Aktuellt
”Där dödens alger gro”– eller? En essä om cyanobakterien
”Dyning från ett okänt hav, där dödens alger gro” skriver Jarl Hemmer i den sista versen av sin dikt ”Dyning” som publicerades i januarinumret av Bonniers litterära magasin 1945. Död och alger kan förknippas med varandra. I Östersjön bidrar algblomning till död, närmare bestämt döda bottnar.
Vi har idag en yta motsvarande Estlands och Belgiens sammanlagda ytor som består av död botten i Östersjön. Bottnar där syret tagit slut, där bakterier andas sulfat i stället för syre. Detta leder till att bland annat gasen svavelväte bildas.
Svavelväte är en färglös gas som luktar ruttna ägg och som dessutom är giftig och påminner om cyanid i sättet den blockerar cellandningen. Att svavelväte bildas när syret tar slut i bottenvattnet kan låta hemskt, men ännu värre är att syrebristen även bidrar till att speciellt fosfor som varit lagrat i sedimenten börjar lösas upp.
Fosfor, kväve och cyanobakterier
Fosfor är ett av de näringsämnen som behövs för att fotosyntetiserande organismer, som till exempel alger och undervattensväxter, skall växa och trivas. När fosfor löses upp från syrefria bottnar kallas det för intern belastning. Man kan säga att havet göder sig själv under denna process. Ett annat viktigt näringsämne är kväve.
En särskild grupp mikroskopiska växtplankton – cyanobakterierna – har en fördel gentemot fotosyntetiserande alger när det gäller kväveupptag. Till skillnad från alger som behöver kväve i löst form i vatten, kan cyanobakterierna även ta upp kväve i gasform från luften. Detta innebär att om kvävet tar slut i vattnet, samtidigt som det fortfarande finns fosfor löst i vattnet, är det stor sannolikhet att cyanobakterierna frodas.
Det råder ingen brist på kväve i atmosfären, hela 78 % av luften består av kväve. Cyanobakterierna frodas därför i Östersjön. Det uppskattas att cyanobakterierna tar upp och tillför mer än 400 000 ton kväve per år till Östersjön. Det är en avsevärt stor siffra i jämförelse med mängden kväve som når Östersjön via avrinning från land. Medeltalet under åren 2013–2022 var ca 580 000 ton.
Producerar både gift och gödning
Cyanobakterierna gör med andra ord inte bara så att havet göder sig självt med fosfor som varit lagrad i sedimenten när nedbrytningen har förbrukat syret, utan göder även havet med kväve från luften. Upp till 40% av allt kväve som tillförs Östersjön idag, beräknas komma från kvävefixerande cyanobakterier.
En del cyanobakterier har därtill förmågan att producera gifter. Det kan handla om såväl levergifter som nervgifter. Varför vissa cyanobakterier ibland är giftiga och ibland inte, är inte helt klart. I Östersjön finns omkring tio arter som kan vara giftiga.
Giftet från cyanobakterierna kan vara så pass skadligt att till exempel hundar som dricker av vatten med cyanobakterier kan dö, medan vi människor kan få tydliga förgiftningssymptom om vi sväljer en större mängd vatten i samband med en simtur. Det är även möjligt att huden reagerar och blir irriterad vid kontakt med giftiga cyanobakterier.
Blågröna alger som egentligen inte är alger
Vad är då dessa cyanobakterier för något? Förut trodde man att cyanobakterierna var en typ av alger och det gamla, felaktiga namnet blågröna alger, lever kvar. Cyanobakterier är som namnet säger bakterier och inte alger och är egentligen inte ens närbesläktade med alger. Till och med vi människor är mer närbesläktade med de riktiga algerna än vad cyanobakterierna är med algerna.
Cyanobakterierna är en speciell grupp av bakterier som har förmågan att fotosyntetisera. Cyanobakterierna använder sig av samma gröna pigment som våra landlevande gröna växter, vattenlevande alger och växter, när de fotosyntetiserar.
Syre är en biprodukt av fotosyntesen. Just denna egenskap bidrog starkt till att syresätta jordens atmosfär för 2,5 miljarder år sedan. Om cyanobakterierna inte hade syresatt jordens atmosfär, hade livet på vår planet sett mycket annorlunda ut.
En sak är säker, vi människor skulle inte finnas idag om inte cyanobakterierna hade funnits. Även idag räknas jordens cyanobakterier stå för 20–30 % av syreproduktionen på jorden.
Plankton på gott och ont
De mikroskopiska algerna och cyanobakterierna är det man brukar kalla växtplankton. Växtplankton uppskattas producera 50 % av jordens syre idag. I en färsk studie från Stockholms universitet kunde man dessutom konstatera att cyanobakterier har en positiv effekt på strömmingen. Det visade sig att cyanobakterierna tack vare sina kvävefixerande egenskaper bidrar i övergödda ekosystem till att upprätthålla en födobas för djuplankton och mysider. Strömmingen i sin tur livnär sig på djurplankton och mysider.
Att kalla cyanobakterier för dödens alger är kanske inte helt korrekt trots allt, eller?
Vi får kanske nöja oss med att konstatera att cyanobakterierna kan vara både goda och onda, beroende på hur man ser på saken. Samtidigt är det ändå ett faktum att vi idag har för mycket av cyanobakterier i våra vatten.
Vi kan avgöra utvecklingen
Under de senaste åren har vi forskare också märkt att mängden växtplankton har ökat snabbare än tidigare och att det verkar vara cyanobakterierna som står för den största andelen av denna ökning. Exempelvis när en ny statusklassificering av kustvattnen på Åland gjordes för åren 2018–2024, sjönk statusen för fem vattenförekomster, i samtliga fall var det de ökade halterna av klorofyll a, dvs. mängden växtplankton i vattnet som var den starkaste bidragande orsaken.
Tittar vi närmare på trenden vad gäller klorofyll a på Åland, kan vi konstatera att det sedan 2012–2018 har skett en ökning av halterna i hela 52 vattenförekomster av 61. I medeltal ökade klorofyllhalterna med 15 % under denna tidsperiod. I andra delar av finska havsområden ligger klorofyll-halterna fortsättningsvis på en hög nivå och en ökning under speciellt sensommaren har skett i t.ex. delar av Skärgårdshavet och på Åland.
Med detta sagt får vi lov att inse att cyanobakterierna fanns långt före oss människor, och de kommer att finnas kvar även i framtiden. Hur de påverkar vårt hav beror på hur vi behandlar våra vatten – från vattnet vid våra bryggor till hela Östersjön. Genom att arbeta tillsammans kan vi se till att cyanobakterierna inte blir ”dödens alger”.
”DYNING”
av Jarl Hemmer
Dyning, du som söver mig och ger mitt hjärta ro,
själv är du ett brutet liv och en förlorad tro.
En gång var du hjälte i en segerskummig skrud.
Nu är du besvikelsernas bundna, böjda bud.
Låg och liknöjd liksom jag, ditt ödes trötta träl.
Var du brutits vet jag ej. Var bryts en mänskosjäl?
Någonstans där stormen mojnar mot en okänd kust,
någonstans där lam blir viljan, leda blir all lust.
Dyning från ett okänt hav, där dödens alger gro,
tag mitt hjärta i din famn och vagga det till ro!
Texten har även publicerats i artikelserien Tankespår i tidningen Nya Åland, 19.1.2026.
