Heimer Furu:

Gambägåsgubbi

Farfar hette Anders Jonasson Furu. Han kallades dock vanligtvis för "Gambägåsgubbi". Några personliga minnen har jag inte av farfar, han gick bort när jag var ett och ett halvt år gammal. Men jag känner en viss stolthet och ödmjukhet över att Gambägåsgubbi var just min farfar! Det är något i blodet och i det förflutna som inte kan förklaras - det bara känns som en varm samhörighet, som om vi var överens om det mesta här i livet.

Farfar var en särling på många sätt. Hetlevrad ibland och med en tordönsstämma som ingav respekt. Han var samtidigt jordbrukare, hantverkare, handelsman och uppfinnare, en kombination som gjorde att det var liv och rörelse på Gambägås under dessa tider - något var alltid på gång, blickarna var öppna för utvecklingens vindar.

Farfar var sträng och barsk när så fordrades, något hetlevrad ibland, men inte elak. Hans tordönsstämma ingav respekt. Om barnen lekte på osäker höstis, då skulle de bort därifrån. Hjälpte inte gubbens barska stämma, gick han ner till ån och körde handgripligen bort alla, oberoende av vems barn de var. Detta var av omtanke om de lekande barnen - men kanske gick även tankarna till den sorgliga händelsen våren 1780 då husbonden på Gambägås, "Furu-Oll" inför vårflodens tryckande vattenmassor skulle öppna dammen ovanför Furu-forsen men hamnade i den virvlande forsen och fick sin grav i ån - kroppen återfanns aldrig.

Farfarsfar hette Jonas Henriksson Storbacka, född på Alperi i Vetil år 1803, öd i på Storbacka i Småbönders 1866. Jonas kom som måg till byn, hustru blev Anna Johansdotter Storbacka. De tu fick 14 barn och samma rika fruktsamhet har fortsatt i många efterföljande släktled.

Farfar föddes på Storbacka i Småbönders den 20 oktober 1839. Vigseln med Maria Mattsdotter Furu ägde rum den 11 juli 1865. Maria var även eftertraktad av andra bondpojkar i byn. På ett bröllop på Storbacka kom farfar i handgemäng med "Jakopas-Kalle", båda var intresserade av Maj. Farfar blev den som vann och efter vigseln med sin 18-åriga brud sade han: "Hä er int na ader än Gräni-Lovisa som er grannare än Maj, som ha gai opp et kyrkgandje mot altare". Äktenskapet varade i 57 år och gav 11 barnamunnar att mätta.

Farmor började senare kallas för "Stor-Maj". Inte för att hon var särskilt lång eller bastant, utan mera av den rundmjuka sortens kvinnor. Beteckningen "stor" syftade mera på att Maj stod stadigt med båda fötterna på marken. Farfar var ofta på resor och då behövde hemmanet en fast och styrande hand.

Efter vigseln med Maria i juli 1865 bosatte sig de tu i Anders hemgård på Storbacka, här skulle de tillsammans gå framtiden tillmötes. Ett steg i denna riktning var att Maria, med mannens medgivande såsom tidsandan krävde, de 2 november samma år sålde sin hemmansdel på 11/1296 mantal av Furu skattehemman till sin bror Matts Mattsson Furu på Gambägås. Det var han som skulle fortsätta på fädernegården. Men ödet styrde fortsättningen i en annan riktning. Den 7 december 1871, endast 4 månader efter vigseln med Anna Lovisa Carlsdr Widjeskog, avled Matts. Nu blev hemmanet utan husbonde och fara förelåg att det skulle splittras eller hamna i främmande händer. Den 10 maj 1872 utbjöds 17/216 mantal av Furu skattehemman på offentlig auktion. Säljare av denna hemmansdel, som tidigare brutits ut från Gambägås stomlägenhet, var omyndiga Maria Mattsdotter Furu (f. 1852, moster till Maj) och hennes mor, Maria Johansdotter Lillrank född Döfnäs och första gången gift med Matts Johansson Furu som avlidit 1860. Vi låter ett avsnitt av köpebrevets text tala:

"När nu uppbjudningen företogs, och flera upprop föregått, stadnade Bonden Anders Jonasson Furu, för det högsta budet Femtusend-sexhundra (5600) mark Finska mynt, hvaraf Etthundra mark sagda mynt, nu genast blef betalt och qvitteres. Återstoden skall betalas vid sex månaders förlopp, med sex procents ränta från denna dag."

