12.3.2021
En ö i den åländska skärgården tycker att bobarhet övertrumfar hållbarhet. Om vi ska rädda våra skärgårdssamhällen måste vi släppa fördomar och riva hinder. Vi måste vara oförvillade och oförskräckta. Något som öbor är kända för.
De flesta små öar med en eller några hundra invånare vill bli fler. Ändå avfolkas vi. Gör vi inte tillräckligt? Vilka är hindren? Varför vill inte fler människor bo på öar? Varför blir allt fler öar ett pensionärsparadis eller en semesterdestination som bara lever en eller ett par månader om året?
Öar är en speciell variant av glesbygd. Där kan man bo i extremt täta kluster men ändå ha långt till service. Öar är glesa glesbygder på vintern och täta glesbygder på sommaren. Avståndet till en ö är mycket längre än på land eftersom man färdas på vatten. Är det sådana faktorer som hindrar oss? Har vi tappat förmågan att kritiskt granska oss själva? Alla snackar om inflyttning men vad behövs för att göra en ö attraktiv att bo på?
Min hemö Kökar är en självständig åländsk kommun med 236 bofasta. Sedan två år tillbaka jobbar vi med att ta fram en hållbarhetsplan. 130 personer har varit aktivt delaktiga i processen. När vi kommit halvvägs ger vi nästan upp. Vi finner hållbarhetsbegreppet alltför teoretiskt. Det är alltför avhängigt av överordnade beslut och strukturer, ibland omöjligt att använda på grund av brist på data eller alltför genomskinliga data (enskilda människor pekas ut).
I stället börjar vi prata om bobarhet, habitability i stället för sustainability. På en liten ö måste det finnas jobb, bostäder, skola, butik, hälsovård och färjor om det ska gå att bo där, året om. Är ön bobar så är den också hållbar. Att vi är bobara är förutsättningen för att vi ska kunna vara ett hållbart samhälle som kan ta hand om sina människor, sköta sin natur och vårda det omgivande havet.
Vi har en envis vilja att utvecklas och vill verkligen vara en bobar plats på jorden. För att definiera, mäta och utveckla vår attraktivitet utvecklar vi begreppet bobarhet att omfatta sju områden: välmående människor, tillit och delaktighet, rent vatten, ekosystem i balans, attraktionskraft, förnybar energi samt lokal ekonomi. Vi skapar fyrtio indikatorer med vilka vi mäter oss själva.
Mätningen sker i två steg. I steg 1 mäter vi hur väl Kökar matchar dessa fyrtio indikatorer på en fyragradig skala, vilket vi beskriver med ett cirkeldiagram. Vi får några verkligt tuffa sanningar att ta ställning till. I steg 2 väljer vi vilka av indikatorerna som är viktigast (och enklast) att åtgärda för att vi ska bli mer attraktiv för nya invånare. Det kan vara att öka på det vi redan är bra på, eller se till att sänka alltför höga hinder för inflyttning.
Vi vidtar ett helt knippe av åtgärder – vår strategi, vår unika mix. Vi ändrar i skattesystemet (Kökar är en kommun). Vi har ett starkt näringsliv och bygger i samarbete med kommunen fler hyresbostäder. Vi ordnar förstklassigt distansarbete. Vi stärker inflyttningen långt före och långt efter själva flytten. Vi anställer en ungdomsledare, söker pengar till energiomställning från EU (två avslag hittills men vi har fyra ansökningar inne), samt vidareutvecklar turismen till en hållbar näringsgren.
Inte så illa av en kommun med 236 invånare och egentligen inga hemligheter. Effekten kommer av att analysen fått oss att förstå att vi måste bre på mycket mer på inflyttningsmackan. För sådana här beslut krävs långa diskussioner, nytänkande, någorlunda enighet och mod. Därför måste alla vara med i analysen. Därför måste formella och informella processer löpa parallellt. Annars kör alltihop fast som en båtmotor utan smörjolja.
Sluta snacka, sluta gissa. Alla små öar som vill få fler bofasta behöver göra en seriös analys. Konceptet bobarhet är inte svårt, men heller inte okomplicerat. Man behöver ta fram indikatorer, analysera, dra slutsatser och ta beslut. Man behöver träffas och prata, prata, prata. Man måste vara ärlig och självkritisk men också stolt. Man måste hitta sina egna svagheter och styrkor. Man behöver finansiera arbetet. Kökarexemplet ger god vägledning.
Nu planerar Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi att sätta upp en distanskurs i bobarhet, öppen för alla som vill lära sig jobba så här. Det finns redan intresse, också ute i Europa: ett par irländska öar vill prova på, samma i Kroatien. Inga formella inträdeskrav. Det är lämpligt att vara två personer från en ö, så att man kan stötta varandra. Alternativt två personer från två närliggande öar, som hjälps åt. Läs mera om kursen i bobarhet.
Artikelförfattaren Christian Plejel bor på Kökar och har varit koordinator för bobarhetsprojektet. Jobbar för tillfället i Värmdö kommun som projektledare för projektet Pelago. Christian är ordförande för Nordiska skärgårdssamarbetets styrelse.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!