Skriv här det du söker efter!

Skärgårdssmaken finns i de små gårdsbutikerna

Margot Wikström vid Annika Holméns gårdsbod som ligger alldeles invid Wattkastvägen i Korpo.

I skärgården står allt fler välkomnande dörrar till olika gårdsbodar öppna. I en är vackra syltburkar och papperspåsar med gårdens alla potatissorter i blickfånget, i en annan slår äppeldoften emot en när man stiger in över tröskeln. Nödvändigtvis ser man inte till den som fyllt på hyllorna, men man kan fritt plocka åt sig av varorna och betala med sin telefon eller genom att sätta en slant i penningskrinet.   

För dagens konsumenter blir det allt viktigare att känna ursprunget till de produkter de köper. De populära REKO-ringarna ger möjlighet att köpa närproducerat direkt från producenten, men att köpa produkterna på gården där de producerats ger ytterligare en dimension. Du får en glimt av vardagen på gårdarna och har du tur kan du få dig en pratstund med den som kokat sylten, sått morötterna eller skött om djuren.  

Många kanske tänker att gårdsbutikerna är något av en rolig bisyssla för gårdarna, men bodarna är ofta mycket viktigare än så. Så säger Margot Wikström, projektledare för närmatsprojektet KulTa och en av bakgrundskrafterna bakom konceptet Mathantverk i Finland. Mathantverket kom till Finland just genom skärgården, där behovet av kunskap i förädling av råvaror var stort. Idag finns här många duktiga mathantverkare som har sina produkter till salu i bodarna det kan löna sig att spana efter diplom på väggarna och vinnardekaler på produkterna.

Margot har inom sitt projekt samlat information om bodarna och skapat Skärgårdens Smakrutt, som man kan hitta på nätet. Smakrutten gör det lättare att hitta alla de otaliga små direktförsäljningsbodarna som finns längs vägarna när man tar sig en avstickare från Skärgårdsvägen in till byarna i västra Åboland, oberoende om man cyklar, vandrar eller åker. På Kimitoön finns en ny närmatsguide, som man också hittar på nätet. 

 

Mikael Hämäläinen med en låda äpplen i famnen.
Mikael Hämäläinen driver Lillviks gård och gårdsbod.

OKTOBERSOLEN VÄRMER skönt när vi lutar oss mot dörrkarmen till Lillviks gårdsbod och väntar på Mikael Hämäläinen, som tillsammans med sin mamma Mia Peussa driver gården på östra Lillandet i Nagu. Det dröjer inte länge innan vi hör en fyrhjuling som närmar sig, och Mikael stiger av med en låda fylld med äpplen, potatis och honung. 

Lillviks gårdsbod har funnits i cirka 15 år. Potatis säljs endast här, men äpplen säljer gården också till återförsäljare i Jyväskylätrakten och till Åbo torg.  

– Plommon skulle vi kunna sälja hur mycket som helst av, både här och till Åbo torg. De går åt på ett par timmar, så de är tyvärr slut just nu, konstaterar Mikael. 

Det är så som det är: det som är i säsong är det som finns till försäljning, så länge lagret räcker. Potatisen ligger framme max 24 timmar på sommaren, så de är alltid färska. På hösten klarar de sig lite längre, men de är ändå aldrig längre framme till försäljning än två dagar.

Både ortsbor och stugägare hör till stamkunderna. Självbetjäningen fungerar väldigt bra, det är mycket sällan som något försvunnit. För att komma till gårdsboden får man göra en ordentlig avstickare från Skärgårdsvägen, men verksamheten är lönsam. Det är naturligtvis stor skillnad att kunna sälja sina varor själv, än att en rätt stor del av förtjänsten går till återförsäljare.  

För tillfället är det brått med vinteräpplena, som ska plockas. 

– Under vintermånaderna är det lugnare, då hinner man ha lite ledigt, ler Mikael.

 

Annika Holmén med en korg äpplen i famnen. Bredvid henne golden retriver-hunden Willy med ett äpple i munnen.
Hunden Willy är en stor äppelätare. Annika Holméns egna favorit är äppelsorten Amorosa.

DET HAR blivit vanligare att gårdar drivs av kvinnor, så är det också i skärgården. Det gäller både djur- och växtodlingsgårdar som bär- och fruktodlingar. Annika Holmén på Wattkast i Korpo är en av dem. 

