Inledaren 3/2025
Stort är inte alltid vackert – med nya horisonter i sikte
Kan inte varje skärgårdsbo få en egen Porsche istället för att staten ska betala så mycket för förbindelsetrafiken, säger tjänstemannen. Oklart om detta var sagt som ett skämt eller av irritation.
Nej, många av de politiker och tjänstemän som gör livsviktiga beslut om skärgården – må det sen vara på regional eller statlig nivå eller gälla sjukvårdsdistrikten – saknar kunskap om och förståelse för densamma. Det gäller tyvärr även på andra nivåer i samhället. Till exempel har småföretagens möjligheter att få finansiering på landsbygden försämrats av flera olika skäl. Nedläggningen av mindre bankkontor bryter långvariga, personliga kundrelationer. När den lokala kunskapen försvinner kräver bankerna tyngre säkerheter för lån – men på glesbygden sjunker ofta fastighetsvärdena. En fastighet som på sommarstugemarknaden har ett högt värde, kan ur näringslivsperspektiv anses nästan värdelös. Och investeringarna minskar. Detta hör till temat för årets Skärgårdsting, som ordnas på Sveaborg i november.
På tjugo år har det enligt Naturresursinstitutets statistik försvunnit nästan 30 000 jordbruksföretag i vårt land. Sedan början av 1970-talet har folkmängden på landsbygden och mindre tätorter minskat med cirka 400 000 personer. Som Mikael Sjövall skriver i sin kolumn i HBL (11.8.25): när glesbygden avfolkas blir den farligt lätt att nonchalera.
Så vad gör man? Egentligen finns det bara två alternativ. Man gnäller och ger upp eller så försöker man hitta lösningar (och gnäller kanske lite likväl).
Om allt går väl har Finland snart en uppdaterad skärgårdslag, som bättre kan svara mot dagens utmaningar. I den bästa av världar åtföljs den av en lättfattlig konsekvensanalys, med vilken man kan bedöma effekterna av de politiska beslut som tas gällande skärgårdsområdena.
Houtskärs grand old man Bengt Backman, som vi minns med värme, sade alltid att det är vi som bor och/eller verkar i skärgården som också måste sprida berättelserna om det goda livet i skärgården. Stort är inte alltid vackert. Ett litet samhälle är mer människonära, det kan vara tryggare, effektivare, mer förlåtande och mer flexibelt. Är det smidigare lilla ösamhället även mer hållbart? I dessa beredskapstider tror jag att nationen som stort har mycket att lära av skärgårdsbornas sätt att skapa sig en fungerande vardag.
Denna devis är även arbetsrubriken för den doktorsavhandling jag har inlett arbetet med i september: Skärgårdssamhällen som vägvisare mot hållbarhet. Planen för min forskning har dubbla syften, att (1) inventera forskning och tvärvetenskapliga studier av öar som med sina begränsningar kräver särbehandling, och (2) visa vad det urbaniserade Sverige (och förhoppningsvid även Finland!) kan lära om resiliens och klimatanpassning av sina öar. Det finns 399 levande laboratorier längs med Sveriges långa kust, där man kan innovera och pröva nya lösningar för framtidens hållbara samhällen.
Jag har trivts bättre än bra på Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi. Alla kunniga kollegor på det nu nedmonterade Centret för livslångt lärande. Alla öbor jag fått träffa genom jobbet med att bygga upp ett nationellt skärgårdsnätverk. Tillfredsställelsen av att se institutets bobarhetskoncept få luft under vingarna och märka att det fungerar. Alla internationella öforskare, -älskare och -aktivister jag haft förmånen att samarbeta med under åren.
Och naturligtvis arbetet med tidskriften Skärgård, där mycket av den kunskap och de kontakter vi samlat på oss via våra andra arbetsuppgifter har kunnat koncentreras mellan två pärmar fyra gånger per år. Varje redaktör sätter sin egen prägel på slutprodukten och tack vare Håkan Eklund fick jag en väldigt fin tidskrift att utgå ifrån. Mitt bidrag har väl främst varit att ännu mer lyfta fram människornas skärgård, där det finns både kunnande, samarbete, livskraft och framtidstro. Skärgårds utgivning fortsätter nu i mycket trygga händer, när journalisten och kommunikatören Mia Henriksson tar över redaktörskapet. Och Skärgårdsinstitutet lever och frodas med Cecilia Lundberg vid rodret, snart med förnyade tilläggskrafter även där.
Jag har hittills bytt jobb med en viss ”sovjetisk regelbundenhet” (ungefär vart femte år), men på Skärgårdsinstitutet hade jag tänkt stanna tills åldern eller nån annan sparkade ut mig. Nu blev det inte så, all turbulens inom akademin under det senaste halvåret gjorde att doktorandplatsen på Södertörns högskola utanför Stockholm lockade. Speciellt som jag får fortsätta jobba med mina hjärtefrågor även där. Och jag kommer oberoende att bita mig fast vid Skärgårdsinstitutet, att helt överge tidskriften och bobarhetskonceptet skulle kännas som att placera sina egna barn på fosterhem.
Så till alla er vänner av skärgården och Skärgård – detta är inte ett hejdå. Arbetet fortsätter, vi har bara flyttat om schackpjäserna litet. Det kan behövas ibland, för att vi ska nå dit vi vill.
Pia Prost
Redaktör för Skärgård 3/2025
Doktorand på Södertörns högskola
Inledaren är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2025
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
