Destination Kebnekaise - En "reseskildring" 30.9-5.10 1996

Kebnekaise?

Kebnekaise är Sveriges högsta fjäll, 2117 m.ö.h. Kebnekaise ligger i nordvästra Sverige i Kiruna kommun, ca 80 km väster om Kiruna "centralort".

För dryga 6 år sedan var jag på en skidvandring i samma trakter, då en av avsikterna var att eventuellt ta sig upp på Kebnekaise. Det visade sig då vara helt omöjligt, bestigning skall ske med lätt packning och är ett heldagsprojekt. Dessutom skall det helst vara sommar.

Jag beslöt då att någon gång återvända med målsättning att bestiga Kebnekaise.

Teamet

Teamet bestod av två personer, Rasmus Nyström samt undertecknad. Vi beslöt oss någon gång i september (96) att Kebnekaise skulle kunna vara ett bra mål för en liten Lapplandsfärd. Avfärden blev den sista september.

Iväg mot norr

In i det sista skaffade vi utrustning, det sista vi gjorde på måndagseftermiddagen innan vi for var att vi hämtade ett tält som anlände per buss till busstationen i Åbo. Sedan var det bara marsch framåt med TUA(-752), som fungerade som transportmedel de 1200 km som var framför.

Till Virpiniemi campingområde norr om Uleåborg anlände vi ca 1.30 på natten mot tisdag efter diverse uppköp längs vägen. Tältet upp, lite mat samt och sova. Väckning, morgonmål och vidare igen ca 9.15.

I Kemi gjorde vi igen diverse uppköp, och snart passerades svenska gränsen (till besvikelse utan minsta kontroll). I Kiruna gjorde vi ännu det sista uppköpet: Fjällkartan BD 6. Mot Nikkaluokta, där vägen slutar och övergår i stig. Civilisationen var bakom.

Vandringen startar

Turistsäsongen var förbi, Nikkaluokta Turist var stängt, så vi var till synes de enda personer på plats. Vi packade rinkorna, vandrade iväg ätande smörgåsar. En till synes bybo dök upp och kommenterade skämtsamt våra matvanor.

De första 5 kilometrarna går alltid åt till att konstatera att man har för mycket kläder på sig. Så också nu. Vid några små hus korrigerades alltså klädseln, "rättitauko". Vi fortsatte uppåt, nedåt längs den den steniga stigen. Emellanåt hördes ljud som av en fabrik, men det var också små älvar eller forsar som hördes.

Efter dryga 6 kilomter till började det gå uppåt. Det började också bli ordentligt mörkt. 5 kilometer före vårt mål, Kebnekaise fjällstation, kunde man se de röda lamporna på den mast som finns invid fjällstationen. De verkade inte komma något närmare hur man än gick. Men till slut syntes konturerna av fjällstationen, och vi kunde slänga rinkorna och börja söka en tältplats.

Trots att själva fjällstationen var stängd var en stuga "Jägarn" öppen. Övernattning per person 220 kronor per natt, vi valde tält. Där fanns tre svenskar som kommit ett par dagar tidigare och försökt sig upp mot toppen. De hade gått fel i början och lyckades inte. De sa att det fanns snö till vristerna och djupare på de ställen där de varit, på ca 1400 m höjd. De hade också träffat på en annan grupp, som trodde sig varit på toppen. Det hade varit hård vind och snöyra, så de hade inte sett någonting. Men snön var djup, till magen i värsta fall.

Efter att hört snöläget och efter att ha traskat de tunga 19 km upp till fjällstationen blev modet lite nerstämt. Vi kommer nog inte upp på toppen.

Tältet upp, trangian igång, och snart puttrade svinkött och makaroniblandningen i trangiakastrullen. Mat och sova. Klockan var 2 mot onsdagsmorgonen.

Mot toppen...

Vädret var mulet och kallt (under 0 grader) på morgonen. Vi sov ganska länge. Trangian och koka vatten till kaffe, gröt, blåbärssoppa, termosar och lite disk. Lite efter 11 kunde vi starta på vårt första försök mot toppen.

Vi beslöt att lämna tält och extra mat kvar vid fjällstationen och endast ta med saker så vi i värsta fall klarade av ca 1 dygn där uppe. Vi vandrade iväg och började klättra upp längs Kittelbäcken. Vid 800 m kom snögränsen emot.

