Annika Sandelins prosadebut Regnpoetens dotter är en av de intressantaste finlandssvenska prosaböckerna på länge. Den fokuserar två far-dotter-relationer: Lindas relation till sin skapande far Regnpoeten, och den alkoholiserade Anders relation till dottern Sonja. Den förstnämnda presenteras ur barnets, Lindas, synvinkel och den senare ur faderns. Det är fråga om parallellberättelser, där vartannat kapitel heter "Linda", vartannat "Anders", förutom det sista, som heter "Linda och Anders". Greppet är bekant inte minst från samtida amerikansk film, t.ex. Short Cuts eller Magnolia: en serie vardagsscener ur separata liv som levs samtidigt på samma ort, och som i något skede tangerar varandra.

Inskriven i de här relationerna är en subtil problematik: medan Regnpoeten är uppfylld av elementen och av sig själv – trots att han skildras kärleksfullt och beundras av Linda – är Anders uppfylld av den konkreta vardagen och av sin dotter, trots att han i omvärldens ögon är en "loser". Anders har bokstavligen förlorat – han är frånskild och får inte träffa sin dotter, han har mistat sitt jobb som lärare, han har tappat sitt grepp om vad som är socialt acceptabelt.

Därför kan Anders och Linda mötas på ett symboliskt plan, förutom de slumpmässiga mötena i "verkligheten": de står båda utanför den normala ordningen, utanför det nyttiga och heliga. Anders därför att han är alkoholist – som f.d. lärare "utstött också från de utstöttas krets" – och Linda för att hon är ett till det yttre alldagligt men speciellt och känsligt barn. Karakteristiskt är att båda distraheras i kyrkan, Linda för att hennes farmor kraxar psalmer så högt och falskt, och Anders för att "bänkgrannens harklingar överröstar det mesta". Budskapet ovanifrån når inte fram, de är för upptagna med livet och verkligheten här och nu: "När kollekten kommer tänker Anders att han måste spara pengar till några öl så han ger bara femtio penni. Tanterna och den harklande mannen ger nävar fulla av slantar och stora sedlar. Det är säkert för dem himlen finns".

Karakteristiskt är också hur både Anders och Linda är ömsinta mot naturen och särskilt mot småfåglar, vilket kan uppfattas som idealiserande om man inte beaktar att avsikten uttryckligen är att vara symbolisk: Regnpoetens dotter är inte så mycket en vardagsrealistisk skildring som en helgjutet symbolisk text som laborerar med vardagsrealistiska tablåer. Eller omvänt, om man så vill, en realistisk text som laborerar med symboliska tablåer. Den har en poetisk struktur, där alla element i texten är relaterade till varandra och inte underordnade en lineär intrig. Strukturen är snarast cirkelformad, den återspeglar det 'här' och 'nu' huvudpersonerna lever sina liv i, och den knyts ihop av den gula plastanka som figurerar i början och slutet av boken, lite som en ibsensk vildand.

Om det inte finns någon övergripande handling finns det däremot flera bihandlingar, t.ex. episoden med den iranska pojken Salim, en klasskamrat som Linda blir småförälskad i och som oförhappandes skickas hem av de finländska myndigheterna. Eller Döden som flyttar in i Lindas hus: "Han är lång och blek och heter Svensson i efternamn. Han går alltid klädd i svarta byxor. Inte ens på sommaren när andra har shorts och klänningar tar han av sig sin kavaj. Hans ansikte är ännu vitare i solljuset och han trycker portföljen nervöst mot magen, som om han var rädd att genomborras av solstrålarna".

Språket är minimalistiskt, greppet humoristiskt och naivistiskt på ett sätt som säkert tilltalar också yngre läsare, i synnerhet som Regnpoetens dotter är en sorts barndomsskildring. Det som eventuellt kan störa äldre läsare är avsaknaden av en mer ingående analys av vissa problem: Anders är t.ex. en representant för alkoholism men erbjuder inte en undersökning av alkoholismen. På samma sätt är skildringen av Salim inte tillräckligt provokativ för att få läsaren att ifrågasätta sina eventuella förgivettaganden om flyktingar eller finländsk flyktingpolitik. Men Regnpoetens dotter är inte en arg, politisk bok, den är antydande och melankolisk.

Bokens stora styrka är dess enkelhet. Den är kort, koncis och helgjuten. I dess minimalism frammanas en god portion vardaglighet – den etablerar genom sin stil ett sätt att se vardagen så att den framstår som varken banal eller upphöjd. Regnpoetens dotter är på samma sätt som Sandelins poetiska debut – Dikter om öden och döden (1999)  samproducerad med Stella Parland – ett till det yttre anspråkslöst men synnerligen lovande löv i bokhösten.