Aktuellt

Fråga forskaren: Varför engagerar katter så?

En söt kattvideo på nätet, en bild på en upphittad katt i en grupp på Facebook. Det verkar ofta som om våra åsikter om kattens varande är starkare än vad vi tycker om till exempel hunden. Varför är det så, varför väcker katten känslor? Vi frågade Arwen Meerboer, doktorand i filosofi. Hon svarar så här:

En katt är inte en hund. Detta är en av raderna ur den sista låten i den populära megamusikalen Cats. Den mindre kritikerrosade filmversionen till och med avslutas med att Dame Judy Dench söndrar väggen och riktar frasen direkt till publiken.

Mycket av den kulturella kontexten ägnas åt att framställa katter och hundar som varandras motsatser; katter är elaka, listiga, självständiga och uppfattas ofta kulturellt som feminina. Hundar är lojala, enkla, beroende och uppfattas ofta kulturellt som maskulina.

Katter anses ofta ha domesticerat sig själva. Även om ursprunget är mer komplicerat, flyttade katter till människors bosättningar på grund av vår benägenhet att dra till oss skadedjur som möss och råttor, och stannade sedan kvar tills vi släppte in dem.

Katter har fortfarande rykte om sig att vara mer som en rumskompis än ett husdjur– särskilt utekatter som har sitt eget liv och sina egna sysslor– som man ibland möter i köket för att äta middag med. Även inomhuskatter kan försvinna i timmar på egna uppdrag.

Hundar har inte kattens talang för att försvinna. De är nästan alltid synliga, ofta hörbara och de är socialt engagerade med människor. Hundar visar sitt missnöje med oönskade gäster genom att skälla eller genom en sur typ av tystnad. Om katten inte vill se gästerna kommer gästerna inte att se katten. Hundar har historiskt sett arbetat med människor, främst män, för att jaga eller valla djur, medan katter arbetat ensamma i hemmet och hållit spannmål fritt från möss. Detta har resulterat i att vår relation till katter och hundar är mycket olika. Hundar är medarbetare, vi litar på dem och kommunicerar med dem. Katter är grannar, vi delar samma utrymmen, men vi lär inte känna dem om vi inte anstränger oss.

Katter har en betydande närvaro i sociala medier och internet är fullt av kattvideor. Även om hundar och andra husdjur också får sin del av uppmärksamheten, är kattvideor ett fast inslag på det moderna internet. En del av fascinationen med kattvideor beror kanske på att de ger oss en inblick i kattens värld. Vi ser deras olikheter, deras aktiviteter som inte har något med oss att göra, och det fascinerar oss.

Den virtuella och fysiska världen är också full av oro över katter. Anmälningar om försvunna katter har till stor del flyttat online, och i lokala grupper på sociala medier finns ofta inlägg om försvunna katter. Det förekommer också inlägg om hittade katter, det vill säga katter som setts i ett grannskap och som den som lägger upp inlägget inte känner till. En hittad katt har ofta ett hem, men oroliga förbipasserande vill veta var det är.

Jag har själv satt upp sådana inlägg. En katt brukade använda mitt öppna fönster för att komma in och jag var orolig för att den, ifall den var herrelös, inte skulle ha någonstans att ta vägen om jag började stänga mitt fönster. Jag fick nästan omedelbart ett e-postmeddelande om att den bodde i en lägenhet ett par dörrar bort.

Om vi har katter som grannar har vi väldigt få möjligheter att hålla koll på dem. Vi vet inte om en ensam katt är i fara eller inte, men i Finland verkar det som att alla husdjur utan människor i närheten ger upphov till oro. Samtidigt saknar vi också förmågan att bestämma över katter, vi kan inte hindra dem från att gå in i våra hus eller göra sina behov i våra trädgårdar eller på lekplatser. Vi kan inte hindra dem från att äta småfåglar och gnagare. Och vi oroar oss för att de ska ansluta sig till den växande populationen av vildkatter som institutioner som Dewi försöker rehabilitera.

Vi älskar att katter är mystiska och annorlunda än oss, och vi kan titta på dem i timmar, men deras säregenhet gör också att vi känner både ett behov av att skydda dem– och ett behov av att utöva kontroll.