Stigin2-Artikelsamling och forskning

“In my thesis I ask us to re-articulate Finnishness so that everybody can be included, as well as to always, in every encounter and every policy text, apply an intersectional and dynamic view of identity. “
Läs mer här…

“I spåren av Rysslands invasion i Ukraina och det stora antalet ukrainska familjer som tvingats på flykt aktualiseras återigen en fråga som varit föremål för stor uppmärksamhet under lång tid, och inte minst under det senaste decenniet: förutsättningarna för nyanlända migranter att under en turbulent tid finna sig till rätta och bli del av de samhällen de anlänt till.”
Läs mer här…

“Finland tar emot människor på flykt från olika delar av världen, och frågan om inkludering och delaktighet, men också ansvar, kräver svar – både på ett mer generellt plan och särskilt då det gäller barn och ungdomar. Det går inte att blunda längre, vi måste agera.”
Läs mer här…

“UNHCR:s senaste rapport från 2021 visade att i slutet av 2020 hade 82,4 miljoner människor tvingats lämna sina hem, cirka 35 miljoner av dessa var barn. Detta innebär att över 1% av världens befolkning på ett eller annat sätt är på flykt.”
Läs mer här…

Hur ser den finlandssvenska integrationsstigen ut, vilka är förutsättningarna och finns det hinder? Den 16 december 2021 publicerade FSL – Finlands Svenska Lärarförbund – en rapport som vill ge svar på just de frågorna. Som upphovsman till rapporten står Max Willamo, student i rättsvetenskap. I samband med publiceringen arrangerade FSL ett informationstillfälle i vilket även Henrika Nordin från Bildningsalliansen, Emina Arnautovic, integrationssakkunnig vid Folkhälsan samt Ida Kauppila från projektet Språkstark i Pjelax skola deltog. 

Redan i inledningen till rapporten konstateras att Integration är ett otroligt komplext tema. Willamo lyfter fram att varje enskild person som kommer till Finland, oberoende orsak, ska bemötas individuellt och att varje enskild persons individuella behov ska tillgodoses. Samtidigt konstaterar han att aktörerna på integrationsarenan är många. Vi har staten som tillsammans med kommunerna, NTM-centralerna, arbets- och näringsbyråerna (AN-byråerna), tredje sektorns organisationer, föreningar, bildningstjänster, institut och civilsamhället som i en ideal värld alla ska samarbeta för en smidig och lyckad integrationsstig för alla. 

Rapporten är tänkt att fungera som ett klargörande och redogörande verk. Materialet som Willamo använt sig av består av relevant lagstiftning och dess bakgrundsarbete, projekt och deras webbplatser, kommunernas integrationsplaner och deras webbplatser samt rapporter och redogörelser om integration på svenska. Målet med rapporten är att göra en djupdykning i integration på svenska i Finland och att, som han skriver:  

• skapa en klar bild av hur migrationsprocessen fungerar i Finland och den lagstiftning som finns kring den  
• redogöra för hur den svenska integrationsstigen ser ut och lagstiftningen kring integreringen av invandrare i Finland  
• förklara problematiken som finns inom integration på svenska och beskriva dess hinder och förutsättningar 
• ge klarhet i nyckelbegrepp inom temat integration och invandring 
• rapportera om de tillgängliga resurserna inom området integration som Svenskfinland har att erbjuda. 

För att komma tillrätta med den terminologi som används i rapporten ingår ett avsnitt med definitioner i vilket Willamo lyfter fram sina tankar om varför det är bättre att prata om inkludering framom integration, något som jag bara kan hålla med om: För att skapa ett mer inkluderande samhälle och för att i långa loppet skapa meningsfull förändring; är enligt mig användningen av ”inkludering” istället för ”integration” en bra början. I motsats till integration ärinkludering nämligen en tvåvägsprocess. 

Den svenska integrationsstigen 
Som invandrare i Finland ska man rent juridiskt kunna välja mellan att integreras på finska eller svenska, ändå är förutsättningarna att integreras på svenska klart sämre. Som Willamo skriver beror detta på kommun och vilken beredskap man har. I praktiken är integration på svenska enbart möjlig i en enspråkigt svensk eller en tvåspråkig kommun där strukturerna finns. Hela stigen, starkt förkortad ser ut som följande: 

1. valet av språk 
2. den inledande kartläggningen 
3. integrationsplanen 
4. integrationsutbildningen  
5. integrationen i civilsamhället. 

I samband med att stigen beskrivs väcks också frågetecken kring hur väl informerade de personer som kommer till Finland blir. Vet de vilka möjligheter till val av språk som finns och vad deras val på riktigt innebär för deras liv i Finland?  

