Aktuellt
Välfärden tvingas kompromissa i rådande EU-politik
EU-politiken gynnar exportbolag och aktieägare, samtidigt som EU:s ekonomiska regelverk har snävat till möjligheterna att göra välfärdspolitik i Finland, visar Johan Ekmans färska doktorsavhandling i sociologi.
Kraven på konkurrenskraft och budgetdisciplin kolliderar allt oftare med välfärdsstatens sociala ambitioner. Istället för att Finland och övriga nordiska länder som medlemmar i EU skulle ha försökt skapa en europeisk välfärdsmodell, så har de motarbetat en gemensam ekonomisk och social politik.
Det slår Johan Ekman fast i sin doktorsavhandling Why No Nordic Model Writ Large in Europe? Pragmatic elite adjustment, neoliberal stabilisation, and contradictions in Finnish political economy in the EU Era.
Finlands EU-medlemskap har ofta beskrivits som ett sätt att förankra landet i väst, stärka ekonomin och befästa en europeisk identitet efter kalla kriget. Ekmans studie visar hur Finland gradvis har anpassat den nationella modellen till ett europeiskt ekonomiskt ramverk, samtidigt som välfärdsstatens sociala dimension och löntagarnas intressen ofta fått stå tillbaka.
– Det har ofta förklarats som en nödvändighet; vi måste anpassa oss och skära ner för att klara oss. Det är delvis sant med det är också en berättelse för att legitimera den politik som förs.
Ekman menar att politiken gynnat finska exportbolag och aktieägare, samtidigt som EU:s ekonomiska regelverk har snävat till möjligheterna att göra välfärdspolitik i Finland.
– I avhandlingen frågar jag hur mycket det handlar om strukturer och hur mycket det handlar om aktörskap? Trots att de går in i varandra bestämmer strukturerna inte allt utan det finns också ett aktörskap där. Jag tror att det är ett medvetet val åtminstone på elitnivå, det vill säga av ledande politiker och tjänstemän. Men fackförbunden har i det stora hela också följt efter. Handlingsutrymmet är förstås väldigt litet för en liten stat som Finland och det har upplevts som svårt att skapa ett alternativ. Sammanfattningsvis är det alltså en medveten linje som också påverkats av EU:s och EMU:s strukturer.
Ekman har själv varit aktiv i europeisk ungdomspolitik och blev intresserad av dessa frågor särskilt under eurokrisen på 2010-talet.
– Jag funderade på varför Norden, de länder som ändå har välfärdsmodellen, är de länder som påtvingar de värsta nedskärningarna och absolut inte är solidariska med södra Europa? Då började jag studera frågan noggrannare och också granska strukturerna.
Ekman har gjort en del jämförelser mellan de nordiska länderna, till exempel i fråga om Next Generation EU-instrumentet, det vill säga EU:s ekonomiska återhämtningspaket efter Covid-19-pandemin.
– Jämförelsen visar att de andra nordiska länderna, speciellt Sverige, är ännu mer skeptiska än Finland till något slags gemensamt ansvar över ekonomin i EU och överstatliga inkomstöverföringar, gemensamma investeringar, och så vidare. Också fackförbunden hör till de skeptiska, även om fackföreningsrörelsen i Finland blivit lite mer positiv till europeiska lösningar än vad man är i de andra nordiska länderna.
Handlar det här om någon form av rasism – man gillar välfärden så länge den inte behöver ges åt andra?
– Man brukar tala om välfärdschauvinism då man vill begränsa en stats välfärdsförmåner endast för de egna. Visst finns det av det och det kan vara en förklaringsmodell men jag skriver inte helt under att det är orsaken, för samtidigt har vi i Finland varit EU- och Europapositiva, särskilt om man jämför med Sverige och Danmark. Jag tror att speciellt under Eurokrisen, när det verkligen kom till kritan, fanns det tillräckligt starka intressen som kalkylerade att de nuvarande ekonomiska principerna och hur de är strukturerade i EMU ändå tjänar vissa intressen bäst, sedan följde man det.
Utöver Eurokrisen ger Ekman som exempel Next Generation EU-återhämtningspaketet, som på EU:s måttstock var stort. Näringslivet var snabbt framme och stödde paketet, man tog gemensamt ansvar för ekonomin och gjorde inkomstöverföringar.
– Då var man rädd att Euroområdet skulle splittras. Då var BusinessEurope, EK i Finland, och facken snabbt för det. Och trots att politikerna ifrågasatte det och debatterade, så var det ganska länge klart att det kommer att godkännas.
Det tredje exemplet är EU:s stödpaket till Ukraina.
– Det debatterades inte. Man gick på ett EU-toppmöte och beslöt att ta ett gemensamt lån, vilket kan vara helt motiverat men hur kommer det sig att man inte diskuterade det alls? Det här trots att vi till exempel vet att det förekommer mycket korruption i Ukraina, vilket diskuterades mycket när det gällde att stöda Grekland. I slutändan är det frågan om politisk vilja, vad vi väljer att stöda. Tröskeln verkar vara högre när det gäller välfärd än andra saker, om det inte finns ett direkt hot som till exempel Euroområdets splittring.
Kan man säga att politiken som förts varit dålig för oss?