Genom detta hemmansköp fick farfar fotfäste på Furu. Fortsättning följde, den 19 oktober 1874 köpte farfar av hustruns syster Anna Lovisa 17/486 mantal av Furu skattehemman. Köpesumman var 2000 mark. Senare bekom han även de 85/3888 mantalsdelar av Furu-hemmanet som hustruns mor, Maria Jakobsdotter, innehaft. I och med dessa hemmansköp blev farfar bonde på Furu skattehemman nr 13 i Kortjärvi by av Terjärv socken. År 1878 sålde farfar sedan sitt 1/16 mantals hemman på Storbacka till sin bror Jonas Jonasson Storbacka.

Farfar och farmor flyttade inte genast till Gambägås. I kyrkoböckerna är de antecknade som boende på Storbacka ända till hösten 1875. Där föddes även deras första barn. Ändå har farfar tillnamnet Furu redan i köpehandlingen från 1872. Möjligt är att köpebrevet skrevs senare än vad dateringen visar. Likaså kan det tänkas att familjen höll till både på Furu och Storbacka dessa år, man ägde ju hemman på båda ställen.

Som nygift kom nödåren 1867-1868 emot. Skaror av kringströvande människor som hungern drivit ut på stigar och vägar, kom från inlandet. Även till vår by kom många och endel fick arbete vid nyodlingar.

Lönen var det nödvändigaste i klädväg och mat för dagen. Även till Gambägås kom två kraftlösa män och bönföll om arbete mot mat. Stallbyggnadens vind uppläts till bostad för dem. Farfar följde med männens förehavanden och märkte att det inte var mycket som de åstadkom den första tiden. Småningom tilltog dock krafterna och männen var mycket tacksamma mot farfar när de drog vidare. Han hade - som de uttryckte det - räddat deras liv. Männen arbetade med stengrunden till ett nytt fähus och två gödselrum därunder. De två gödselrummen var vardera ungefär 4 x 8 meter med en höjd på över tre meter och med dörröppningar mot vägen. Även annan legd arbetskraft var med här, bl.a. "Papas-Smeden" Matt Furu, som för sitt arbete fick 37 silverrubel.

Följderna av nödåren 1867-68 räckte flera år framåt. Av någon anledning förefaller det ha funnits mat i Småbönders under dessa år. Kyrkoböckerna från 1869-78 ger besked om att under den tidsperioden fanns enbart på Furus hemmansnummer hela 45 pigor och drängar, de flesta av dem mellan 17 - 25 år gamla. Av dessa hade 12 st arbete och mat på Gambägås hos farfar, på "Fossas" fanns lika många, på "Stråkas" tio, hos Johan Hansson på Heimbacka 3 och hos torparen Anders Andersson en. Endel av de här gårdarna hade vissa år 3-4 pigor och drängar.

Farfars livsvandring blev skiftande och innehållsrik. Hemmanet och bondyrket låg dock närmast hjärtat. Steniga backåkrar, stubbrika kyttland och varierande slag av ängsmarker gav övernog med arbete, med även dagligt bröd. Gambägåsgubbi styrde och ställde med fast hand och med hustruns benägna hjälp.

Hans husbondeskap inföll under tider då jordbruket gjorde stora framsteg. Kyttlandsodlingen vidtog, plogar, harvor, slåtter- och tröskmaskiner upptog kampen med "steinback- och kyttlandsgräfto", med lien, skäran och slagans taktfasta dunkande i logen.

I slutet av 1800-talet inhandlade farfar ett hemman också i Evijärvi, Ina. Hemmanet såldes dock efter en tid, avståndet och den dåliga kärrvägen medförde för mycket besvär. 1910 sålde farfar sitt hemman på Furu till sönerna Viktor och Oskar, köpesumman var 22 000 mark. Största delen av detta hemman innehas nu av Leo Oskarsson Furu och hustru Hilkka. Deras son, Daniel kommer troligtvis att fortsätta på hemmanet.

Farfar var skriv- och läskunnig och ivrade för att få en folkskola till byn. År 1891 var frågan om ett folkskolebygge i Småbönders upp till behandling på en kommunalstämma i Terjärv. Det blev avslag efter omröstning. Men byborna gav sig inte. På en byastämma den 7 januari 1893 tog byborna saken i egna händer och beslöt att en "enkel högre folkskola" skulle byggas på Furu. Byborna levererade stockarna som farfar sågade gratis på sin sågkvarn vid Furu fors. Ännu samma år på hösten påbörjades det första verksamhetsåret vid skolan. Vid detta skolbygge handhade farfar material- och dagsverksärenden. En sliten "Contrabok" är bevarad och i den finns anteckningar om dagsverken, inköpt material, utbetalda löner samt annat som berörde bygget.