Precis som utlovat uppmärksammas i rapporten också hinder till en lyckad integration/inkludering och i samband med detta fäster jag mig speciellt vid Willamos egna tankar kring skillnad mellan vad som kan anses lyckat och vad som misslyckat. Så här skriver han:   

”Desto mer jag fördjupar mig i vad integration egentligen innebär: inser jag mer och mer att skillnaden mellan lyckad och misslyckad integration i stort sett handlar om attityder – sociala konstruktioner om vad det betyder att vara ”finne” – en gränsdragning mellan infödda finnar och s.k. utlänningar. Attityder hos befolkningen i stort och hos de myndigheter som tillhandahåller integrationstjänster. Andrafieringen av invandrare och den kulturella och nationella chauvinismen hos den finska befolkningen gör att integrationen blir ett vi–dem fenomen. I utredningen Kan vi stå till tjänst? av Helander et. al. understryker författarna detta genom att bl.a. påpeka att integration inte är en envägsprocess utan ett samhälleligt ansvar och att integrationen av invandrare ofta stävjas av befolkningens fördomar och rasism.” 

Vilka är då hindren? Här är några han noterade: 

• Det saknades en kartläggning av den svenska integrationens nuläge i den integrationspolitiska redogörelsen. Det är svårt att utveckla integration på det svenska språket när det saknas en uppfattning om hur den ser ut på nationell nivå. 
• Svårt att få tillräcklig undervisning i svenska någon annanstans än i svenska Österbotten. 
• Brist på kurser vad gäller integration på svenska.  

Och avslutningsvis tar Willamo upp något som vi också många gånger har noterat under de år vi jobbat med Stig in-projekten: integrationen i Svensk-Finland tar sig ofta formen av projektbaserat arbete. Det är fint att medel utlyses till den här formen av projekt, vi är mycket tacksamma för de möjligheter som ges. Men kontinuitet saknas. Byggandet av permanenta strukturer är inte möjligt när finansieringen ser ut som den gör. 

Förutsättningar nämns naturligtvis också i rapporten, vad krävs? Här lyfts fram att vi ska använda det som fungerar. Dela know-how och best practises vilket nu exempelvis görs vid Integrationsdagarna och i gemensamma samtal och diskussioner. Vi behöver se till att de lärare och kommunalt anställda som indirekt arbetar med integration har tillräckliga kunskaper om detta. Att deterbjuds utbildning och fortbildning. Som konkret förslag för integrationsarbetet som helhet ges att man kunde grunda en så kallad påverkansgrupp för integration på svenska i vilken intresserade av integration och av integration påverkade branscher kunde medverka. Här nämns också att vi fortsättningsvis behöver värna om det goda som görs i tredje sektorn och se till att den sektorn och invandrarna hittar varandra. 

Läs gärna hela rapporten som kan laddas ner från FSL:s webbsida, här: https://www.fsl.fi/pa-gang/uttalanden/5619-svenskfinland-kan-inte-missa-integrationstaget-finns-outnyttjad-potential

Emmanuel Acquah, verksam vid Åbo Akademi, har inom sin forskning fokuserat på olika aspekter av hur minoriteter bemöts i samhället och vad lärare behöver för att vara inkluderande i sin undervisning. Han nämner tre nyckelord för detta: kulturell, språklig och sensitiv. I artikeln ”Inklusivitet kräver ett modifierat system” publicerad i tidningen Arena (2021) öppnar han upp en del av sina tankar. Vårt samhälle blir alltmer mångkulturellt vilket utgör en del av bakgrunden till Acquahs intresse av den här tematiken. Med de undersökningar som han gör och de insikter och den kunskap de resulterar i, vill han bidra till att förbättra undervisningen och lärarutbildningen.

De nyckelord som inledningsvis nämndes borde enligt honom genomsyra lärarens sätt att planera och genomföra undervisning. Han menar att vi borde bli bättre på att ta till vara den kulturella kunskap och de kulturella traditioner som finns i heterogena klassrum. Att vi ska ge utrymme för exempelvis alla de språk som finns där och ta möjligheten att visa att alla kulturer är viktiga, inte enbart majoritetskulturen. Det här är av vikt eftersom barn och unga som upplever att den person de är och den kultur de representerar inte ”får plats”, löper större risk för att få det svårare i skolan.

Acquah diskuterar jämlikhet och påpekar att det finns en skillnad i de två olika begreppen jämlikhet (equality) och rättvisa (equity): ”ett jämlikt samhälle betyder inte automatiskt att alla behandlas och möts rättvist. Detsamma gäller i skolmiljön”. Han diskuterar även skillnaderna i inklusivitet och integrering. I en inkluderande undervisning existerar olika kulturer sida vid sida och det som sker i det gemensamma rummet är en tvåvägsprocess istället för en envägsdito. Alla lär av alla.

