Aktuellt
Drottning Joséphines katolicism mindre dramatisk än påstått
Katolska Joséphine av Leuchtenberg konverterade inte när hon gifte in sig i svenska kungahuset 1823. Historieskrivningen överdriver utmaningarna att balansera mellan katolicismen och det evangelisk-lutherska enhetssamhället, menar hovpredikant och kyrkoherde Michael Bjerkhagen, som disputerar i ämnet kyrkohistoria vid Åbo Akademi. Flertalet biografier kryddar drottningens interkonfessionella balansgång med konflikter som saknar källstöd.
Det var en slump att Joséphine av Leuchtenberg blev temat för Michael Bjerkhagens avhandling. I samband med att han bytte arbetsrum fick han också annan konst på väggen – en Ecce Homo-målning, en kopia efter Guido Renis bröstbild i olja föreställande Kristus med törnekrona.
Vid samma tider råkade Bjerkhagen läsa en biografi över drottning Joséphine, där det framgick att samma konstverk varit altartavla i hennes privata katolska bönekapell på Stockholms slott. Målningen ingår i den så kallade Gallierasamlingen, som fördes till Sverige av Joséphine, som genom sin gudfar kejsar Napoleon I, erhöll titeln hertiginna av Galliera.
Bjerkhagen är kyrkoherde och ordinarie hovpredikant i Kungl. Hovförsamlingen. Hans arbetsrum finns på Kungliga slottet i Stockholm. Sammanträffandet blev utgångspunkten för ett djupare intresse för Joséphine av Leuchtenberg.
– Jag hade ju naturligtvis läst biografier om Joséphine och kände på det sättet till henne men jag har alltid anat att det är någonting som inte riktigt stämmer. Hon har framställts som ett offer för oerhörda kränkningar och förföljelse på grund av att hon var katolik. Men vågade man verkligen förfölja en bayersk prinsessa med ett sådant dynastiskt kapital som hon hade? Jag kände att här finns luckor och jag måste ta reda på hur det egentligen förhåller sig, säger Bjerkhagen.
Avhandlingen har namnet ”Joséphine av Leuchtenberg. En katolsk kronprinsessa och drottning i ett evangelisk-lutherskt enhetssamhälle 1823–1876” och rör relationen mellan hennes katolska trosidentitet och det evangelisk-lutherska enhetssamhälle som präglade Sverige och Norge under hennes tid.
Joséphine valde alltså att förbli katolik när hon år 1823 gifte sig med kronprins Oscar, sedermera kung Oscar I. Det i sig var inte särskilt konstigt, successionsordningen från år 1810 möjliggjorde att hon behöll sin religion och inte konverterade. Däremot var religionsfriheten starkt begränsad i det dåvarande svenska samhället, vilket kunde komma att skapa spänning.
– Det fanns föregångare, Karl XIV Johans gemål Desideria var också katolik. En successionsordning som tillåter att gemålen inte konverterar gav Bernadotterna bättre förhandlingsposition i äktenskapsförmedlingen.
Joséphines religionsfrihetslöfte skrevs in i äktenskapskontraktet som hon ingick med kronprins Oskar innan giftermålet. Bland annat fick hon ett eget privat katolskt kapell på Stockholms slott, hon hade med sig sin katolska själasörjare och biktfar, och hon hade med sig ett par katoliker som ingick i hennes omedelbara närhet och hennes hov.
Joséphine fick navigera mellan två lojaliteter, den till katolska kyrkan och den till det land där hon var kronprinsessa och senare drottning. I avhandlingen analyserar Bjerkhagen hur långt hon kunde sträcka denna dubbla lojalitet utan att förlora legitimitet. Men också hur långt det evangelisk-lutherska enhetssamhället Sverige kunde sträcka sig utan att de skulle förlora legitimitet. Det handlar alltså om vad han kallar en ömsesidig legitimitetsvård och gränshantering.
Bjerkhagen menar att man i offentligheten, inför att Joséphine kom till Sverige, tonade ner hennes främmandeskap, man konfliktminimerade och harmoniserade så att hon inte skulle framstå som avvikande, varken i det att hon är katolik eller att hon är dynastiskt tung, det vill säga kommer från en mäktig släkt.
Enligt Bjerkhagen fortsätter man på samma sätt när hon väl är i Sverige; i det offentliga löser man Joséphines annorlundaskap på ett smidigt och ganska odramatiskt sätt. Det fanns en ansträngning från samtliga inblandade parter att harmonisera och konfliktminimera genom rituell eller administrativ anpassning.
– Det dåvarande evangelisk-lutherska enhetssamhället har utmålats som oerhört repressivt. Och det var det ju mot vanliga svenska undersåtar, men egentligen inte mot Joséphine. Däremot fanns det en misstänksamhetens diskurs kulturellt och politiskt, där hon blev en projektionsyta, men man misstänkliggjorde henne ytterst sällan på den offentliga scenen. Det kunde inträffa någon enstaka gång i karikatyrernas värld. Där fanns en misstro mot katoliker som kallades Jesuiter trots att just denna orden inte fanns i Sverige den aktuella tiden. Den liberala pressen kunde vara kritisk mot katolicismen, man trodde till exempel att det fanns proselytverksamhet inom katolska församlingen, och pressen kunde vara kritisk mot kungahuset och hovet, men den var som regel inte kritisk mot henne.