– Faktum är att tillväxten i EU är väldigt låg, i Finland sedan finanskrisen nästan obefintlig. Den här ekonomiska modellen verkar alltså inte ge resultat. Modellen har ofta motiverats med att vinster sedan fördelas i form av starkare välfärdsinstitutioner – men det har ju inte skett. Samtidigt har man, också i Norden, gjort mera nedskärningar och liberaliseringar i konkurrenskraftens namn i hopp om att skapa tillväxt, istället för att investera i välfärden, se till att folk har jobb och tillräckligt höga löner. Jag tycker alltså vi med fog kan säga att det här inte har varit bra.
Ekman räknar istället upp de negativa följder han ser att politiken lett till: nationalistisk populism ökar, extremhögern har blivit starkare och ojämlikheten större.
– Det är förstås också förknippat med värderingar. Min åsikt är att det inte är bra att ha ett sådant samhälle, men jag tror också att man med den här politiken riskerar att splittra EU-projektet. Det är både ekonomiskt dåligt och dåligt ur demokratisynvinkel. Det har gjorts mycket forskning kring att andra modeller de facto skulle ge mera tillväxt. Då blir frågan: varför har vi inte gjort på ett annat sätt när vi sett att detta inte fungerar?
Så varför har vi inte gjort på ett annat sätt?
– För att i Nordeuropa har EU-politiken letts av stora exportföretag och de har tillsammans med arbetsgivarorganisationerna lyckats skapa ett maktblock där också de flesta större politiska partierna varit med. Tillsammans har de lyckats driva rådande politik. Jag ser att det är bakomliggande intressen som styr den här politiken väldigt starkt och sedan legitimeras den diskursivt på olika sätt.
Den nordiska välfärdsmodellen får ofta beröm. Varför slår den inte igenom – till exempel i EU?
– EU:s medlemsstater har själva i hög grad varit ansvariga för den sociala dimensionen medan de har tappat kontrollen över den ekonomiska dimensionen, som mera har förskjutits åt marknaden. Därav följer att den sociala dimensionen aldrig blivit så stark medan marknadsliberaliseringen har blivit starkare. Det kan vara en orsak. Sedan har det ju kommit från till exempel Sydeuropa och Frankrike förslag av det mer sociala slaget men speciellt Tyskland har aktivt blockerat dem då de inte tyckt att de passar i deras ekonomiska system – och ofta har de nordiska länderna följt Tyskland. Minimilönedirektivet har gått framåt inom EU, trots att danska och svenska fackförbund inte ville har det, så visst händer det en del, men inte så mycket.
Ekman menar att på ett retoriskt plan älskar alla välfärdsstaten och -samhället. Men i slutändan handlar det om ett maktförhållande mellan kapital och arbete, och vilken politik som har övertaget. Det handlar också om vad man börjar uppfatta som sakernas naturliga ordning. Han hänvisar till Antonio Gramscis begrepp ”sunt förnuft” (common sense) som beskriver de vardagliga föreställningar som man tar för givet och som bidrar till att den härskande klassen kan behålla makten genom samtycke, inte tvång.
– Det finns ett enormt legitimeringsmaskineri, som skapar det vi uppfattar som det självklara. Men det behöver inte nödvändigtvis vara så. Det märks när välfärdsstaten inte finns på riktigt längre, när det finns mera barnfattigdom eller andra konkreta följder kommer fram.
Går vi nu en utstakad väg eller kan vi påverka EU-politikens riktning?
– Det vi nu alla kan se är starka geopolitiska spänningar och de olika marknadsblocken i världen som konkurrerar hårt mot varandra, det vill säga Kina, Nordamerika, EU och USA:s stora strategiska vändning, som inte enbart beror på Trump. Det tvingar EU att göra någonting. Tyvärr har EU tappat mycket tid, på många mätare har EU blivit efter. Jag tror det finns en medvetenhet att någonting måste göras – hur det där någonting kommer att se ut beror förstås på politiska maktförhållanden.
Ekman menar att man måste ta itu med de interna motsättningarna inom EU.
– Lyckas man inte med det finns en stor risk att EU splittras. Jag är oroad över nationalismens framfart och att värderingarna hårdnar, att de hårdnar har att göra med just att välfärden nedmonterats. Människor lever i osäkerhet och utan utsikter om en bättre framtid. Om vi inte tar itu med det får vi större problem. För Finlands del gäller det att på politisk nivå ta sig en funderare. Efter Eurokrisen har vi inte riktigt lyckats definiera vad vi vill med vårt EU-medlemskap. Eurokrisen visade realiteten och i Finland borde vi fundera på det först och agera därefter.
Ekman vill ändå tro på framtiden.
– För att igen citera Gramsci ”fast man har intellektets pessimism ska man ha viljans optimism”, det vill säga vi ska se realistiskt på lägesbilden men ändå tro på att det går att ändra saker till det bättre.
PM Johan Ekman disputerar vid fakulteten för human- och samhällsvetenskap, Åbo Akademi, fredagen den 17 april 2026 kl. 13 i Bonfire, Astra, Porthansgatan 3, Åbo. Avhandlingen i sociologi har titeln Why No Nordic Model Writ Large in Europe? Pragmatic elite adjustment, neoliberal stabilisation, and contradictions in Finnish political economy in the EU Era. Opponent är professor Andreas Bieler, University of Nottingham, UK och kustos är professor Mikko Lagerspetz, Åbo Akademi.
