23.6.2022
”Det går jättebra att ni intervjuar David Lagercrantz”, meddelar hans agent per mejl. ”Men i första hand försöker vi få in de intervjuer som kommer att handla om den nya boken”.
Jag förvånas över att det inte är svårare än så att boka en intervju med en av världens just nu mest lästa författare – problemet är bara att den nya deckaren inte är det som intresserar mest. Jag vill veta mer om människor och öden på Härligö.
Att det primära intresset inte är den nya deckaren Obscuritas visar sig inte vara ett problem.
– Nej, strunt i den. Boken har jag talat så mycket om, jag talar mycket hellre om vår ö, konstaterar David Lagercrantz, som i princip tillbringat alla sina somrar på Härligö i Ingå skärgård. Medräknat hans barn och hans morfars farfar Konstantin Ruin är det nu sex generationer inom samma familj som under cirka 130 år vistats på ön med det vackra namnet.
Härligö är en rätt liten holme på drygt fyra hektar och 240 meter tvärs över. Fågelvägen är det inte mer än tre kilometer in till Ingå kyrkby. Norrifrån omfamnas holmen nästan av fastland, medan havet öppnar sig mellan några skogsklädda holmar i söder. I väster, där ett högt berg stiger stuprätt ur havet, breder Kyrkfjärden ut sin mäktiga rundel. // Omfluten på detta vis av sund och vikar och stora skogar bär vår holme på en gång prägel av ytterskär och inomskär. // Här möts utskärsflorans doftstarka och färggranna blommor och ängarnas blidare blomster. (1
Holmen hette ursprungligen Masholmen och hörde till Hovgård på fastlandet. År 1887 köptes ön av Otto Bernhard Bäck. Han hade arbetat på Porter- och Ölbryggeri Ab i Ekenäs, först som assistent till sin styvfar och från 1883 själv som bryggmästare. Redan året därpå hade både hans mor, styvfar och biologiska far dött. Med sitt betydande arv köpte han ön i Ingå skärgård och byggde en påkostad villa. Det var bryggare Bäck som döpte om holmen till ”Herrliö”.
– Öns tre bostadshus och alla mindre byggnader och sjöbodar byggdes av bryggare Bäck i slutet av 1800-talet, berättar Lagercrantz. Bäck var en stor misantrop – han byggde också ett skyttevärn varifrån han sköt med hagelbössa laddad med salt mot folk som kom för nära ön.
David Lagercrantz morfar, författaren och filosofen Hans Ruin, har i sin bok Rummet med de fyra fönstren berättat historien om bryggare Bäck och hur det kom sig att familjen Ruin hamnade på ön. Bäck var av allt att döma en man, som hade kvinnorna i sin makt. Han skildras som lång och smärt, med mörk hudfärg och brinnande ögon. (1
Det är oklart varför Bäck gav upp sitt liv i Ekenäs och flyttade ut till en öde ö, men han kom inte ensam. Med sig hade han dottern till en general. Hon tillhörde alltså en helt annan klass än bryggaren, kanske ville paret med flytten till holmen vända ryggen till det samhälle som redan på förhand dömt ut deras förhållande. Dock varade förhållandet bara några år.
Bäck hade en enorm byggmani, en mani som inte stod i någon som helst proportion till hans behov. Den ståtliga och överdimensionerade karaktärsbyggnaden hade 12 rum. Totalt byggde han ett dussin byggnader på ön, alla samvetsgrant och kunnigt uppförda. Han anlade prunkande trädgårdar och bröt till och med mark för en promenadväg runt ön, ett arbete som var allt annat än enkelt och billigt.
Under åren på ön blev Bäck allt mer excentrisk och människoskygg. Men en kvinna höll honom sällskap: hans unga och vackra hushållerska, som förutom hans bröd även delade hans bädd. Hon lär ha funnits med från början – man kan bara spekulera om det kanske uppstod ett triangeldrama på den lilla ön? Hon födde två barn, en gosse och en flicka. Men ingendera av dem fick hon behålla på holmen. Knappt födda bragtes de av sin fader i främmande händer. // Men som så ofta brukar vara fallet med misantroper ägnade Bäck djuren den kärlek och omsorg han vägrade att skänka människorna. (1 Han fredade fiskevatten, byggde dammar för utter och säl, satte upp holkar och förvandlade ön till en djurgård. Idag kan man förfasas över att han hade två vingklippta havsörnar på ön, men för honom var de troligtvis kronan på verket – symboler för hans trots och egensinnighet.