Sågen vid Furu-forsen

På östra sidan av Furu-forsen har sedan "urminnestid" funnits en husbehovssågkvarn. Den var 1786 försedd med ett sågblad och skattlagd till 140 granstockars sågning. Denna husbehovssåg har genomgått många öden, bytt ägare, förfallit samt byggts upp igen. På 1870-talet var sågen antagligen förfallen - år 1874 anhöll ett antal bönder i byn med Gambägåsgubbi som talesman om att få anlägga en såg i Furu fors.

Skrivelsen härom lyder:

Hos Herr Baron och Guvernören anhålla nedantecknade allraödmjukast om tillstånd att uti Furu fors af Kronoby å, på Furu hemmans mark inom Kortjärvi by af Terijärvi Kapell, få anlägga ett sågverk med två ramar.

Kronoby den 9 juni 1874

Anders Andersson, Gustaf Jakobsson, Matts Johansson D:ä, Matts Johansson D:y, Anders Jonasson och Anders Johansson Furu, Gustaf Andersson, Elias Abrahamsson, Jonas Jonasson, Karl Andersson och Anders Abrahamsson Storbacka. Anders Johansson och Anders Nilsson Widjeskog. Matts Andersson och Matts Mattsson Mandersbacka. Gustaf Johansson Larikbacka.

Bönder från Terijärvi Kapell af Kronoby socken.

Det första utslaget från guvernörsämbetet lyder:

Det åligger sökandede Anders Furu med flere att hit inkomma med utredning om sin egande- eller besittningsrätt till innenämnda anläggningsställe, hvarjämte dessa handlingar skola återställas.

Wasa läns landskansli den 20 juli 1874

Det blev en trasslig härva av det hela. Innan året 1875 var tillända hade hela 29 pappersark skrivits i ärendet. Man hade problem med äganderättshandlingarna och sågbyggarna ville ha dämningsrätt året om, medan markägarna överom forsen, främst då evijärviborna som ägde ängarna där, motsatte sig uppdämningen under höbergningstiden.

Frågan löstes så att farfar köpte den förfallna sågen av byborna. I köpet ingick även den såkallade sågkvarnsplanen. Av köpesumman om 1000 mark betalades hälften genast och i köpevillkoren ingick bl.a. att sågen skulle sättas i användbart skick, annars skulle den återgå i bybornas ägo. Köpekontraktet var undertecknat av 19 hemmansägare från Småbönders samt av Johan Hansson och Anders Mattsson Nybacka (nuvarande Nykänen).

År 1886 samlades byborna ånyo och då ändrades det tidigare köpekontraktet. Man nöjde sig med de 500 mark farfar hade betalt mot att de gamla ägarna skulle få "förmånsrätt" till sågning ifall större partier väntade på uppbearbetning. Överenskommelsen slutar med att köparen får "nämnda sågkvarn äga och för all framtid som sin lagfångna egendom tillägna" vilket skedde "uti vittnes närvaro å Furu himman den 20 september 1886". Kontraktet var skrivet av farfars friarrival Karl Storbacka.

Dammrättigheter saknades men sågen upprustades. Antagligen var det tillräckligt med muntligt avtal med jordägarna ovan om forsen. Ett nytt vattenhjul byggdes och farfar gjorde själv en spånmaskin med två klingor. Bl.a. Furu folkskola fick sitt första vattentak från farfars spånmaskin. Även hans egen stuga på 9,5m x 17m, fick tak av dessa takspån. De ersattes med ett pärttak i början av 1930-talet.

Kättingarna som drog upp stockarna för sågning var mycket grova, endel av dem finns ännu bevarade. Fridolf Furu har berättat för mig om det öronbedövande rassel som hördes när den stora järnbeslagna "björntrumman" var igång och drog in stockarna i sågkvarnen.