Som när det gäller så mycket annat här i samhället och livet som sådant säger Acquah att vi behöver börja med oss själva. Vi behöver utmana vår partiskhet (bias) och ifrågasätta den. Vi ska heller inte vara rädda för att diskutera eventuella snedvridna bilder av kulturer eller minoriteter eftersom förståelse föds i dialog.

“Undersökningen gjordes i ett jämlikhetsperspektiv och mot bakgrunden av att invandringen till de nordiska länderna ökat.”
Läs mer här…

Redan under Stig in1 reflekterade vi inom projektet en hel del kring det att vara förälder. Alldeles speciellt på hur det är att vara förälder i ett annat land och i en annan kultur än det du växt upp i. Med ett annat bildningssystem och andra sätt att se på vad som förväntas av dig som förälder. En av de forskare vi då bjöd in var Laid Bouakaz filosofie doktor, verksam vid Malmö högskola som lektor och forskare.  

Bouakaz har forskat en hel del kring föräldrasamverkan sedan han år 2007 disputerade med sin avhandling Parental involvement in school: What promotes and what hinders parental involvement in an urban school. En avhandling i vilken han dels ville se vad som främjar respektive hindrar föräldrasamverkan i en grundskola med elever i skolåren 6-9 belägen i ett invandrartätt område, dels bättre förstå hur man kan stödja dessa föräldrar.   

Under konferensen Fokus Föräldrar – resurs eller utmaning (8-9.4.2019) talade Bouakaz kring det att goda föräldrarelationer naturligtvis är önskvärda, men att det inte alltid är så lätt att skapa och bygga på dessa när lärare och föräldrar har så pass olika erfarenheter av skola och undervisning. Olika synsätt, missförstånd eller känslan av att inte känna igen sig skapar klyftor som vi behöver överbrygga för elevens bästa.  

Varför är det så viktigt att involvera föräldrarna i skolan och då främst föräldrar som kommer till Sverige (i det här fallet) från andra kulturer? På den frågan svarar Bouakaz att det i ett Sverige som blir allt mer heterogent är viktigt att arbeta för en lyckad integration och en lyckad inkludering. Detta eftersom en misslyckad integration, ökad segregation och eventuellt ökat socialt utanförskap hos föräldrar och deras barn ofta uppfattas som orsaken till en mängd allvarliga problem. Den fråga han därmed vill ställa lyder: Hur kan man på bästa sätt förhindra föreställningar om att det är det mångkulturella samhället som är källan till segregation, utanförskap, brott, skolmisslyckanden samt våld och vandalism i skolan? Vad kan föräldrarna och skolorna göra tillsammans för att lyfta fram de positiva sidorna med Sveriges nya kosmopolitiska befolkning?  

Sammanfattningsvis nämner Bouakaz tre stora utmaningar som skolor i invandrartäta områden står inför:  

• Pedagogiska utmaningar som bl.a. innefattar elevernas språkutveckling och olika pedagogiska verktyg så att eleverna uppnår målen.  

• Disciplinära utmaningar, som bl.a. handlar om hur man ska agera om eleverna har ordningsproblem eller riskerar att hamna i kriminalitet.  

• Sociala nätverksutmaningar som bl.a. handlar om hur man kan skapa goda kontakter med föräldrar och övriga aktörer utanför skolan.  

Den forskning som Bouakaz bedrev bestod av två sinsemellan sammankopplade delar. Dels en forskningsinriktad del i vilken han ville öka förståelsen för vad som hindrar eller befrämjar föräldrarnas engagemang. Dels en skolutvecklande del där Bouakaz bedrivit aktionsforskning och själv deltagit i aktiviteter som syftar till att få föräldrarna att förstå och engagera sig i verksamheten i sina barns skola.   

Bouakaz nämner två olika former av föräldrasamverkan: skolfokuserad och hemfokuserad där den första kännetecknas av föräldraaktivitet på systemnivå (exempelvis delta i klassrummet eller närvara vid möten i föräldraförening) och den andra innebär sådant som att föräldern hjälper barnet med skolarbeten, ser till att det får en god frukost före skolan etc.   

När det kommer till hemfokuserad föräldrasamverkan ser många av lärarna den rollen som viktigare än den skolfokuserade. Ingen lärare betonade exempelvis att föräldrarna borde ta del av beslutsfattande i skolan utan ser hellre att föräldrarna hjälper, stödjer, stimulerar och fostrar sitt barn. Då det kommer till den skolfokuserade föräldrasamverkan nämner en av lärarna i undersökningen att det innefattar bland annat att föräldrarna tar kontakt med skolan när de har något att diskutera och inte enbart väntar på att skolan ska göra detsamma.  

