Helena Davidsson Neppelberg: Vera hela dagen, Alfabeta 2000. Vera känner många, 2000. Vera på landet, 2001. Vera i trädgården, 2001. Med Cecilia Davidsson: Tilda och hajen, Alfabeta 2001.

I Vera hela dagen träffar vi Vera, en helt vanlig liten flicka, som presenterar sig själv. På morgonen är hon väldigt trött, på dagis träffar hon många barn, när hon blir stor vill hon vara i rymden eller jobba i kiosk. Vera har ett huvud som är fyrkantigt med mjuka kanter, lite som en TV-skärm. Tilda däremot, den lilla hjältinnan i den nu aktuella Tilda och hajen, av samma författare, har ett klotrunt huvud. Men ögonen, små små prickar, avslöjar att de har samma "mamma", Helena Davidson Neppelberg.

Medan Tilda-serien riktar sig till lite större småbarn (4-8 enligt förlaget Alfabeta), riktar sig Vera-serien till familjens minsta, till dem som kan peka men ännu inte nödvändigtvis prata. Det som gör Vera-serien tilltalande är samspelet mellan text och bild. Så att när Vera drömmer om att jobba i kiosk illustreras det med tre polkagrisklubbor och tre polkagrisslickepinnar. Och när hon ätit för många kakor blir TV-skärmsformade ansikte grönt. Överhuvudtaget är det här den grafiska utformningen som spelar huvudrollen, särskilt formerna och konturerna, och de enfärgade klara ytorna, som ibland för tanken till popkonst. Själva texterna, innehållet, är däremot inte seriens starka sida, de tenderar att vara lite tama. Men Vera-böckerna fungerar p.g.a. sin utsökta design bra som ABC-böcker i visuell läskunnighet. Av de fyra Vera-böckerna Vera hela dagen, Vera känner många, Vera på landet och Vera i trädgården kunde man som särskilt lyckad lyfta fram Vera i trädgården. I den kontrasteras former och färger på ett storartat sätt.

Alla kan känna igen sig i Vera. Det är förstås ett vanligt grepp i litteraturen, särskilt den för barn. Ibland önskar man sig att där också fanns någonting främmande, som man inte kan känna igen sig i. Det erbjuder däremot Tilda-serien. De nyutkomna Tilda och hajen är den tredje boken i serien. Jämfört med den senaste, Tilda och chokladbolletrollet, är den en liten besvikelse. Inte för att den är dålig, utan för att den tidigare boken var så bra. Ändå uppvisar båda böckerna samma kvalitet, den lite absurda humorn och fantasin: "Vid matbordet förklarar Tilda: - Jag föredrar blodiga köttstycken. Men pannkakor går också bra".

Storyn i Tilda och hajen är enkel men fantasifull. Tildas familj till havet. Där träffar hon en haj, som visar sig vara en pojke med hajfena. Tilda och pojken går tillsammans till hajfenskiosken så att Tilda också får en. Under resten av sommaren skrämmer de små och stora barn. När semestern är slut gräver de ner sina hajfenor i sanden, i en djup grop. När Tilda kommer hem rinner det ut sand ur hennes sko, som hon sätter i en liten ask: "Varje kväll innan Tilda ska sova öppnar hon asken och luktar. Havet, tänker Tilda".

Tilda-serien är ett samarbete mellan Helena Davidsson Neppelberg och hennes tvillingsyster Cecilia Davidsson, båda två småbarnsmammor bosatta i Stockholm, uppväxta i Småland. Cecilia Davidsson är också känd som novellist. Hoppas deras utmärkta samarbete fortsätter.

Fredrik Hertzberg