Bjerkhagen motbevisar på flera punkter biografierna om Joséphine där de har dramatiserat det som egentligen inte var ett drama. Till exempel angående vigseln skriver en del biografier att Joséphine inte ville gå in i ett kätterskt kyrkorum, utan tyckte att ombudsvigseln som ägt rum i München tidigare räckte.
– Det finns inga belägg för att det var på det sättet, utan vigseln i Storkyrkan i juni 1823 framstår som väldigt harmonisk. Man hanterade och ordnade ritualtekniskt det så att det inte behövde bli någon konflikt. I biografiernas värld har man dramatiserat det bland annat så att hennes själasörjare skulle ha tvingats klä sig i vanliga kläder och inte uppträda i prästdräkt för att han skulle smälta in i mängden. Han benämns också i biografier som jesuiten långt innan det fanns jesuiter i Sverige.
Allt gick inte smärtfritt och Joséphine och hovet fick balansera för att få de två världarna att gå ihop, men det Bjerkhagen menar är att man lyckades göra det med betydligt mindre dramatik än vad biografierna låter förstå.
Kyrktagningen efter att Joséphine fött sitt första barn föregicks av en del dramatik. Riten där man välkomnar en nybliven moder tillbaka till församlingens gudstjänstgemenskap, var på den tiden stiftad i kyrkolagen. I de katolska principerna passade riten inte. Efter en del brevväxling och förhandlingar genomförs ändå kyrktagningen. Detta stred mot Joséphines samvete. Varför skulle hon välkomnas tillbaka som mor i en kyrkogemenskap som hon inte tillhörde? Och av denna kyrkas prästerskap? Där uppfattades från den katolska sidan att enhetskyrkan i Sverige överträdde en gräns.
– Efter den första kyrktagningen talar mycket för att hovet gör en smart mediemanöver, i fortsättningen kommunicerar man de påföljande motsvarande händelserna som kyrktagning men håller istället en mer privat tacksägelseceremoni. Alla är nöjda med arrangemangen.
Varför förvanskar biografierna historien?
– Det är svårt att säga. Det är väl ett dramaturgiskt grepp som används för att skapa en fantasieggande berättelse. Det blir sedan en sanning som reproduceras av andra. Ibland handlar det också helt enkelt om faktafel. Till exempel skrev Anders Lundebeck att den första kyrktagningen ägde rum i Storkyrkan, men det finns tydligt dokumenterat att det var i Slottskyrkan. Samma fel återkommer i en rad biografier av andra författare efter det.
Även om Joséphine inte hade en politisk position menar Bjerkhagen att hon indirekt påverkade Sveriges utveckling för religionsfrihet. Hon gjorde det inte som politisk agitator men genom att hon var ett katolskt dynastiskt undantag som testade systemets gränser. Att hon garanterades religionsfrihet i äktenskapskontraktet var ett privilegium som var ouppnåeligt för den vanliga svensken i en tid när konfession inte var ett val.
– Jag menar att Joséphine var droppen som urholkade stenen. Inte på det sätt som biografierna gör gällande, men genom att bara finnas till, genom att vara denna starka person i rikets högsta representativa skikt, blev hon en ständig påminnelse om det som inte var möjligt för andra. Det ökade gnisslet och småningom kom laglättnader: Konventikelplakatets upphävande 1858 och dissenterlagarna 1860 och 1873.
Bjerkhagen sammanfattar avhandlingens kärna med att det inte var en ständig konflikt, utan gränshantering, hur en katolsk drottning kunde inkluderas, begränsas och ges offentlig plats i ett evangeliskt-lutherskt enhetssamhälle.
Han har jobbat med avhandlingen vid sidan att sitt egentliga arbete som kyrkoherde i Hovförsamlingen. Här har en stor tillgång varit det Bernadotteska familjearkivet och Bernadottebiblioteket. Utöver detta har myndighetshandlingar i statsarkivet, riksdagstryck, Stockholms domkapitels arkiv och bland annat det katolska biskopsämbetets arkiv, samt personliga brev ingått.
– Det är ett rikt källmaterial jag arbetat med. Jag tillämpar källpluralism och det är ju så, att när det råder tystnad i många källor, så är det mycket som talar för att det som senare beskrivs som en väldigt dramatisk händelse, om den inte har satt några spår kan tesen stärkas att den kanske aldrig ägde rum.
TK, kyrkoherde, ordinarie hovpredikant Michael Bjerkhagen disputerar fredag 25.9.2026 kl. 13.00 (finsk tid) i aud. Armfelt, Arken, Fabriksgatan 2, Åbo.
Avhandlingen i ämnet kyrkohistoria har titeln Joséphine av Leuchtenberg – en katolsk kronprinsessa och drottning möter ett evangelisk-lutherskt enhetssamhälle (1823–1876).
Opponent är professor emeritus Anders Jarlert, Lunds universitet, Lund, Sverige. Kustos är professor Päivi Salmesvuori.
Disputationen kan följas på plats men också online via denna länk.
