgria. Jobben hade redan förändrats mycket jämfört med de två dagliga mjölkningspassen – nu var det sammanhängande arbetsdagar och senare även distansarbete. Under åren på ProAgria studerade jag vidare till högre YH-agrologexamen, och de senaste åren har jag kunnat arbeta mestadels på distans hemifrån.
Det sociala livet på ön har också förändrats mycket med åren. När jobben flyttade till fastlandet och bort från den egna gården, fanns varken tid eller resurser för gemensamma aktiviteter. Samtidigt sköttes sociala kontakter på ett annat sätt än förr. När korna band en till hemmet, hann man inte mycket längre än till grannen mellan mjölkningarna, och då var gymnastiken, syföreningen och sommartorget viktiga mötesplatser.
Nu försöker vi väcka Puukonsaari byaförening till liv igen. Eldsjälarna, tiden och behoven är andra – sommartorgen har ersatts av distansmöten och av att göra bobarhetsutredningar, men det finns också plats för gemensamma teaterresor och stämningsfulla kvällar vid brasan.
När jag nu, 33 år senare, ser tillbaka på tiden då jag kom till ön, kan jag säga att jag kom i grevens tid. Den äldre generationen var fortfarande vid god vigör, de gamla husbönderna och husmödrarna skötte många sysslor och berättade historier från tidigare årtionden.
Tillsammans med dem vaktade vi kalvningar och drack morgonkaffe efter mjölkningen när det yngre hemfolket var på semester. Samtidigt växte en ny generation upp, och många fina minnen finns av dessa yngre män och kvinnor som nu aktivt kör färjan, bygger hus och lever livet vidare. De ”små husbönderna” kom ofta och visade hur locket på droppmuggen skulle sitta, och ibland bar de halmbalar till gödselrännan.
Den här berättelsen saknar allt det väsentliga om ön – väder och förbindelser. När det kortaste avståndet till fastlandet är fem kilometer, i tiderna åtta kilometer med båt, och stora öppna fjärdar ligger runtom, är det självklart att inget har saknats av dessa. Nu, när färjan har gått i tio år, finns höstens menföre i praktiken inte alls och vårens menföre känns mest som en uppiggande vilostund i arbetet.
Det förgångna livet med alla utmanande färder känns nästan som en dröm. Jag berättade nyligen för en kollega om mina tidigare år, mina jobb och mitt farande till och från Puukonsaari. Av kollegans min insåg jag att jag levt ett ganska speciellt liv. Utmaningarna har varit lite annorlunda än för folk i allmänhet, men är inte mängden problem i livet konstant – om det inte finns av dem, så skapar man dem ofta själv?
Det aktuella samtalsämnet bland skärgårdsborna är de kommande förändringarna i statens stöd för enskilda vägar och färjor. Vi är verkligen i en ojämlik position som skattebetalare – vi betalar årligen cirka 2 000 euro i avgifter för färjetrafikens väglag och två vägar för att kunna ta oss till butiken, jobbet eller läkaren. Om stöden minskar kraftigt och avgifterna stiger, kan det bli en orimlig utmaning att upprätthålla färjetrafiken.
De tiderna är förbi när vi färdades med båt över sjön från islossning till isläggning, vi blir ju heller inte yngre. Då kan vi hamna i en situation där även min man måste överväga att flytta till fastlandet från sin födelseö.
För det är ju det allt handlar om – en människa föds någonstans och slår rot, vissa kan aldrig rota sig någon annanstans. Och tydligen finns det alltid av oss, som parar sig och anpassar sig till det mesta och slår rot. Förnuftet har inte mycket med den ekvationen att göra – men det är en helt annan historia.
Artikelförfattaren Virpi Reinikainen från Puukonsaari är mamma till två redan vuxna barn, fru, samt mångkampare inom lantbruks- och naturresursbranschen. Hennes vardag och arbete med kolbindning finns på ön, semestrarna och hjärtat i Lappland.
Artikeln ingår i serien ”Min ö” där skärgårdsborna själva får berätta om sina öar. Den är publicerad i tidskriften Skärgård 4/2025.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
