4.6.2025
Kring sekelskiftet 1900 rörde sig många gårdfarihandlare i Finland. Handelsmännen reste omkring även i den finländska skärgården, där de erbjöd befolkningen förbättrade konsumtionsmöjligheter. En del gårdfarihandlare kom från ryska Karelen och skilde sig språkligt och kulturellt från lokalbefolkningen. Handeln gav därmed också upphov till mångahanda kulturmöten i skärgården.
Ännu i början av 1900-talet var konsumtionsmöjligheterna i den glest befolkade finländska skärgården begränsade. Näringsfriheten som infördes stegvis i slutet av 1800-talet tillät förvisso öppnandet av butiker i glesbygden, men för många skärgårdsbor var vägen till närmaste affär lång och tidskrävande. I de butiker som fanns var utbudet av varor dessutom ofta knappt.
För skärgårdsbor som ville få tag på varor erbjöds ändå ett alternativ till att handla i affär. De kunde köpa produkter av så kallade gårdfarihandlare, kringresande handelsmän, som färdades från ö till ö. En del var lokala medan andra rörde sig över långa avstånd. De långväga handelsmännen kom till största delen från regionen Vitahavskarelen i Ryssland, som gränsade till storfurstendömet Finland i höjd med Kuusamo. Trots att det var mer än tusen kilometer från södra Finlands kustområden till deras hembygd, idkade de handel på öarna i de nyländska, åboländska och åländska skärgårdarna.
På fastlandet rörde sig gårdfarihandlarna lokalt oftast till fots eller med häst och kärra. För att färdas över längre avstånd anlitade de från slutet av 1800-talet ångbåtar och tåg. Förutsättningarna för rörligheten såg ändå annorlunda i skärgården än på fastlandet. En man från Åbolands skärgård som på 1950-talet ihågkom sin ungdom i skärgården berättade att gårdfarihandlarna inte hade egna fortskaffningsmedel, utan rörde sig från holme till holme med lokalbefolkningen i deras båtar. Avstånden särskilt mellan utskärsöarna var långa och när handelsmännen en gång tagit sig ut till skärgården besökte de alla öar så långt deras lager räckte till.
Menförestiden var en särskild utmaning för förflyttningarna, liksom vintermånaderna då isen tidvis låg tjock. När isen bar färdades gårdfarihandlarna ofta mellan öarna till fots eller på skidor. En Föglöbo berättar att de ryska rörliga handelsmännen var de första som öborna hade sett skida: ”man sade att ryssarna gick på brädlappar så det var ryssarna som förde hit skidorna.”
I pressen omnämndes gårdfarihandlarna ofta som ”arkangeliter”, en syftning på att Vithavskarelen låg i det ryska guvernementet Archangelsk. I folkmun kallades de däremot vanligen ”påsaryssar”, eller efter finskan ”laukko-ryssar”, eftersom de bar sina varor i en stor läderväska på ryggen med remmar över axlarna. Det förekom också, som på Föglö, att alla rörliga handelsmän blev kallade ”ryssgubbar”, även de som kom från fastlandet och var finskspråkiga.
De gårdfarihandlare som år efter år återvände till en viss ö gavs ofta personligare namn. I Korpo figurerade handelsmannen ”Ryss-Mickelsson”, som egentligen hette Ivanov, medan en annan med smeknamnet ”RyssLander” rörde sig på Föglö. I Ekenäs skärgård färdades i sin tur under många år ”Jungfru-Petter”, som blev något av en legend i trakten.
Trots att gårdfarihandlarnas modersmål var karelska eller ryska utgjorde språket sällan ett oöverkomligt hinder när de köpslog med skärgårdens svenskspråkiga kunder. De långväga gästerna lärde sig snabbt den centrala handelsvokabulären och en del lärde sig med tiden en god svenska. Handelsmännens brytning lämnade ändå spår i hur skärgårdsborna ihågkom dem. En Korpobo drog sig på 1950-talet till minnes att RyssLanders hälsningsfras vid ankomsten till en gård var ”kr tag, kr tag, hur kan mamma må i tag?”, medan Jungfru-Petter när en kund prutade med honom uppgavs ha utbrustit: ”Va tu tala tu gambla mänskan!”
På öarna i skärgården såg både unga och gamla fram emot gårdfarihandlarnas ankomst. Ett besök utifrån var ett välkommet avbrott i en ganska monoton vardag – eller som en kvinna från åländska Vårdö uttryckte saken: ”en fläkt från en annan och händelserikare värld”.
I samhällen som ännu inte var kopplade till omvärlden genom modern teknologi hade de rörliga handelsmännen en funktion som informationsförmedlare. De förde med sig nyheter och spännande rykten från världen utanför och en del underhöll sina kunder med livfulla skildringar från sina vidsträckta resor. Därtill förmedlade de privata meddelanden. Det var ibland via dem som öborna fick veta till exempel att en släkting eller bekant hade avlidit eller att ett barn hade fötts. En kvinna från Kökar som var född i början 1900-talet menar att de rörliga handelsmännen på sätt och vis ersatte telefonerna som var ovanliga ännu i hennes barndom.
Främst välkomnades gårdfarihandlarna ändå på grund av de varor de saluförde. Enligt en kvinna som på 1910-talet bodde i Åbolands skärgård var gårdfarihandlarna inte direkt efterlängtade, men deras ankomst var ändå en glad överraskning eftersom de oftast hade något man behövde. Gårdfarihandlarna vände sig till kunder i alla åldrar, från barn och ungdomar till vuxna och åldringar. En person från Föglö minns att särskilt äldre personer, och andra som annars sällan hade möjlighet att göra inköp, välkomnade dem.