Hinder för båda typerna av samverkan kan utgöras av att man som förälder upplever att man inte kan språket tillräckligt bra, att man inte vet hur barn uppfostras i det aktuella landet eller att man kanske har negativa attityder till skolan som fenomen eller landet ifråga. När det kommer till  språket kan det naturligtvis också från skolans håll upplevas som ett hinder, att man inte riktigt vet hur man ska kontakta och föra dialog med föräldrarna för att om möjligt involvera dem mer.  

I sin forskning och genom det projekt som genomfördes, lyfter Bouakaz fram såväl komplexiteten i frågan om föräldrasamverkan och hur nämnda hinder kan övervinnas. Han menar att föräldrasamverkan behöver ses som en långvarig process där det krävs engagemang, öppenhet, dialog och kontinuitet för att skapa starka band mellan skola och föräldrar.  

I boken Föräldrasamverkan i mångkulturella skolor (2009) kan man läsa mer om den undersökning som gjordes: https://akateeminen.com/tuote/laid-bouakaz/f%C3%B6r%C3%A4ldrasamverkan-i-m%C3%A5ngkulturella-skolor/9789144053899  

Vill du läsa Bouakaz doktorsavhandling hittar du den här: https://mau.diva-portal.org/smash/get/diva2:1404438/FULLTEXT01.pdf  

Att behålla mitt och lära mig något nytt – Föräldraengagemang i mångkulturella miljöer (rapport, 2012):  https://mau.diva-portal.org/smash/get/diva2:1410573/FULLTEXT01.pdf  

Under vårvintern 2021 arrangerade Migrationsinstitutet i samarbete med Bildningsalliansen ett informationstillfälle och en workshop vars syfte var att berätta om den kartläggning som var på gång och samtidigt komplettera kartläggningen med deltagarnas erfarenheter kring genomförd forskning och deras syn på vad de eventuellt upplever fattas. Erfarenheter som nu finns samlade och hittas under rubriken ”Fältets röster för kommande forskning” i del II av den nu publicerade rapporten.  

Enligt projektledare Magnus Enlund, initierades kartläggningen eftersom man noterat att det saknas en helhetsöversikt över den forskning som bedrivits kring finlandssvensk integration. Men då det trots allt gjorts en hel del arbete på fältet, ville man göra en insats för att se över befintlig forskning och vad den fokuserat på. Och i det arbetet förhoppningsvis identifiera luckor, där det eventuellt finns behov för kompletterande forskning. Utöver detta ville man inom projektet även skapa en bas för koordination av integrationsrelaterad forskning i Svenskfinland samt något slag av plattform som förenar forskare med fältet, dvs alla de som jobbar med integrationsrelaterade frågor. Medel för projektet hade sökts och beviljats av Svensk-Österbottniska Samfundet.  

Arbetet har utförts av doktoranderna Liselott Sundbäck och Magdalena Kosova och i kartläggningen svarar de i huvudsak på fyra frågor:  

1. Varför har det forskats i ämnet svensk integration? Vilket har syftet varit?   
2. Hur har det forskats, vilka metoder har använts? Och vem har forskat?   
3. Vad har det forskats i, vilka teman har vi forskning kring? Och vice versa, vad har det inte forskats i?   
4. Var har det forskats, i vilka regioner har det forskats, hur ser den geografiska spridningen ut?   

Slutligen görs även en kronologisk analys där doktoranderna ser över när det har forskats, under vilka tidsperioder.  

Eftersom det inte finns mycket vetenskaplig forskning kring svensk integration har doktoranderna valt att definiera forskning relativt brett. Man har använt rent vetenskapliga, referentgranskade avhandlingar men också tagit med kartläggningar, centrala projektslutrapporter samt pro gradu- avhandlingar och examensarbeten. De har valt att begränsa materialet till texter som har en målsättning, en klar struktur och där författaren använder sig av en klar forskningsmetod. Medieinlägg (tidningsartiklar, radiointervjuer, tv-klipp), broschyrer eller klart politiskt relaterade publikationer har inte tagits med. Inte heller pågående forskning i större utsträckning än att man nämner några som man under arbetets gång fått vetskap om.  

Var finns då luckorna?  

Sundbäck och Kosova konstaterar bland annat att de stött på väldigt lite forskning kring invandrarföreningars perspektiv eller andra generationens invandrare samt äldre. Vidare menar de att frågor kring hälsa och välmående samt psykisk hälsa/ohälsa väldigt sällan lyfts upp. Inte heller har de kunnat identifiera forskning med långtidsperspektiv eller uppföljande studier.  