En gång inhandlade farfar en skeppsmast från en skuta som nedriggats. Masten var av mahogny och över en halvmeter i genomskärning i rotändan. Det blev mycket vackra och hållbara plankor av masten och några bitar av dem är ännu bevarade. Mahogny är ett rätt hårt trädslag och det är en gåta hur farfar fick den grova masten uppsågad. En annan gång kom farfar på idén att sågens vattenhjul även skulle användas som kraftkälla vid tröskning. Med hjälp av en timmerman och dennes son från Alajärvi, byggdes ett tröskverk på västra sidan av Furu fors, omkring 50 meter från sågen. Med en grov varpa överfördes kraften från vattenhjulet till tröskmaskinen. Utmed varpan fanns några styrhjul så att den inte skulle slungas hit och dit. Det här var på 1890-talet och den tidens tröskmaskiner var rätt primitiva, bl.a. saknades rensverk.

Men farfar byggde ett sådant på sin tröskmaskin och då tröskhuset låg i en brant sluttning, byggdes ett fyra meter djupt agnhus i sluttningens nedre del. Genom en lucka i golvet hamnade sedan agnarna direkt i agnhuset vid tröskningen.

Säden från maskintröskningen var förstås inte ritorr, något man dåförtiden var van vid. Därför konstruerade farfar en stor sädestork i södra ändan av "heimria". Torkfacken, som var ca tre meter höga, var för ventilationens skull gjord av snedställda bräder, och säden fylldes på uppifrån. En stor ugn av natursten gav både värme och rök, den senare faktorn ansågs förr i världen vara både viktig och hälsosam. Torken fanns kvar ännu på 1930-talet.

Själva sågkvarnen vid Furu fors skadades svårt vid den ovanligt höga vårfloden 1905 och var därefter inte mera i bruk. Men byggnaden stod kvar ända inpå 1920-talet. På ett sammanträde den 2 oktober 1916 avsade sig farfar "all framtida äganderätt till Furu fors sågställe" samt överlät detsamma inklussive sågplan till dess förra ägare, d.v.s. byborna. Furu fors rensades i slutet av 1950-talet och där sågen stått, något högre upp på stranden, uppfördes Småbönders Andelsmejeri 1927. Mjölkförädlingen där upphörde 1949 då mjölken började köras till Terjärv Andelsmejeri i Kyrkobyn. På 1950-talet placerades en sädestork och sorterare i den gamla mejeribyggnaden, som brann ner 1964. På samma grund som mejeriet stått uppförde Småbönders handelslag ett cafe år 1967.

Gårdsskötseln och jordbruket på "Gambägås" under farfars tid

Förr i världen var ängarna ett livsvillkor för bonden, de gav hö till kreaturen. Man röjde bort en del buskar och träd, jämnade ut de största tuvorna så att ängen var lättare att slå med lien. I slutet av 1800-talet började nya vindar blåsa, kyttlandsodlingen vidtog i större omfattning. Också här var farfar ute i god tid:

den 15 juni 1897 förrättades syn och uppgjordes planer för uppodling av Wammossa och vedjemosshagen, tillsammans 6,20 ha. Nyodlingsplanen var mycket detaljerad och alla papper, som omfattar 45 sidor text, finns bevarade. Avloppsdikenas sammanlagda längd var 1040 meter och de skulle göras 110 cm djupa med bottenbredd på 60 cm och dagbredd på 130 cm. De vanliga tegdikenas längd var sammanlagt 6,412 km och skulle grävas 85 cm djupa, även botten och dagbredden hade detta mått, dikena var således fyrkantiga med lodräta sidor. Tegarna skulle enligt förslaget vara 10 m breda och 1741 lass lera skulle köras ut på de nyodlade arealerna. Kostnadsförslaget var på 3000,- mk. De största posterna var gräftningen, 1066,- mk och dikningen, 1114,20 mk. 620 kg kainit och 300 kg tomasslagg skulle också spridas över nyodlingarna. För nyodlingen ansöktes och beviljades ett lån på 3000,- mk från Finska statskontoret. Enligt Arne Storbacka var det första gången ett "hypotekslån" upptogs i Småbönders för nyodling.

Intressant i lånesammanhanget är, att ett värderingsinstrument uppgjordes över hemmanet. Instrumentet ger en bra bild av levnadsvillkoren under tiden kring sekelskiftet. Värderingen utfördes av länsagronom Gideon Montin, biträdd av f.d. bonden Johan Abrahamsson Furu och drängen Matts Mattsson Storbacka.

Av värderingen framgår, att hemmanets odlade areal då bestod av 17,75 tunnland på fast mark, fördelade på fem skiften. Skog fanns till husbehov och odlingsbar mark av medelgod beskaffenhet omfattade 50 tunnland.

