Fråga forskaren
Fråga forskaren: Vad betyder skönlitteraturen i dag?
Mia Österlund, nyligen installerad professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, beskriver skönlitteraturen och läsningen som språngbräda och sprängkraft.
Vad betyder skönlitteraturen i dag? Vilka texter bär du med dig, som ständig språngbräda? Litteraturvetenskapen har och kommer att kretsa kring frågor som dessa. Ämnets doktorand Ylva Perera, som disputerade på avhandlingen ”Skrivande som motstånd. Antifascism i Mirjam Tuominens prosa”, utforskar i en essä, ”Lust och läsning i pornografins tid” (2025), läsandet i vår tid. Hon jämför dejtandets och kärleksrelationernas bevekelsegrunder i vår tid med bevekelsegrunder för läsning: ”jag önskar att jag kunde läsa mer men jag kan inte” och ”jag vill läsa, men jag vill också konsumera allt som finns på internet”. Finns det ett samband mellan vår tids rädsla för emotionellt engagemang i nära relationer och vår tids motvilja för läsning? frågar sig Perera. Hon vänder sig till Susan Sontag som i ”Against interpretation” (1964) lyfter sambandet mellan läsning och det erotiska. Perera menar att boken får vara något som läsaren ger sig in i en relation med – en relation vars utgång inte är förutbestämd, men där det finns chans att förstå och känna nya saker. Att dväljas i det obestämbara, det lustfyllt obehagliga, det är vad läsning handlar om, den läsning som är annat än bruksläsning.
Litteraturvetenskapen återkommer ständigt till frågan om vad skönlitteraturen är och vad den gör: det är premissen för vår verksamhet som vetenskapsämne. Hur vi läser, hur vi lär ut att läsa på vetenskaplig grund, är en högaktuell fråga. Humanioras roll kringskärs, ifrågasätts, reduceras, men inifrån humaniora ser vi vikten av vad vi gör, inte minst i den tid som råder. De senaste decennierna har litteraturforskningen kraftfullt ifrågasatt och debatterat sätten att läsa: Vad innebär det att läsa? Vad är det ens?
I en tid då AI redan skriver böcker, där AI-genererade figurer agerar författare, troligen skriver forskningsplaner och artiklar, vad betyder läsning då? Vi vet redan mycket om läsning i digitaliseringens era. Mastodontprojektet E-read, Evolution of Reading in the Age of Digitalisation 2014–2019 med läsforskare Anne Mangen konstaterade att djupläsning sker på papper, genom att läsa tryckta böcker. Vi vet detta, ändå flyttas merparten av läsningen till digitala domäner. Forskningen finns, praktiken är en annan. I den nya offentligheten undergrävs akademisk expertis: nu är alla experter. Det oändliga informationsflödet riskerar att bekräfta existerande åsikter. Vi läser digitalt, blir överväldigade och ängsliga. Här kommer skönlitteraturen kraftfullt in som motkraft: den är i bästa fall en frizon. Den nya offentligheten undergräver universiteten, i synnerhet humaniora. Bill Readings uppmärksammar redan i ”The University in Ruins” (1996) hur attackerna mot forskning trappats upp. Vad litteraturen gör och vad litteraturvetenskapen gör kan inte separeras från vad humaniora gör, den vikt och den tyngd humaniora har och måste ha vid Åbo Akademi, för det finlandssvenska, för samhället i stort. Kultur- och litteraturämnena är under ständig press, skruvstädet har spänts ytterligare.
En litteraturvetenskap av idag gör rätt i att inte avfärda det kritiska läsandets tradition, tvärtom känns denna typ av avtäckande och avslöjande läsart mer angelägen än på länge. En del påstår att den kritiska läsningen tjänar det motsatta, att den ger beredskap till att ifrågasätta allt, även verifierade fakta. Den litteraturvetenskapliga läsart som i dag dominerar lodar i de historiska djupen, igenkänner mönster, den kontextualiserar och ger beredskap att drabbas av litteraturens chockverkan: att vistas i det oförmodade, ogripbara, i det som väcker tanke och känsla. Litteraturvetenskapen och humaniora är rymliga domäner av motståndskraft i tider av hårt yttre tryck. Och den vore ingenting utan skönlitterär sprängkraft.