Här finns alltså forskningsbehov som vi gemensamt har att ta tag i för att framöver ha större möjlighet att arbeta erfarenhetsbaserat och med rätt insatser för integration i Svenskfinland.  

Här kan du läsa kartläggningen.

Ett av de fokusområden som Stig in2 ägnar speciell uppmärksamhet åt är föräldrasamverkan. Det här gör vi för att vi under vårt tidigare projekt blev varse om vilken utmanande uppgift man som förälder har i ett nytt land. Man är fostrad och uppväxt i en kultur och en viss typ samhälle med den syn på föräldraskap, fostran och bildning som råder där, för att plötsligt befinna sig i en annan kultur och en typ av samhälle där kanske en annan syn på föräldraskap, fostran och bildning är rådande. Under en av våra tidigare konferenser bjöd vi därför in representanter för MindSpring som är den metod vi nu vill pilotera och implementera i Finland. Samtidigt bjöd vi även in professor Disa Bergnehr som då var aktiv vid Högskolan i Borås men nu är lokaliserad vid Linnéuniversitetets Institution för pedagogik och lärande.  

Bergnehrs nuvarande forskning undersöker föräldraskap, familjeliv och skolgång, bland annat hur detta kan te sig för nyanlända föräldrar och barn med flyktingbakgrund. När hon år 2019 föreläste hos oss utgick hon från en undersökning som gjorts med och kring föräldrar och barn som flytt till Sverige. En undersökning i vilken man sett på vilka förändrade villkor som gällde föräldraskapet.  

Inledningsvis fick vi ta del av viss statistik för att bättre kunna relatera siffrorna till någonting. Vi fick bland annat veta att de flesta 2-6 åringarna går i förskola och att 75% av barnen lever med båda föräldrarna. Vi fick också veta att 27 % av barnen som lever med en ensamstående förälder lever i fattigdom medan 53 % av barnen som lever med en ensamstående förälder och har en eller båda föräldrarna födda utrikes, gör detsamma. Många invandrade familjer är långtidsberoende av försörjningsstöd och många bor i socioekonomiskt utsatta områden där skolorna har hög belastning och risken att misslyckas i skolan är stor. Det här inverkar bland annat på så sätt att medan drygt 90 % av barnen med svenskt ursprung i åk 9 erhåller betyg som gör dem behöriga att söka ett nationellt gymnasieprogram, är det endast 50 % av utrikes födda pojkar och 62 % av flickorna som går ut åk 9 med samma behörighet. Varför är det så?  

Bergnehr konstaterar att det krävs mycket av föräldrarna som ska anpassa sig till ett nytt land och nya villkor. Det är många gånger svårt att få arbete och bli självförsörjande vilket innebär sänkt ekonomisk och materiell standard. Man har kanske begränsade lokala nätverk, bor trångt eller i socioekonomiskt utsatta områden. Man ska lära sig ett nytt språk, en ny kultur och ta sig an ett nytt utbildningsväsende med andra utmaningar än man kanske tidigare mött.  

För att ringa in dessa utmaningar och villkor gjordes intervjuer med föräldrar som kommit till Sverige. Bland de svar som Bergnehr tog del av framkom bland annat man uppskattade det land som man kommit till och den hjälp man fått, men ändå ofta kände sig utanför. Som förälder hade man kanske svårt att anpassa sig till ”mängden frihet” som barn och unga i Sverige har. Inte så att säga den fysiska friheten utan skillnader i hur barn och unga uttalar sig gentemot äldre generationer och auktoriteter. I intervjuerna framkom även att föräldrarna hade stor tilltro till utbildning och ville det bästa för sina barn. Det var också ofta den främsta orsaken till att man flytt: att ge sina barn möjligheten till ett bättre liv.   

Föräldraskapet påverkas dock i det nya landet. Av mödrarnas minskade tid och energi för omsorg och fostran. Av begränsade ekonomiska och materiella resurser, bidragsberoende och i vissa fall bostadsområden med relativt hög brottslighet. Och av begränsade kunskaper i det svenska språket vilket i sin tur gör det svårare att stödja barnet i skolan.  