Då tre tunnor råg såddes var skörden 24 tunnor. Fyra tunnor korn gav en skörd på 32 tunnor och havresådden omfattade fem tunnor, avkastningen var 35 tunnor. 15 kg höfrö såddes under året och hö från naturängar skördades i en mängdenhet som angavs med siffrorna 900. På hemmanet hölls 15 kor, 2 oxar, 2 hästar, 4 ungnöt, 20 får och 2 svin. Ladugårdsskötseln bedrevs enligt "ismetoden" och avkastade årligen 1500,- mk. Hemmanets gångbara pris värderades till 16.000,- mk och belåningsvärdet blev 10.370,84 mk.

Farfar ivrade varmt för jordbrukets mekanisering, det tunga kroppsarbetet var tidsödande och slet ut bönderna i förtid. - Den första slåttermaskinen köptes till byn under 1900-talets första år och även då var det Gambägåsgubbi som var i farten. Maskinen var en enhästars Mayflower, den var amerikansk och kedjedriven. En slåttermaskin var något av en revolution dåförtiden och ryktet om dess ankomst till byn gjorde att ett stort antal bönder hade samlats för att beskåda underverket. Man kommenterade och argumenterade, tittade på lien, på kedjan och drivhjulet och sökte likheter med lien som ditintills varit universalredskapet när höet skulle mejas. Någon häst var inte tillstädes och gubbarna blev otåliga - de ville se hur vidundret arbetade. Några av de ivrigaste grabbade tag i maskinen och började dra i den. Detta var förstås tungt och en av männen sade: "No kombär hä hitt ti val ein hästplågo", något som inte var så långt från sanningen. Stället där slåttermaskinen drogs av gubbarna var åkern på Heimbacka, där Torolf Furu nu bor. Timotejen hade i dessa tider börjat göra genombrott och en del av åkern var insådd därmed.

Farfar var också intresserad av koavel. Ett tiotal gamla stamtavlor över Ayshire djur är bevarade, bl.a. för tjuren Kalif som köptes från Sippola gård och var intagen i Finlands AY-stambok. Tjuren var född år 1900. Härstamningsbevis finns även för två kokalvar av AY-ras, födda 1898 respektive 1899. Om dessa kokalvar stått i fähuset på Gambägås är inte klarlagt, klart är däremot att två av farfars AY-kvigor var med på Terjärv lantmannagilles utställning år 1905. Kvigorna var under två år och för "Vallmo" erhölls första pris som var 7 mark. Den andra kvigan "Guldros" fick andra pris. En tredje AY-kviga var även med på utställningen och fick första pris. Ägaren till denna var Anders Sandvik.

Smeden, uppfinnaren och handelsmannen på "Gambägås"

Farfar hade förstås också en smedja. Den var belägen några tiotal meter från åbron. Här i smedjan var Gambägåsgubbi riktigt i sitt esse. Han gjorde många olika harvar och även en dubbelsidig plog, avsedd att mylla potatisbänkarna med. Även en kvarn för sönderrivning av torvströ konstruerade han, förutom de otaliga bruksföremål och arbetsredskap som den tiden behövdes på en bondgård.

Tre "järnsängar" tillverkades också, själv sov farfar i en av dem. Sängarna var hopnitade av bandjärn och rör samt rikligt utsirade med gjutna hörnkupoler. De var delvis vitmålade och delvis bronserade. Farfars tanke var, att alla hans barn skulle få sådana sängar. Tiden räckte dock inte till, gubben började bli gammal och hann inte med allt som han planerat.

På stugans vind hade farfar sin svarvstol. Som sjuttioåring kom han på tanken med fabrikation av krattor för rensning av rov- och trädgårdsland. Skaften svarvades och en stans tillverkades, den fästes på "lillbodens" vägg. Så utstansades trekantiga bett ur järnplåt och i smedjan bredvid hamrades de tunna i kanten och fick ett hål i mitten samt fästes på skaftet med en smidad spik.