En kall januarimorgon på 1890-talet mördas han här på Härligö med ett yxhugg i bakhuvudet. Vi är alla uppvuxna med skräckhistorier om bryggare Bäck, konstaterar Lagercrantz. Ibland blandade vi ihop mördaren och Bäck och föreställde oss att han kom gående med en blodig yxa. Idag försöker vi odla myten om Bäcks skatt istället. Trots att han ansågs ha varit ganska rik, hittade man efter hans död inga pengar.
När kassaskåpet öppnades fanns där endast 30 mark, och varken värdepapper eller bankkonton. Det berättades att Bäck skulle ha gått in i skogen före likviderna på lördagarna – där skulle han ha gömt sina pengar. Nuförtiden ordnas en årlig skattjakt på ön för barnen i grannskapet, men där består skatten främst av godis. ”Bäckens skatt” är alltså ännu inte funnen.
Inte nog med att Bäck blev kallblodigt mördad av en arbetslös skogshuggare från grannsocknen, även för hushållerskan gick det illa. Enligt Lagercrantz gjorde det att familjen antagligen kom över Härligö rätt billigt, eftersom det gick rykten om att det spökade på ön.
Det var Hans Ruins föräldrar Waldemar och Flora Ruin som en vacker majlördag i slutet av 1800-talet åkte ut till skärgården för att titta på en sommarvilla som stod att hyra. Men villan var inte vad de sökte efter. Flora övernattade på en bondgård, medan Waldemar, professor i pedagogik och didaktik vid Helsingfors universitet, tidigt nästa morgon måste vara tillbaka i staden. Så han vandrade genom vårnatten, dryga två mil, till närmaste järnvägsstation.
Solen hade gått upp när han kom fram. Han kastade sig i gräset och väntade, men hur han än väntade förblev allt lika tyst och tomt. När han slutligen steg upp och granskade tidtabellen, lade han märke till den lilla asterixen: icke sön- och helgdagar. Så han fick ta skjuts ner till kusten igen. I närheten av Ingå sockenkyrka fanns en brygga, som skulle anlöpas av en ångbåt lite senare på dagen.
Men skjutskarlen hade berättat om en holme inte alltför långt från kyrkbyn. Där bodde ingen längre. Dit ville ingen fara. Det var en fasans ort. Förra vintern hade ägaren blivit ihjälslagen med en yxa. Och i vintras drunknade hans hushållerska jämte den fiskarfamilj som hon tagit att bo hos sig. Pappa for ner till skären och dagen därpå hade han ordnat för sommaren med boets utredningsmän. (1
Waldemar Runi med familj slog sig ned på Härligö 1894 och köpte den följande år. Efter Waldemars död delades holmen mellan Hans och hans halvsyster, målaren Ingrid Ruin. Deras förhållande var mycket kyligt, vilket ledde till att Ingrids del av holmen övergick till en utomstående ägare efter hennes död.
– För mig personligen blev bakgrunden till allt Hans Ruins bok Poesiens mystik, som blev populär bland unga poeter i Norden. Min far Olof Lagercrantz, som 1935 debuterade med diktsamlingen Den döda fågeln, blev intresserad av Hans, tog kontakt och åkte till Härligö där de två blev vänner, berättar David. Då fanns också Hans 17-åriga, snart 18-åriga dotter på ön, Martina, min mamma. Hon hade levt rätt skyddat och var på sätt och vis yngre än sina 18 år, medan Olof redan då varit med om mycket. Han hade varit nära att dö i tuberkulos och haft ett passionerat förhållande med Karin Stolpe, vilket nu blir film genom Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev.
När kriget bryter ut 1939 skickar Hans sin dotter till Stockholm för att bo hos Olofs familj. Ganska snart förlovar och gifter sig Olof och Martina. När vinterkriget börjar deltar Lagercrantz i opinionsrörelsen för bistånd till Finland. Han är redaktör för frivilligkårens tidning och är med och myntar uttrycket ”Finlands sak är vår”.
På sjuttiotalet tar Olof och Martina med sina fem barn över Härligö, medan Martinas bror med familj flyttar till ön intill. I en festskrift till sin kusin Hans Ruin d.y. skriver David Lagercrantz: Vi bodde på den tiden i en liten bod på Knipholmen i finska skärgården. Jag sov underst, Påhl i mitten, och så Hans överst. // Precis som nu långt senare, bodde jag egentligen på Härligö, grannön, men eftersom vi pojkar kommit varandra så nära, rodde jag ofta över på kvällarna, och sov över hos familjen Ruin. Min mamma Martina var storasyster till Hans pappa, Olof, som kallades Lilla Olof eftersom han var yngre än min far, Olof Lagercrantz eller Stora Olof, som vi sa ibland. (2
År 2016 är det Davids, frun Annes och deras barns tur att ta över ön.