Själva köpslåendet hade också en social funktion. På Brunskär i Korpo samlades hela husfolket kring handelsmannen när han om kvällarna öppnade sin läderväska och började förevisa sina varor. I väskan fanns i huvudsak tyger av olika sorter. De flesta kläder tillverkades in på 1900-talet i hushållen. Tack vare industrialiseringen ökade efter hand utbudet av färdigsydda kläder och andra textilier, såsom silkessjalar, kostymer, underkläder, sängkläder, gardiner och dukar.
Förutom tyger sålde de rörliga handelsmännen mindre varor såsom pennor, knappar, nål och tråd samt olika trycksaker, till exempel postkort, brevpapper och bilder av den ryska kejsarfamiljen. Tack vare sina välutvecklade handelsnätverk kunde de ofta erbjuda sina kunder i skärgården ett bredare utbud av varor till billigare priser än de närmaste fasta affärerna.
Eftersom gårdfarihandlarna själva måste bära på produkterna saluförde de uteslutande lätta varor. Trots detta kunde deras väska när den var full väga upp till sextio kilo. Det hände att handelsmännens skildringar om sina mödosamma färder inspirerade kunderna att prova på att bära den, såsom på Brunskär söder om Korpo: ”Wi kom då alltid att tänka på den tunga läderväskan, vilken karfolket i huset roade sig med att försöka slänga på ryggen, som för Mickelsson gick hur lett som helst.”
Exemplet visar att köpslåendet också betraktades som en form av underhållning som lockade även sådana öbor som inte hade lust eller råd att själva göra inköp. Många handelsmän var kända för sitt livfulla sätt att förevisa sina produkter och framhålla deras tjänster på ett humoristiskt sätt. Ett intensivt prutande var ett givet inslag i köpslåendet, även om skärgårdsborna inte alla gånger var så skickliga på det. I ihågkomster om handeln nämns till exempel Korpoborna som ”ganska tråkiga prutare”.
Många gårdfarihandlare följde samma rutt år efter år och var beroende av skärgårdsbefolkningen för logi och mat. Från Åbolands skärgård berättas att handelsmannen, om det inte fanns någon han kunde segla vidare med till nästa holme samma dag, övernattade hos någon gästvänlig familj. Han sysselsatte sig med handarbete och med att binda nät. I skärgården kunde han fiska, något som han gjorde också hemma i Vitahavskarelen.
Gårdfarihandlarna betalade sällan för login och maten i pengar. I en tid då det ännu inte fanns restauranger eller hotell i glesbygden ansågs det vara en social skyldighet att härbärgera resande. En skärgårdsbo berättade att husfolket rentav smickrades av att handelsmannen valde att övernatta på gården. I stället för pengar gav gårdfarihandlarna ofta exempelvis ”en liten tygbit såsom betalning” för gästvänligheten – som således alltid byggde på ömsesidig nytta.
En del handelsmän knöt genom sina återkommande besök i skärgården långvariga vänskapsband med värdarna. Ibland var förtroendet för honom särskilt starkt. Om den välkända gårdfarihandlaren Jungfru-Petter i Ekenäs skärgård berättas följande: “Här i huset var Jungfru-Petter så betrodd att när barnen var små och han kom om vintern brukade min svärmor resa bort på ett par dagar till Ekenäs och lämna honom som barnvakt.”
Några av de ryskkarelska gårdfarihandlarna stannade kvar i skärgården och blev med tiden bofasta. Från Sunds socken på Åland berättas till exempel om handelsmannen Geffimoff som öppnade en lanthandel i Finby och i Österbotten på Bergö gjorde gårdfarihandlaren Rettijeff detsamma.
En del gifte sig med en lokal kvinna, såsom en handelsman vid namn Karvarindin i Korpo. Han bosatte sig sedermera i Nagu där han bedrev handelsbod. Under ofärdsåren i början av 1900-talet, och i synnerhet i det nya självständiga Finland efter 1917, var attityderna till alla med bakgrund i Ryssland negativa i Finland. Många valde därför att dölja sitt ursprung och assimilerades med lokalbefolkningen. Även Karvarindin förfinskade sitt namn och blev Karppanen. Samtidigt öppnades allt fler affärer också i skärgården och varudistributionen effektiverades. Vid mitten av 1900-talet hade den ryskkarelska gårdfarihandeln i skärgården upphört nästan helt.
Citaten i artikeln är hämtade från svaren på frågelistan Kringvandrande ryska handelsmän som finns i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi.
Artikelförfattarna:
Anna Sundelin är docent i konsumtionshistoria och vikarierar som universitetslektor i historia vid Åbo Akademi.
Johanna Wassholm är docent i Rysslands och Nordens historia och specialforskare vid Åbo Akademi.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2025. Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Litteratur
- Pekka Nevalainen. 2016. Kulkukauppiaista kauppaneuvoksiin. Itäkarjalaisten liiketoimintaa Suomessa. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
- Anna Sundelin & Johanna Wassholm. 2022. Hospitality and rejection. Peddlers and host communities in the Northern Baltic, 1850–1920. Sari Nauman, Wojtek Jezierski, Christina Reimann & Leif Runefelt (red.). Baltic Hospitality from the Middle Ages to the Twentieth Century. Receiving Strangers in Northeastern Europe. Palgrave Studies in Migration History. London: Palgrave Macmillan, 329–357.
- Johanna Wassholm, Anna Sundelin & Eija Stark. 2025. Ambivalenta möten. Vitahavskarelska handelsidkare i Västnyland 1850–1914. Anders Ahlbäck, Johanna Ilmakunnas, Hanna Lindberg & Pirjo Markkola (red.), Genus, arbete och landsbygd. En livsvärld i rörelse 1500–1960. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag 2025, 149–174.