Så spändes hästen för reskärran. Lastad med flera säckar fulla med krattor tänkte farfar ge sig ut på resa och göra affärer. Men hur det nu var så avstyrde hans pojkar det hela, de ansåg att gubben var för gammal att ensam ge sig av till främmande orter. Egentligen trodde de inte alls på lönsamheten i det hela, något som farfar däremot gjorde, han tänkte ta patent på krattorna. Ett par säckar med krattor fanns bevarade ännu när jag var ung och ännu i dag finns några krattor kvar, bevarade som ett kärt minne av farfars friska företagsamhet. Nämnas kan, att när sonsonen Verner Furu kom till Amerika 1922 fick han där i affärerna se krattor som var nästan identiska med de som farfar gjort. Där, i dollarlandet, var tidsandan en annan, det blåste förliga vindar för den som var uppfinningsrik.

Farfar reste mycket och nästan alltid med häst. Två gånger var han till S:t Petersburg, 16 gånger till Jyväskylä och flera gånger var han med till Tammerfors då bönderna i byn åkte för att sälja smör och göra affärer. Vid smörresorna kunde det vara fråga om flera hästforor som åkte iväg. På vårvintern hande man kärrhjul fastsurrade på slädnäsan, de togs i användning ifall tövädret gjort slut på slädföret. Under en resa till Viborg handlade farfar till sig ett par säckar med halvfärdiga lampetter och ordnament i gjuten mässing. Han filade, hamrade och putsade delarna, gjöt sådant som fattades och gjorde en mycket vacker lampkrona som fick plats i storstugans mitt.

Även den lilla ljuskronan framför orgelläktaren i Terjärv kyrka är tillverkad av farfar. Den skänktes till församlingen av den självlärda läkaren Johan Varg från Hästbacka by. Ljuskronan ifråga har varit dubbelt större men råkade ut för något ovanligt. År 1916 höll den uppburne vältalaren A.R. Hedberg en predikan i en fullsatt kyrka. Mitt i förkunnelsen hördes ett gnäll och en rasslande skräll. En hund hade från orgelläktaren hoppat på ljuskronan med följden att den lossnade från takfästet och föll i golvet. Förkunnaren fortsatte oberörd med textutläggningen medan ljuskronan låg kvar på golvet, trasig och deformerad. Den reparerades och hängdes upp på sin gamla plats, hälften mindre än tidigare.

Förutom detta med finsmide, lampor och ljuskronor, tyckte farfar om alla slag av småknåp, ingenting var omöjligt för hans fingerfärdiga händer. Bl.a. formade han vackra fat och kannor av koppar, en del finns ännu bevarade.

Mångsidigheten och fingerfärdigheten var ett släktarv. Brodern Matts, han som blev ihjälstucken av en evijärvibo på ett bröllop, var en erkänd snickare och målare. Farfars far, Jonas Henriksson Storbacka, har gjort den fint formade 14-armade ljusstaken som finns i Terjärv kyrka. Den donerades till kyrkan av kyrkvärden Anders Gustav Öberg och tas fram och placeras på altarbordet vid större högtider. Farfars farbror Johan Henrik Henriksson på Alperi i Räyrinki var också en synnerligen mångsidig man. Han blev mer känd som "Alperin mestari" och detta inte utan orsak. Han sades kunna härda stålet så bra att det dög till rakkniv. Även han gjorde ljuskronor, en av dem finns i Vetil kyrka och en såldes till Evijärvi. Som snickare och timmerman var han även anlitad. Vid Vetil kyrkobygge var han med som arbetsledare under byggmästaren Heikki Kuorikoski. En tredje farbror till farfar, Anders Henriksson Aho-Alperi, är f.ö. farfars farfar till f.d. statsministern Esko Tapani Aho.

Den ståtliga bondgård i tre våningar som farfars far Jonas Henriksson Storbacka-Alperi växte upp i på Alperi i Räyrinki, är nu flyttad till Kerttuankylä i Evijärvi. Stugan kallas för "Väinöntalo" och tillhör en grupp allmogebyggnader som med inventarier är en av de största och mest omfattande hembygdsmuseer i vårt land.

Forskaren och alkemisten

Dragån, särskilt avsnittet genom "Skogskvarnsbacka", har i långa tider haft en magisk dragningskraft - ädla metaller har sökts här. När ån rensades på 1930-talet måste fåran sprängas i urberget och då kom glimrande stenar i dagen. Stora områden inmutades, provborrningar och analyser gav vid handen att guld och andra metaller förekom, dock inte i sådana mängder att gruvdrift skulle ha inletts.