– Det är vårt paradis. Vi har renoverat husen och där är väldigt fint, med stora gräsmattor som tidigare varit odlade marker. På grund av pandemin har vi nu varit där rätt lite, ifjol blev det bara tre veckor. Vi vill gärna vara där länge, så man kommer in i en ny rytm.
Det har varit arbetsamma veckor. Ingen hängmattstillvaro precis. Den här holmen vet att hålla dem som bor där varma. // Åtta tunnland, lite ängsmark, mest skog och berg, är inte mycket, men många har lagt sin hand vid ön och håller oss ännu långt efter sin död städslade vid sådant de satt igång. (3
– Det fanns många förpliktelser kring Härligö när jag växte upp. Man skulle inte bara vara en duktigt skärgårdsbo, arbeta och fiska och rensa i trädgården, man skulle också vara en duktig intellektuell. Under min barndom kom många författare på besök; Tikkanens, en massa författare från Sverige, närmsta grannen Henrik von Wright. Ofta kände man sig rätt liten och otillräcklig. Men när vi tog över tycker jag att vi rensade bort allt det där, vi är kanske inte så praktiska heller. Vi tar in mycket hjälp och så har vi skaffat två robotgräsklippare, döpta efter våra döda föräldrar, Olof och Ulf, som åker omkring där och arbetar.
David är den fjärde generationen författare på Härligö. Ofta har han kommit till ön med sina bokprojekt, trots att det ideala är att bara få ha semester och läsa vad man vill.
– Men jag tror att författardemonerna på ön driver en till att skriva. Drivs man av skuld är det då bättre att skriva några skarpa rader, konstaterar Lagercrantz. Den bästa sommardagen börjar med en roddtur, fortsätter med en stund av skrivande – sen får man koppla av och med gott samvete ta sig ett glas på kvällen. Och något på Härligö gör att skrivandet löper bättre än här i Stockholm. Ny miljö ger nya tankar. Ibland inbillar jag mig att det bästa jag skrivit har jag skrivit på holmen, där jag får ett visst lugn.
En stor del av Lagercrantz senaste böcker har han arbetat med på Härligö, till exempel kom boken om Zlatan Ibrahimović till stor del till här.
Lagercrantz berättar att hans mamma bar sitt finlandssvenska arv med stolthet.
– Jag har ju själv tillbringat stora delar av min barndom i Ingå skärgård och kan själv känna mig mycket finlandssvensk. Nästan lite patriotisk, eftersom det svenska tryckts undan mer och mer jämfört med hur det var i västra Nyland under min uppväxt. Och det finns ju rätt hårda tongångar från olika håll, så jag försöker alltid stå upp för det finlandssvenska när jag kan.
Familjen åker in till Ingå och handlar och tar bland annat del av Hantverkardagen som hålls i mitten av juli. Men om folk känner igen honom i kyrkbyn är han osäker på. Deras liv finns på Härligö. Tillsammans med alla kusiner, Ruinarna på grannön, lever de i sin egen skyddade verkstad, som Lagercrantz uttrycker det. Ibland kommer grupper på besök från olika hembygdsföreningar, och David får berätta om de olika husen och deras historia. Han konstaterar att ön är rätt känd i trakterna ända sedan Bäcks tid. Idag är hela ön kulturmärkt, på gott och ont.
– Jag är glad över att kunna marknadsföra Härligö som min hemvist på många sätt och vis, säger Lagercrantz. Jag kunde prata hur länge som helst om Härligö, jag längtar hit mer och mer för varje år som går.
Jag ser ut i denna värld, den första jag tog i besittning. Och jag tycker att det är den enda värld jag någonsin ägt. Livet drar sig samman hit, allt återvänder på något vis till dessa fruktträd, dessa björkar, dessa tallar. (1
Litteratur
1) Ruin, Hans. Rummet med de fyra fönstren. Helsingfors, 1940.
2) Schuback, Marcia Sá Cavalcante & Ericson, Staffan (red). Tidvatten – Festskrift till Hans Ruin. Södertörns högskola, 2021.
3) Ruin, Hans. Hem till sommaren. Wahlström & Widstrand. 1964.
Artikelförfattaren Pia Prost är redaktör för Tidskriften Skärgård Skärgård och projektledare för temanätverket Habitability. Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2022.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!