Bergnehr lyfte fram pedagogers beskrivningar av föräldrar i utsatta områden och sammanfattade detta i tre ord: passiva, motvilliga och medvetna. Det vill säga så här uppfattades föräldrarna i viss mån av pedagogerna. Passiviteten uppfattades dock som ett eventuellt uttryck för att föräldrarna har den bakgrunden att man inte ska ifrågasätta läraren. Eller som ett uttryck för trötthet på grund av den livssituation man befinner sig i. Också motvilligheten kan bero på att föräldrarna uppfattar det som lärarens ansvar att ta itu med olika frågor och därför inte vill ”lägga sig i”. Slutligen såg man hos en del föräldrar också en tydlig medvetenhet om att livet på flykt kan ha påverkat barnet negativt. Att barnet behöver tid för att både leka och läka.  

Vad ger Bergnehr då för budskap till samhället och bildningsväsendet? Stöd nyanlända så att de finner arbete och kan försörja sig själva. Jobba för att skolorna fungerar väl med krav och förväntningar på såväl barn och föräldrar. Värna om trygghet i skola och bostadsområden och ge barn samt vuxna möjlighet till meningsfull fritid med arenor där man kan mötas: idrott, klubbar, simundervisning etc. Gärna kunde vi tillsammans arbeta för att det ska finnas föräldrastödsprogram på det egna modersmålet och att den information som ges översätts för bättre möjlighet till ökad förståelse. Hon menar också att det i hem och skola relationen är viktigt att alla förväntningar är tydligt uttalade. Vad kan/ska skolan göra? Vad är föräldrarnas roll? Och vad ska/kan barnen göra samt vem stöttar skolan och dess familjer?  

Om du vill läsa mer om Bergnehrs forskning och olika slutsatser kan du bekanta dig med boken och länkarna nedan.  

Bergnehr, D. (2020). Adapted fathering for new times: Refugee men’s narratives on caring for home and children.  Journal of Family Studies. 

Bergnehr, D. (2018). Efter flykten: Migrationens innebörder och förändrade villkor för barn och föräldrar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige. I Johansson, T. & Sorbring, E., Barn- och ungdomsvetenskap: En  grundbok (pp. 379-391). Stockholm: Liber.   

Bergnehr, D. Omsorg för dagen och fostran för en framtid: Irakiska mödrars strategier för att skapa tillhörighet i Sverige.  

I december 2018 mötte projektet första gången Alemanji Aminkeng Atabong. Vi hade bjudit in honom till en av våra konferenser som behandlade Rasism, inkludering och förebyggande perspektiv och metoder i skolan. Tillsammans med andra inbjudna forskare och sakkunniga gav han sin syn på vad vi i Finland behöver tänka på för att inte bara minska riskerna för utestängning av nyanlända utan också öka möjligheterna till inkludering. I det här arbetet lyfte Alemanji fram kring vikten av antirasistisk fostran, vilket han gjorde på ett så tankeväckande och gott sätt att vi senare även bjöd in honom till projektets avslutningskonferens:  The Multicultural Helsinki Region 2040. En konferens under vilken vi tillsammans blickade fram mot ett Helsingfors 2040 som en blomstrande, spännande region där alla känner sig trygga och mångfald både ses och uppskattas som en styrka. 

Alemanji disputerade år 2016 med sin avhandling Is there such a thing …? a study of antiracism education in Finland och är nu knuten till såväl Svenska social och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet som Åbo Akademi. I nuläget undervisar han samtidigt som han utvecklar och forskar vidare kring samma tema: den antirasistiska pedagogiken/fostran och hur man formar en skola där det är självklart att elever har olika etnicitet, bakgrund och hudfärg.   

Vad menas då med antirasistisk fostran? Vad är det för skillnad mellan mångkulturell sådan och antirasistisk, eller finns det någon skillnad? I en artikel i Scandinavian Journal of Educational Research (2018) menar Alemanji och hans kollega Mafi att det finns en stor skillnad. När vi använder begreppet mångkultur betonas vår grundläggande mänsklighet, att vi ”alla är människor”. Vi tar inte i beaktande eller uppskattar våra olikheter utan poängterar hellre likheterna och formar samhället utgående från det. När vi istället pratar antirasism lyfter man fram tanken om att hela nationsbygget de facto äger rum utgående  från majoritetens tankar och behov. De som inte hör till majoriteten får hänga med av majoritetens så att säga goda vilja. När man i mångkultur alltså tänker att det man inte pratar om finns inte, gör man tvärtom när det kommer till antirasism: man lyfter fram att vi alla är olika och kan därmed i förlängningen även konstatera att rasism existerar. En rasism som alltför ofta finns inbäddad i våra strukturer. Alemanji och många med honom menar att om vi inte förstår eller vågar erkänna detta, kan vi heller inte arbeta för en förändring.   