Även farfar var många gånger till platsen för att söka sin lyckosten. - En gång hade han varit borta hela dagen utan mat och hemfolket blev oroliga. De gick ut för att söka honom men behövde inte gå långt, han fanns vid Vammosback riorna. Där satt han förnöjt och vilade i skymningen. Då han förebråddes för att han inte kommit hem, sa han med en triumferande blick i ögonen: "Tyst pojkar" och öppnade de slutna nävarna med orden: "jär har ja na som er betär än gulli. Hä er platina".

Detta med dragåstenarna gav farfar ingen ro på äldre dar. Han höll då ofta till på Forsnacka överom Furu fors. Här hade han sina grytor och kärl som han eldade hårt under för att få fram flytande metaller ur stenarna. Men inte bara detta, här blandade han olika ämnen och kemikalier för att få fram någon legering som motsvarade äkta guld. Ett par grafitkärl av sten är ännu bevarade och inuti dessa finns lämningar av någon svårdefinierbar massa. Grafit är lätt att urholka men har en mycket hög smältpunkt. Om farfar gjort grafitkärlen själv är svårt att säga, det är dock möjligt. I Esse förekommer grafitblock av tillräcklig storlek och farfar hade ofta sina vägar ditåt, äldsta flickan Alma var gift där. I sammanhanget kan nämnas, att farfar arbetade ivrigt för att via Vuojärvi få en vägförbindelse med Esse. Den nuvarande vägen kom till långt senare.

Farfar var även insatt i konsten att stämma blod, d.v.s. att genom besvärjelser och magiska ramsor få blodflödet att stanna på personer som skadats svårt. Pappa berättade ofta om två fall, det ena på Wistbacka och det andra i Kortjärvi där de skadade höll på att förblöda. Deras anhöriga kom till Gambägåsgubbi och ville ha hjälp. Gubben var i sin egen värld en stund och sade sedan: "Ni kan fara heim, ti blör int na meir", något som de hjälpsökande även kunde konstatera då de kom hem. När farfar blev äldre och krafterna avtog ville hans pojkar ha reda på hur det hela gick till och de frågade gubben därom. "Hä star no om e i bibeln, men hä er så stor synd så ja vil int lär nan ti byri mä ho konstä", sa farfar.

Farfars stuga på Gambägås är den samma som förr, dock något omändrad och moderniserad. Stugan upptimrades i Vetil i början av 1850-talet och flyttades sedan till Furu. I storstugan med sidokammare bor nu Heimer Furu, medan Berit och sonen Johan Furu äger och bebor den andra delen. De två har även ca 4 ha odlad jord och 17 ha skog som i tiden tillhörde farfar.

*

Slutet för farfar kom kanske på ett annat sätt än väntat. Han hade alltid något i kikaren. En höstdag var han med sin sparkstötting ute på Dragåns is. Här började han följa spåren av en utter och gick så ner sig i åns utlopp. Ropen på hjälp hördes av bröderna Edvin och Matts-Leander Svartsjö som högg rankor på "Larikmossklubbi", några hundra meter därifrån. Framkomna till olycksplatsen såg de farfar simma omkring på rygg. Med hjälp av en avkvistad "träskata" lyckades de få upp honom. Han var då utmattad och stelfrusen av det kalla vattnet. Med hjälp av sina räddare fördes farfar på sparkstöttingen till "Messäsback-Nissas" stuga. På grund av snöbristen bytte man här om till en gammal skottkärra och i den kom farfar hem. Här mottogs han av sin äkta hälft Maj med orden: "stryk sko du boda ha", ett yttrande som syftade på dumdristigheten i att som 80-årig gå ut på den lömska dragåisen, särskilt som olycksplatsen är känd för att vara falsk och osäker.

Vid en värmande brasa i framstugans spis torkades och tinades farfar upp varefter han ordentligt nedbäddades i sin säng. Som ett tack för räddningen från en säker drunkningsdöd förärade farfar räddarna varsin medalj. De var av koppar och utbuktade mot mitten samt försedda med en iskription i stil med "För visat hjältemod". Tyvärr har medaljerna förkommit.

Efter den olyckan tillfrisknade inte farfar ordentligt. Lunginflamation tillstötte, krafterna avtog och han blev småningom sängliggande. Farmor Maria dog 1922 och då var farfar så svag att han måste hjälpas upp i sittande ställning i sin säng då hon "sjöngs ut".

När sommaren flyktat och marken stod frusen, när julen stod för dörren anno 1923, då somnade farfar in. Ett skiftande liv, en 84-årig jordevandring var över.