21.5.2025
En utbildningsplanerares långa vandring
För ungefär 35 år sedan steg en ung studerande in i kafferummet på andra våningen i det gamla tryckerihuset i hörnet av Nylandsgatan och Tavastgatan bakom Åbo Akademis huvudbyggnad.
Den unga studerande skulle vara praktikant i tre månader på enheten som på den tiden hette Kurscentralen. Idel glada vänliga leenden mötte henne och även om arbetsuppgifterna kändes aningen diffusa verkade gänget som jobbade där trevliga. Det är säkert inte svårt att gissa vem den unga studerande var eller vilken arbetsplats det var fråga om.
Långt efteråt fick jag veta att Margita Vainio som hade anställt mig, mycket strängt hade förmanat de övriga att vara snälla med mig.
Under min första sommar som praktikant var ÅA ett statligt universitet och de anställda tjänstemän. På sommarmånaderna jobbade man kortare dagar från kl. 8–15 men med samma lön. För mig som hittills enbart jobbat i den privata sektorn, kändes det här som en helt ny värld. Vi satt flera i samma rum och delade på terminaler och skrivmaskiner. Hade man en egen stol var det redan en vinst. Min första fredag undrade jag vart alla kolleger tagit vägen tills jag upptäckte att samtliga hade samlats kring en dator i rummet längst bort i korridoren för att spela Tetris.
Jag var helt övertygad om att den här arbetsplatsen bara skulle vara ett kort litet skutt på min karriärstege innan det var dags att ta klivet ut i den stora världen och bli diplomat eller jobba på FN.
Ödet, slumpen och jag själv ville annorlunda och det blev ÅA i stället för FN. Genom åren har vi med kollegerna varit med om flera omorganiseringar, namnbyten på verksamheten, uppsägningar och också en otrolig mängd uppdrag som formats i enlighet med det omgivande samhällets krav och önskemål. Ryggsäcken med olika sorters arbetsuppgifter är vid det här laget välfylld. För egen del har ryggsäcken främst fyllts med verksamhet inom det Öppna universitetet blandat med projekt av de mest varierande slag. ”Ingenting är främmande för vuxenutbildningen” som en f.d. kollega uttryckte det under de vilda och kreativa åren på 90-talet.
Från att ha börjat min bana som nästan oavlönad praktikant har jag kravlat mig uppåt via diverse sekreteraruppdrag för att till slut landa som utbildningsplanerare. Ett jobb jag haft i många år och stortrivts med. I höst är det dags för nästa omvandling då Centret för livslångt lärande (f.d. Fortbildningscentralen, f.d. Kurscentralen) upphör som självständig enhet. Vi utbildningsplanerare blir vägledare vid kontinuerligt lärande och får ännu leva i spänning och osäkerhet kring vad det här betyder i praktiken.
Carina Gräsbeck
Utbildningsplanerare / Vägledare vid kontinuerligt lärande från 1.9.