Söndag 20 oktober 2002
 Släktforskningen tar aldrig slut

Hela Torp-Cainoboken
baserar sig på ett fel*

Det finns ingen släktforskning som är felfri, utan brister. Tack vare att en teori presenteras kan man ägna materialet en kritisk granskning Dessa uppmuntrande ord framfördes i olika ordalag vid seminariet Caino- Torp släkternas ursprung och ättlingar.

Monica Cederberg tfn 8295 251


Seminariet hölls i Kaustby på 1ördagen och samlade ett knappt trettiotal intresserade. Under dagen framfördes bland annat tilläggsinformation om Torpsläktens ursprung och seminariedeltagarna kunde komma med kritik och rättelser. Som till exempel att Olof Olofsson Torp inte var någon Caino-ättling. Han hade i stället kommit från Pedersöre via Evijärvi till Vetil. Men det var bara en del av dagen som ägnades åt diskussion om Caino-Torpboken, åt kritik och tillägg.		  
Av olika orsaker. Jan-Erik Nygren, till vänster, Fungerade som praktisk värd för dagen och såg till att allt fungerade. Erik Eriksson, till höger, hade kommit av purt intresse.
Man hade avdelat tid åt ett par talare också. Dagens mest långväga gäst var professor Pentti Virrankoski som höll ett föredrag med rubriken "Om forskning i bondesläktet.
- Jag är på rätt plats att tala om just det ämnet, sade Virrankoski. I norra svenska Österbotten har man av olika orsaker varit först när det gäller just den forskningen. Tidigt inieddes forskningen i de adliga och furstliga släkterna. De österbottniska stånds- och prästsläkterna har också varit föremål för forskning, men här firnns ett undantag då man i Overvetil redan på 1700-talet presterade en utredning om släkten Forsellius. Den tordevara unik.

Tidig forskning
Virrankoski sade att det var för ungefär hundra år sedan som släktforskning bland vanliga bönder kom i gång på allvar. Han nämnde bland andra Hagfors i Nedervetil och Backman i Nykarleby som exempel på tidiga släktforskare.

Företagsamma. Hans-Erik Krokfors påpekar att företagsamheten är ett framträdande drag hos folket i trakten.

- Man måste vara intresserad för att orka forska, sade Virrankoski. För det mesta handlar det om att någon föds, gifter sig får, barn och sedan dör. Hittar man någon gång en sexman eller en kyrkvärd antecknad så riktigt spritter forskaren till. Man söker liv och märg utöver själva namnet. En hänvisning till att den aktuella personen blivit dömd för något, kanske för fylleri, piggar upp.
Virrankoski smålog och tillade att domarna helst bör hittas utanför den närmaste släkten.

Sedan när man kommer så långt som till att utge en publikation måste man överväga om man ska namnge folk, om man vågar eller om det är värt.
Den som vill forska i de gamla bondesläkterna har nytta av att kunna de båda inhemska språken. Virrankoski berättade om den lycklige forskaren som äntligen hittat en stamfader, men när meningen översattes svalnade ocksa ivern för det handlade om en brun valack.

Virrankoski underströk att han hoppas skolundervisningen i det andra nationalspråket inte ska tas bort till förmån för andra språk. Hur ska framtida släktforskare klara sig iå fall?

Intresserade
Bland seminariedettagarna fanns Hans-Erik Krokfors har kommit med i släktforskarsam-

 manhang utan att från början haft så start intresse för släkt och forskning.
- Min mamma brukade berätta om släktingarna och hon nämnde dem alla vid namn. Jag undrade hur hon kunde alla namnen och visste alla sammanhang, säger Krokfors. Jag beslöt mig för att göra upp listor på min släkt. Datatokig som jag var utvecklade jag ett register och på den vägen är det.
När man började sammanställa Torp-Cainosläkterna fick man höra om Krokfors stora databas och bad honom komma med. Han byggde inom ramen för projektet ut databasen som i dagens lage omfattar 240 000 namn. Främst är det personer som levat på 1700- och 1800- talen.
Krokfors ställer helt oförhappandes frågan: Vad hette din farfars far?
- Namn på personer man inte känt blir lätt bara namnlistor för oss, fortsätter Hans-Erik Krokfors.
Om man inte kan placera in personerna i ett större historiskt sammanhang blir de lätt ointressanta. Därför är det viktigt att få reda på vad de livnärde sig av och var de bodde. Följande skede blir att man själv vill se deras hemman. Så skapas intresset.
Erik Eriksson säger att han för sin del kommit med på seminariet av purt intresse. Ämnet är intressant och man får träffa andra som delar ens intresse.
Jan-Erik Nygren får från alla håll höra frågan hur man ska gå vidare med Torp-Cainosläkten. Projektet har krävt stora insatser. Hans svar är kort och koncist.
- Någon fortsättning på sjäva boken blir det inte. Sedan tillägge han försiktigt leende: Hoppas jag.
* Genom boken korrigeras nu ett felaktigt antagande som i tiderna gjorts rörande Olof Olofsson Torps ursprung.
(förtydligande införd av H-EK)