Uppe i en liten "dal" efter kittelbäcken tog vi oss en funderade. Vi beslöt att fortsätta, men senast kl 15 vända för att hinna tillbaka i god tid före det blev mörkt. Vi provade på en väg som inte var den "officiella" vägen till toppen. Vi klättrade upp för en ås mot Björlings glaciär. Det var tungt att stiga i snö som ibland gick till knäna. Kl 14.40 blev det tvärstopp på ca 1400 m höjd. Det blev för brant för att fortsätta utan klätterutrustning. Vi pausade och tittade på den rutt man borde ha tagit. Vi insåg att enda möjliga rutten till toppen var den som var utmärkt på kartan.

Vi började klättra neråt. Att gå neråt var enkelt. Det var bara att ta stora steg framåt och bekvämt sjunka in i snön. Man behövde inte bevaka varje steg så noggrannt. Snabbt var vi nere i Kitteldalen igen, och änne senare var vi nedanför snögränsen. Ca 18.00 var vi tillbaka vid fjällstationen och kunde i lugn och ro (och i dagsljus!) laga mat och vila ut. Stugan "Jägarn" var nu tom, att övernatta där var frestande, men vi höll oss till lågbudgetversionen tält.

Vi beslöt att stiga upp lite tidigare och trots allt försöka oss upp mot toppen. Ljust blev det ca kl 8 (finsk tid).

Mot toppen igen!

Torsdag morgon steg vi upp lite tidigare. Väckarklockan ringde redan tidigt, men upp steg vi nog inte förrän lite före kl 8. Vanliga morgonbestyren, koka termosvatten, kaffe, gröt och allt annat man behöver. Lite smörgåsar och en packning igen så att vi kunde klara oss ett dygn. Vi hade utrustining så att vi i behov kunde övernatta i toppstugan (1880 m.ö.h.) i närheten av Kebnekaises topp.

Samma rutt som igår mot Kittelbäcken. Det verkade bli en strålande dag. Det var vindstilla. Solen var ännu höljd i dis, men diset började sakta förångas av solvärmen.

Efter Kitteldalen kom det som visade sig vara det besvärligaste under bestigningen. Vi skulle upp för en brant kuru. Snön hade packat sig så tät att man nästan inte fick något fotfäste i den. För varje steg måste man hacka in en liten avsats i snön med hälen. Det gick sakta, ibland krypande, men till slut var vi uppe på en avsats för bestigningen av Vierranvarri. Höjden var ca 1400 m. Utsikten var redan hisnande, det såg ut som om berget på alla sidor omkring oss skulle försvinna i stup.

Stigen till Kebnekaises topp leder rakt över Vierranvarri, ett fjäll 1700 m.ö.h. På andra sidan måste man gå ner igen 200 m för att igen stiga samma sträcka. Det kändes lite onödigt, men det var enda möjligheten. Vi började klättra upp för Vierranvarri. Det var hett, solen sken obarmhärtigt i ryggen och hela den vita fjällsluttningen speglade solens ljus. Snön blev mjuk och klättringen var tung. Turvis gjorde vi spår i snön.

Till slut var vi uppe på 1700 m, klockan var nästan 15. Utsikten var fantastiskt. Man var högre än de flesta berg omkring. Redan detta gjorde resan lyckad. Fågelvägen på 2 km:s avstånd syntes toppstugan. Vi pausade en stund, och beslöt oss för att fortsätta mot Kebnes topp. 1 km stigning bakom, ca 600 m stigning kvar.

Ner för Vierranvarri gick det fort. 200 m på dryga 10 minuter. Det var bara att plumsa nerför. Sedan började stigning igen. Sakta och i djup snö. Efter en timmes knogande var vi vid toppstugan. Dörren var öppen, det berodde på att den lossnat från de nedre gångjärnen. Det hade snöat in i farstun. En säng var försvunnen och en lapp på bordet meddelade varför. En ensamvandrare hade råkat i dåligt väder och ansett sig tvungen att elda upp en säng för att hålla sig varm.

Vi pausade en kort stund och fortsatte med endast kameror som tyngd de sista 230 metrarna mot toppen. Vädret började bli sämre. Det gick lite snabbare nu då vi inte hade nån last, och ca kl 17 var vid toppen. Vi vågade oss inte på den absoluta toppen, utan det blev någon meter nedanför. På alla sidor stupade berget till synes bottenlöst ner. Men med ordentliga fothål i snön kände man sig någorlunda trygg. Mot söder hade redan moln kommit in, så tyvärr såg man inte så långt. Mot norr hade man en fantastisk utsikt. Det sägs att man ser 11 % av sveriges yta från Kebnekaises topp.

Det var kallt, solen hade nästan gått i moln och det hade börjat blåsa. Temperaturen på toppen var säkert flere minusgrader och då det dessutom blåste ville man inte vara många sekunder men händerna oskyddade. Vi tog de obligatoriska bilderna och började sedan plumsa tillbaka mot toppstugan.