– Absolut lönar det sig att ha en gårdsbod, säger Annika, speciellt för arbetsmotivationen och för att få en chans att träffa kunder! Jag kan inte svara på om det beror på Smakrutten, men jag har haft betydligt fler kunder än tidigare. Gårdsbutiken har funnits i fyra år och denna sommar har många fler än bara stamkunderna hittat hit. Jag börjar säsongen med att sälja nypotatis och i år tog all potatis slut på tre veckor. 

– Gårdbutikerna har aldrig tidigare varit samlade på ett och samma ställe, så tjänsten tog sig rejält över nyhetströskeln när den lanserades i juni, flikar Margot in. 

Man kan se Annikas äppelträdgård, med cirka tvåtusen träd, från gårdsboden. Äpplena säljs både direkt, till partihandeln och butiken i Korpo. Musten, upp till 2000 3-liters dunkar per år, säljs i huvudsak från gårdsboden och i princip går allt åt, borträknat det som säljs i Korpohandeln. Boden är öppen varje dag från klockan 9 till 21 fram till november, men när Annika tagit bort kassan står dörrarna öppna ändå.
Det märks att Annika är engagerad i sin gårdsbod, att stiga in i den är nästan som att komma in i en sagovärld. Och hon har flera utvecklingsidéer, bland annats skulle hon vilja sätta upp mera fotografier på väggarna, till exempel om hur arbetet på gården sköttes förr i tiden. 

 

Monika Holmén med en stor pelargon i famnen.
På våren fylls Monika Holméns växthus med blommor.

VI KURVAR vidare längs Wattkastvägen och tar av till höger på en anonym grusväg. Skylten är borttagen för trädgårdssäsongen är över för i år de som vill besöka Holméns trädgård får vänta till våren. Men Monika Holmén har inte tagit ledigt. I ett av de tre växthusen står hon och pysslar om två fikonträd, Margot och jag får smaka på en av de stora, mogna frukterna. 

Persikor, vindruvor, kvitten… Fikon är inte den enda exotiska växt som vittnar om gröna fingrar. De går i släkten, så att säga. Monikas föräldrar var båda trädgårdsmästare, och speciellt hennes pappa var intresserad av blommor och hade perenner och buskar till försäljning redan på 60-talet. 

– Egentligen började ju all hemförsäljning med mjölkbeting, påminner Monika, det vill säga att man hämtade mjölk från de gårdar som hade kor. Vi hade mjölkkor till 1968. Många gårdar sålde samtidigt både potatis och grönsaker. Hemförsäljning i större skala här hos oss började när Wattkast fick färja 1974, innan dess kom folk med båt efter mjölk och de grönsaker som fanns.

Monikas föräldrar började med sommarblommor på 80-talet, vid sidan om tomaterna. Själv är hon statsvetare och har jobbat på biblioteket i Korpo, men i praktiken har hon dubbeljobbat i hela sitt liv. Det vara bara de sista åren innan pensionen hon endast jobbade i trädgården på Wattkast och gör det ännu, vill säga. Idag odlas sommarblommor på hela arealen, samt lite ört-, gurk- och tomatplantor.

– Jag hade 30-årsjubileum i våras och hade tänkt fira med tårta, men det gick ju inte på grund av coronan. Eftersom jag hållit på så länge har jag en rätt stor kundkrets, men intressant nog var nästan en tredjedel av kunderna nya i år. Säsongen börjar i maj och vi drar nog en lättnadens suck när vi tar ner skyltarna i mitten eller slutet av juli. Det ska vara en helhetsupplevelse att besöka vår trädgård – allt måste vara i skick för folk går gärna runt och tittar. Folk kan dyka upp från tidig morgon till nio på kvällen och då ska någon av oss vara redo, eftersom vi inte har självbetjäning. 

– Tyvärr har alla rådjur och hjortar gjort att mycket av försäljningen skjutits fram mot midsommar. Det måste vara ljust och folk i stugorna för att allt inte ska bli uppätet. Det blir det tyvärr ofta ändå. Det problemet fanns inte på 1990-talet, konstaterar Monika.

 

FÖRUTOM DET ovannämnda kan man längs Skärgårdens smakrutt hitta fisk och fiskinläggningar, safter, sylter, charkuterivaror, honung, bröd, ost och spannmålsprodukter. Genom att handla i en av skärgårdens gårdsbodar, var än den må finnas, kan du vid sidan av smakupplevelsen bidra till att de småskaliga näringarna i skärgården hållas levande. 

 

Artikelförfattaren Pia Prost jobbar som redaktör för Tidksriften Skärgård och som kommunikatör på Skärgrådshavets biosfärområde. 
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2020. 

Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!