14.3.2025
Carita Ahlström från Högsar i Nagu gick i Kirjais skola i början av 1950-talet. Trots att hon redan som sexåring flyttade till Kirjais under veckorna och hade lång och utmanande väg till skolan är minnena från skoltiden ljusa och glada.
Kirjais skola samlade elever från holmarna i Nagu sydöstra skärgård. Många elever från andra öar inkvarterades i gårdarna på Kirjais. Också lärarinnan Väina Moberg hade tidvis upp till fyra elever inkvarterade i sin lägenhet på skolan.
Carita Ahlström har vuxit upp på Högsar och började i Kirjais skola som sexåring vårterminen 1948. När hon tänker tillbaka på sin skoltid är det ljusa och positiva minnen, även om berättelserna om inkvartering och långa skolvägar kan låta hårda i dag.
– Det var aldrig frågan om annat, det fanns inget att jämföra med. Man visste från början att när man far till skolan så är man borta hemifrån, det var inget jag tänkte på som någonting speciellt. Dessutom hade jag ganska lätt för skolan så det gjorde väl också att jag tyckte om skoltiden, säger Ahlström.
Hon började skolan lite tidigare än vanligt för att ha sällskap av Gerda Josefsson från grannholmen Kuckulot. Samtidigt började också Alf ”Affe” Söderlund, som bodde i Kamskall på Högsar. Gerda var äldre, Carita och Affe jämnåriga.
– Första året var vi inkvarterade hos lärarinnan, Väina Moberg. Vi bodde alla tre i samma rum, där fanns inte mycket annat än tre sängar och en pulpet. Efter det flyttade Affe till Kirjais Västergårds och jag och Gerda bodde ett år i Kirjais Södergårds. Där var det strängt, man fick inte skratta och jag minns att vi måste diska i så hett vatten att det gjorde ont i händerna. Efter det bodde jag i Kirjais Österby. Där, hos tant Dagny och farbror Gunnar (Karlsson), trivdes jag bra. De var väldigt snälla och bjöd på god mat också.
Inkvarteringen bekostades av kommunen men föräldrarna skulle själva ordna den och fick höra sig för från gård till gård om någon hade plats.
– Det var lättare att hitta inkvartering för flickorna. Kanske man tänkte att flickor är lugnare och ordentligare och bättre på hushållssysslor. Det ingick att vi hjälpte till med sysslorna, dukade av bordet, diskade, bar in ved och annat sådant. Hos lärarinnan bar vi också in vatten. Vi fick morgonmål och mat på kvällen. I skolan fick vi också mat. Egna lakan, handduk och lite kläder hade man med, som vi sedan bar i ryggsäcken när vi igen skulle hem.
När det var öppet vatten körde Affes pappa Gerhard barnen med båt från Kamskall på Högsar till Finnviken på Kirjais på måndag morgon och hämtade dem igen på lördag eftermiddag när skolan hade slutat klockan 13. Från Finnviken till skolan var det cirka 1,5 kilometer att gå.
På vintrarna kunde Affe och Carita gå över isen från Högsar till Anisor och vidare till Kirjais – en sträcka på närmare fyra kilometer. Om det bara var is åkte de med sparkkälkar och om det var snö på isen skidade de.
– Olympiadsommaren 1952 fick jag min första cykel. Min morfar var tulltjänsteman och hade skjutit upp sin pensionering för att det behövdes svenskkunnig personal i samband med OS i Helsingfors. Han var ett tag stationerad på Sottunga för att ta emot seglarna som skulle tävla och andra som var på väg till OS. När jag och mommo var och hälsade på tyckte moffa att vi skulle gå och se om inte butiken råkade ha en cykel. Och det hade de! Moffa hade förstås beställt den från Sverige till butiken i Sottunga. Jag blev så glad!
Skolvägen blev lättare med cykel.
Det gick snabbare att ta sig de drygt tre kilometrarna från inkvarteringen hos Karlssons i Österby och skolan. Nu går där en fin väg men då var det bara en stig som hästen trampat upp. Det gick att cykla men det var värre när det var regnigt och vått, då var vi tvungna att gå. Sven Dahlqvist bodde på andra sidan åkern från Karlssons, han var snäll och väntade alla morgnar på mig och vi gick eller cyklade tillsammans till skolan.
En vinter hade det en natt kommit så mycket snö, att det varken gick att gå eller skida. Då tog farbror Gunnar fram häst och släde och körde barnen till skolan. Carita ser framför sig hur snön räckte upp till hästens mage. På eftermiddagen hoppades hon på att få hästskjuts hem igen men då hade Gunnar plogat upp vägen under dagen, så det var bara att gå.
När isarna höll och var rimfrostiga, så kunde Carita och Affe också cykla mellan Högsar och Kirjais måndag och lördag.
– Jag minns att under alla år var det bara ett veckoslut som det var menföre så att vi inte alls kunde fara hem.
Efter julen hade isen oftast lagt sig mellan Högsar och Kirjais.
