Fråga forskaren
Varför behövs kreativt skrivande i skolan?
Varför är vettigt att göra plats för mera litterärt skapande i skolans redan späckade schema? Vi frågade Ria Heilä-Ylikallio, professor i svenska och litteratur med didaktisk inriktning vid Åbo Akademi. Hon svarar så här:
I romanen Döda trakten/Kvinnor i revolt av Monika Fagerholm funderar flickan Alice på skrivandet: ”Det är inte mycket hon vet om att skriva än men ett vet hon: att skriva är att skriva, som en resa, lämna jaget. Eller färdas med, inte från, ständigt öppen för förändring.”
Det råder en allmän uppfattning om att kreativitet och skapande kan öka välbefinnandet hos barn och ungdomar. Därför är de förstås intressanta i skolsammanhang men de är också omtvistade begrepp, som jag nu surfar förbi för att nå min poäng om skrivande i skolan. Den fråga vi som pedagogikforskare ofta får är nämligen: Har kreativiteten och skapandet plats i skolan? Och den mer precisa frågan gäller undervisningen i modersmålet svenska och litteratur: Får konstbaserade arbetsformer såsom kreativt skrivande, litterärt skapande och drama plats i skolan?
Mina korta svar på krångliga frågor är: Ja och ja.
Illustration av Jenny Lucander
Jag motiverar svaren på följande sätt. För det första med barns rätt till lek. Leken styrs inte, i likhet med konsten, av nyttoaspekten, utan leken har ett värde i sig. Och då tänker jag att penseln, pennan eller vilket skrivverktyg vi än använder möjliggör en lek, en fantasilek, ett sätt att färdas och förändras i likhet med det romankaraktären Alice beskriver.
Alice menar att det som inte är skrivet finns inte, och här utmanar hon oss att använda olika uttrycksformer för skrivandet. Rätt ofta möts jag av påståenden om att ”det är jobbigt att skriva för hand, ”vi vill skriva med penna och papper”, ”minimera skärmtiden” och ”AI skriver åt oss”.
Det jag försöker peka på är att själva skrivprocessen står ovanför skrivverktyget. Alltså leken, tanken och språket. Den fantasiresa eleverna skapar i huvudet ska få hitta en uttrycksform och ett språk. För att detta ska ske behövs tid att få fantisera i lugn och ro och ett tryggt rum med vuxenstöd att göra det i.
Foto: Johanna Halme
Exakt detta kan skolan erbjuda, och här finns det andra motivet jag åberopar. Den nationella läroplansgrunden möjliggör konstbaserade arbetsformer visar ÅA-forskarna Heidi Höglund, Sofia Jusslin, Nina Dahl-Tallgren, Katrina Åkerholm och Mindy Svenlin som analyserat dans, drama, teater, videopoesi, bild och musikalmanus som konstbaserat läsande och skrivande.
Via lärarutbildningen når konstbaserade arbetsformer våra skolor. Litterärt skapande beskrivs av professor Mia Österlund som ett tvärvetenskapligt forskningsområde som omfattar litteraturvetenskapen och pedagogiken, särskilt skrivdidaktiken och litteraturdidaktiken, samt ytterligare den konstnärliga forskningen. Kurser i litterärt skapande är öppna för alla, också via kontinuerligt lärande.
Min förhoppning är att den här forskningskunskapen tillämpas i den framtidsvision för grundskolan 2045 som tagits fram under ledning av undervisnings- och kulturministeriet. Ju tydligare samhället kan uttrycka sin utbildningspolitiska vilja att kreativitet och skapande är skolans knäckebröd, inte dess guldkant, dess bättre.
Att garantera goda förutsättningar för kreativitet och skapande behöver inte kräva annat än tid och trygga rum med professionell vuxennärvaro. De i sin tur är resurser som årsveckotimmar, gruppstorlekar och lärartäthet, alltså regional utbildningspolitik. Besluten har relevans för att barn och ungdomar ska få vistas i den fantasilek som skrivandet erbjuder och kanske uppnå något av den frihet som Alice formulerar: ”Skrivandet. Det riktiga, det som är hennes. Och ibland är det så att det tar henne någonstans.”