Kl. 17.30 var vi tillbaka vid toppstugan. Vi fundera en kort stund på att övernatta där, men beslöt oss för att gå ner igen. Vi kokade vatten till termosarna och kl. 18.00 började vi plumsa neråt. Det var bråttom. Att i mörker gå ner för branta steniga stigar är inte hälsosamt. Strumpor och skor var vid det här laget genomblöta.

Ner för Kebnekaise var inget problem, förutom att våra fotspår började försvinna i vinden. Efter 20 mintuter var vi nere. Nu återstod ännu att igen stiga upp på Vierranvarri (200 m uppåt). Det gick långsamt, men efter 45 minuter var även denna sista stora ansträngning avklarad. Det blev en kort paus på Vierranvarri. Nu var utsikten inte alls bra längre, för vi var inne i moln. Ner för Vierranvarri och sedan den besvärliga kurun med hårdpackad snö. Utan att börja glida iväg nerför lyckades vi dock ta oss till Kittelbäcken, och det enda svårare var att ta sig ner längs Kittelbäcken. Kl. 20.00 var vi nere, det började mörkna, men alla branta ställen var förbi så det gjorde inget fast det blev mörkt.

Jag hade tur, kl. 20.15 hittade jag mina solglasögon som jag glömt på en paus dagen före. Tala om att hitta en nål i en höstack (i mörker). Kl. 21.00 var vi vid fjällstationen. Samma 3 svenskar var tillbaka igen i "Jägarn". Vi klampade upp till vårt tält, lagade mat (delikat pulverpotatismos med konserverat nöt-och svinkött) och gick och sova. Målet var uppnått, Kebnekaise var besegrat. Under dagen ca 20 km vågrätt, 1.8 km uppåt och 1.8 km neråt. Men nog kändes det i benen och hela kroppen.

Tillbaka till Nikkaluokta

Nästa morgon regnade det. Eller egentligen kom det snöblandat regn. Vi hade inte så bråttom att stiga upp. Under dagens lopp insåg vi vilken tur det var att vi inte blev kvar i toppstugan. Där skulle vi ha blivit länge.

Vi lagade det sedvanliga morgonmålet och packade ihop sakerna. Det var vått. Det blev nog prov på Gore-Tex i dåligt väder. I ihållande regnväder visade sig att det inte går att hålla sig torr då man vandrar. Har man regnkläder på svettas man så man blir våt. Har man inte så blev man våt av regnet.

Efter 2 km började det kännas fuktigt på axlarna, trots Gore-Tex. Efter 5 km var skorna ganska våta. Efter 10 km var kändes allt som en simbassäng. Det blåste och regnade och var kallt. De enligt turistbrosycherna "lätta 19 km:s vandringen" mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation visade sig igen bli mycket tung. Dryga 5 timmar tog det. Sällan har det varit så skönt att stiga in i en bil och sätta på värmen.

Hemåt

63 km var det från Nikkaluokta till Kiruna. Under denna sträcka lyckas bilvärmeaggregatet avlägsna så mycket fukt att rutorna inte var helt igenimmade.

I Kiruna sökte vi reda på turistinformationen. Skulle vi fortsätta mot Åbo redan samma dag eller skulle vi göra en bilutflykt till Narvik? Vädret var så eländigt så det blev att fortsätta mot Åbo. Turistinformationen gav oss adressen till en simhall. Där fanns bastu, och det satt verkligen skönt efter strapatserna. Ännu stora koppar kaffe på ett litet kafe, därefter bar det iväg mot söder igen. Vi lämnade Kiruna bakom oss i hällregn. Det blev inget Narvik-besök.

Kontinuerlig körning genom Sverige, över gränsen och kl. 24.00 var vi tillbaka vid "vakiotältplatsen" Virpiniemi utanför Uleåborg. Det hade ösregnat hela vägen ner och det blåste hårt. Sannerligen inte något trevligt turistväder. Tältet upp och lite mat på trangian igen.

Nästa morgon hade regnet helt slutat men det blåste fortfarande. Iväg mot Åbo via Jyväskylä. Bensin och kaffepaus i Pulkkila, vilket inte rekommenderas. Kontinuerlig körning mot Åbo. I åbo var vi 17.30 på lördagseftermiddagen. Temperaturen var plötsligt ca 13 grader mot det som var van vid (0 grader) så det kändes varmt. Ingenting annat kvar än att lasta ur och känna sig "tom" såsom man gör efter resor.

Restaurant Ribs serverade ännu samma kväll Ribs Unlimited för oss stackars hungriga Lapplandsresenärer.

Några länkar gällande Kebnekaise