I avhandlingen undersökte Alemanji antirasistisk fostran i Finland. Han ville se vad den innebär på ett begreppsligt, metodologiskt och praktiskt plan för att sedan undersöka vad man kunde vinna genom ett möjligt och tydligare strategiskifte till en sådan. I arbetet han gjort och gör är frågan om rasism och hur man definierar samt erkänner denna central, därför reder han inledningsvis ut begreppet för att sedan närmare betrakta rasism i Finland genom fyra så att säga ”linser”.  

1. Finländsk exceptionalism i betydelsen att man tänker att Finland är undantaget från resten av världen, här finns inte rasism.   

2. Teorier kring koloniala maktstrukturer, det vill säga tanken om att den som koloniserar har makten. I det här fallet är det då finländarna som har makten att definiera vems värderingar samt vad och vems kunskap som räknas.  

3. Vithetsteorier, där vit hy ses som normen. Teorierna om vithet går dock utöver hudfärg. Alemanji refererar exempelvis till Mignolo (2009): Whiteness does not only refer to skin colour but embodies the philosophy and “culture” of the “West”, which is constructed consciously or unconsciously as dominant and as opposed to all other ideologies and cultures.    

4. Förnekande av rasism. Rasismen förändras över tid, att säga att den inte finns är inte korrekt, men den är kanske inte längre högljudd och utåtagerande utan gömmer sig ofta i strukturerna.  

Dessa fyra sammantaget bildar enligt Alemanji den speciella typ av rasism som kan observeras i Finland: “… coloniality of power, Finnish exceptionalism, whiteness theory and denial work hand in hand. All of them work for each other, supplementing and grounding each other to produce the specific character of racism in Finland. Exceptionalism creates and sustains the idea that one category (white – whiteness) is superior, on the basis of which coloniality of power is grounded or justified and racism is also denied.  

Den korta definitionen av rasism lyder enligt Alemanji ”diskriminering baserad på hudfärg” men han menar också att det inte finns någon heltäckande definition. Rasism finns i lagstiftning, strategier och strukturer, övertygelser och handlingar.  

Om vi går direkt på kärnan borde vi alltså inledningsvis våga erkänna att vi har problem och därefter göra vad vi kan för att motverka dessa. Det låter kanske inte så komplicerat men i avhandlingens slutord berör Alemanji det faktum att det i Finland finns ett visst motstånd mot att prata om och lyfta dessa frågor. Igen, det som inte syns finns inte. Och det som inte finns kan man inte påverka. Vi finländare tar ofta frågan om rasism väldigt personligt och ser det som en anklagelse mot oss själva. Istället för att se på vad vi tillsammans, som samhälle, kan göra.  

För att återgå till skillnaden mellan mångkulturell och antirasistisk fostran ser Alemanji den första som speciellt ägnad för ett slutresultat där immigranterna integreras i det finländska samhället. Medan den senare är utformad och tillägnad att identifiera och eliminera rasism genom att utmana policyn, strukturer och attityder samt att agera för racial equity, jämlikhet Något som görs genom att undersöka och omfördela makten mellan rasifierade (ofta minoritetsgrupper som immigranter) och icke-rasifierade majoriteter. Antirasistisk fostran borde därför inte införas enbart i formell undervisning utan även i den informella   

Vill ni läsa mer om Alemanjis forskning? Här nedanför finns några länkar.  

• Is there such a thing …? a study of antiracism education in Finland.   

Antiracism Education? A Study of an Antiracism Workshop in Finland. Scandinavian Journal of Educational Research Volume 62, 2018 – Issue 2 

I Stig in1 bjöd projektet vid ett flertal tillfällen in forskaren Mehrdad Darvishpour, verksam vid Mälardalens högskola. Darvishpour har under många år forskat kring ensamkommande och nyanlända barn och ungdomar men även kring invandrade kvinnor och flickor; familj, genus och etnicitet; hedersproblematik; maskulinitet och jämställdhet; integration, makt och diskriminering; samt samverkansproblematiken mellan olika myndigheter och med civilsamhället.  

Under en av de föreläsningar som vi fick ta del av (16.2.2018) talade Darvishpour under temat Nyanlända ungdomars inkludering och jämställdhetsutveckling i samhället. Detta gjorde han utgående från en undersökning som inleddes under 2017 och de preliminära resultat man då hade kommit fram till. 

I undersökningen ville man belysa nyanlända ungdomars situation utifrån lärandeprocesser, välbefinnande, förberedelse för arbetsliv och social hållbarhet. Bakgrunden till att undersökningen genomfördes, var den stora mängd asylsökande som under år 2015 kom till Sverige. Bland dessa totalt ca 163 000 personer utgjordes drygt 70 000 av ungdomar och av dem var nästan hälften ensamkommande barn: 35 369 barn. Barn utan medföljande föräldrar, barn utan socialt nätverk. Hur kom de sig till rätta i det nya hemlandet? 