– Helge Henriksson, min mosters man som bodde på Kuckulot, var bra på isar. Det var ofta han som följde oss när man ännu inte riktigt kunde lita på att isarna höll. En gång tyckte han att isen var för dålig, men ändrade sig och sa att vi kunde pröva en lite annan väg. Så vi gick till Paital på yttersta änden av Högsar, där var det strömt och öppet vatten, så Rönnbergs på Sackholm körde oss över med båt. Vidare for vi till Redamo som numera är fastvuxet med Sackholm. Där hos tant Olga Vuorinen blev vi bjudna på mat innan vi gick till sista udden på Redamo, där det fanns en båt eftersom det nästan alltid var öppet vatten. Helge rodde oss till Ytterstholm som jag och Affe gick över till fots, över en gångbro till Kirjais och vidare till skolan. Helge rodde hem. Hela skolvägen räckte mer än fyra timmar, vi kom fram ungefär till skollunchen. Efter några timmar undervisning gick jag ännu tre kilometer ut till Österby i andra änden av Kirjais.
Det var aldrig frågan om att stanna hemma?
– Aldrig. Ungarna skulle till skolan, det var självklart. Det ringdes och funderades hur man skulle få oss till skolan, om det bara var möjligt såg man till att vi kom oss dit.
En enda gång minns Carita att hemlängtan slog till riktigt ordentligt.
– Jag vet inte vad som for i mig, jag som trivdes så bra i Österby. Jag kommer precis ihåg hur jag satt och stickade och läste läxor efter skolan, när jag ett, tu, tre började storgråta! Jag vet inte varför, inget särskilt hade hänt men jag ville hem. Jag grät och grät. Dagny tröstade men det gick inte om. Gunnar ringde hem till min mommo och moffa och förklarade läget. Då var det starka isar och de sa att om jag vill så kan jag cykla hem följande dag. Det ville jag. Affe var snäll som vanligt och följde med. Ungefär en vecka cyklade vi av och an till skolan morgon och kväll. Sedan blev det bra, jag for tillbaka och allt återgick till det vanliga.
Var du aldrig rädd? Att gå över isarna och färdas långa vägar på egen hand?
– Nej. Det kändes tryggt. Jag hade alltid Affe som sällskap, han brydde sig alltid om mig. Jag har alltid varit liten, så fast vi var jämngamla hjälpte han mig och bar ibland min ryggsäck. Aldrig att han skulle ha startat utan mig, han väntade alltid. Likadant var det med Sven när jag bodde i Österby, han väntade på mig och vi hade sällskap på skolvägen. Det var så man gjorde förr, man hjälptes åt och man var van från liten att klara sig själv.
Carita minns att lärarinnan Väina Moberg hade ett särskilt intresse för sport, skidning i synnerhet.
Farbror Gunnar, som också var direktionsordförande i skolan, hade gjort ett skidspår på 2,5 kilometer som gick förbi skolan. Flera gånger i veckan tränade vi skidning. Där stod Väina i sina långa kjolar ute i kölden nere vid grinden och tog tid. Hon var ju ingen ungdom, så de sista åren satt hon inne i skolan vid fönstret och någon av de äldre pojkarna stod halvvägs så de såg lärarinnan och gav tecken åt oss när vi skulle starta. Varje år åkte vi också från skolan på skidtävling till Kyrkbacken, det var Gunnar som förde oss.
Hela folkskolan, sex år, gick Ahlström i Kirjais skola. Innan hon hade gått ut infördes ett sjunde skolår i folkskolan. I Nagu genomfördes den så kallade fortsättningsskolekursen under några veckors vistelse vid Åbolands folkhögskola i Pjukala i Pargas.
Alla från skärgården var på folkhögskolan i närmare två månader. Flickorna bodde på internatet uppe i skolhuset, pojkarna i en annan byggnad. Också här råkade man ut för utmaningar på skolvägen.
– På den tiden var det en pontonbro där den stora Rävsundsbron mellan Pargas och S:t Karins nu finns. När vi skulle åka hem på jullov, var det så hård storm att pontonbron hade blåst sönder och bussen inte kunde komma över till Pargas. Vi var många från folkskolan som satt på busstationen med våra kappsäckar och väntade. Småningom fick vi bud om att gå tillbaka till folkhögskolan, ingen buss skulle komma mer idag. Följande dag kom min klasskamrat Mikko Johanssons pappa från Ytterstholm och hämtade hem oss med en stor fiskarbåt.
Nagu kommuns fasta (folk)skolor
(numrerade på kartan)
1. Risis folkskola (1887–1967)
2. Käldinge folkskola (1888–1973, därefter grundskola -> 2005)
3. Finby folkskola (1892–1958)
4. Nötö folkskola (1892–1967)
5. Kirjais folkskola (1923–1965)
6. Thoras folkskola (1931–1961)
7. Kyrkbackens folkskola (1958–1973, därefter grundskola -> )
8. Simonkylän kansakoulu (1924–1973, därefter grundskola -> 2019)
Nagu högstadieskola startade hösten 1987, numera är Kyrkbackens skola en enhetsskola med ca 100 elever i åk F-9.
Källa: Roland Andrén, Roland, Westerby, Jarl & Pajula, Marja. 1987. 100 år skola i Nagu. Nagu kommun
Artikelförfattaren Mia Henriksson är kommunikatör vid Skärgårdsinstitutet och Centret för livslångt lärande.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2025. Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!