I forskningsarbetet valde man att fokusera på framgångsfaktorer för att åstadkomma en god integration och en lyckad inkludering, framom barriärer. Vilka är förutsättningarna för ungdomars hälsa och välbefinnande och vilka resurser behöver utvecklas för att de i sin tur kan stärka ungdomarnas möjligheter till framtida utbildning, försörjning och arbete? Man ville göra ungdomarnas röster hörda, inte enbart forska om utan med dem. I tillägg till det ville man också lyssna in erfarenheter från kommuners och landstingens personal. Frågor som forskarna sökte svar på var bland andra: 

• Vilka upplevelser har nyanlända ungdomar av mottagandeprocessen? 

• Vilka barriärer och möjligheter finns för nyanlända barn och ungdomars inkludering och jämställdhetsutveckling? 

• Vilken betydelse har samverkan mellan olika myndigheter och civilsamhällets organisationer för nyanlända ungdomars inkludering? 

Vad som framkom var bland annat att barn och ungdomar som kom med sina föräldrar upplevde mer trygghet och fick mer emotionellt stöd medan många ensamkommande barn i avsaknad av sina föräldrar hyste känslor av längtan, ensamhet, maktlöshet och oro. Något som visade sig  även om de bodde med sina släktingar. Saknaden och ovissheten om framtiden påverkade i sin tur koncentrationsförmågan och därmed skolresultaten negativt. Av de unga som sökte hjälp upplevde många att de inte fick den hjälp de behövde, exempelvis från barn- och ungdomspsykiatrin. Det här kan enligt undersökningen dock bero på olika förväntningar och syn på vård och medicin eller brist på resurser eller dåligt bemötande av vårdpersonal. 

När man såg på socioekonomiska faktorer och hur de inverkar på integreringen konstaterades att flera ensamkommande barn som var analfabeter och kom från byar med föräldrar med svaga socioekonomiska villkor, hade svårare att klara sig i skolan och lära sig språket jämfört med unga som hade utbildning från hemlandet eller kom med sina utbildade föräldrar. 

Ovisshet plågar, och i undersökningen framkom att de nyanlända ungdomar som fått uppehållstillstånd hade en stark vilja att satsa på framtiden. I enlighet med tidigare forskning fann man också att ensamkommande integreras snabbare jämfört med barn som kommer med sina föräldrar. De får bättre samhällsstöd och möjlighet att lära sig svenska jämfört med de ungdomar som bor med sina föräldrar och därför pratar sitt modersmål. I avsaknad av sina föräldrar blir framförallt flickor snabbare vuxna och får på vis möjlighet till ett självständigt liv och karriär. Man kunde också konstatera att en viss känsla av tacksamhet förstärker deras motivation till integration. Av dessa ungdomar kände dock en del högre press på sig från den familj som är kvar i hemlandet och behöver pengar för att överleva. 

För personalens del framkom vikten av att vara tydlig i sitt bemötande, att rakt på sak informera om samhället i Sverige. Ungdomars bild av Sverige stämde inte alltid överens med verkligheten, ibland hade de för stora förväntningar. Man poängterade även hur viktigt det är att samhället inte förutsätter att ungdomarna ska känna till normer utan att ha kunskap. Exempelvis i något så konkret som hur man beter sig vid utflykter i naturen och i skolan. Personalen påtalade även en viss brist på samverkan mellan myndighetsinstanser och kommun vilket kan förorsaka svårigheter att samordna resurser och då orsaka spänningar mellan enheter och organisationer. 

Allt detta sammantaget utmynnade i en slutsats om att kommunerna hade en förmåga att anpassa sig och hantera mottagandet av de nyanlända ensamkommande barnen. Vid sidan av kommunernas ansträngningar var och är bland annat följande faktorer av betydelse: 

• Ungdomars egna resurser i form av förutsättningar och motivation till inkludering, exempelvis genom skolintegration 

• Civilsamhällets engagemang 

• Brist på resurser och bristande kommunikation mellan olika organisationer. 

Vill du läsa mer om den undersökning som Darvishpours och hans forskningsgrupp genomförde? Här hittar du slutrapporten:  https://mdu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1274330/FULLTEXT01.pdf  

Resultaten finns även sammanfattade i antologin: Ensamkommandes upplevelser & professionellas erfarenheter: integration, , inkludering och jämställdhet. Här kan du läsa mer om den: https://www.adlibris.com/sv/bok/ensamkommandes-upplevelser-och-professionellas-erfarenheter-integration-inkludering-och-jamstalldhet-9789147129263