I Carl Fredrik Sandelins roman Livets skärvor står människorelationerna i centrum. Huvudpersonen Viktor Tallgren är halvryss på mödernet, växer upp i en villa i Mejlans under 1800-talets sista decennier, och slits mellan en rysk och en finländsk värld. Den ryska sidan av släkten är mer spännande, kulturell och kontemplativ, medan den finländska är mer strävsam och handlingskraftig – fadern är industriman, och för farfadern finns det bara ett värde i livet – arbete. Morfadern är greve, som jobbat vid hovet och flyttat till Finland, och tillsammans med mormodern gör Viktor flera bildningsresor till Petersburg under en historiskt omvälvande tid. Där märker han att den ryska världen inte heller är någon enhetlig värld utan också den slits mellan olika skikt.

Det är en tid när till och med kärleken, det skenbart mest tidlösa, får en fullt tidsbestämt prägel: "För min del är kärlek och romantik uteslutna i en tid som vår… Vår autonomi är i fara" konstaterar en av Viktors vänner när pojkarna nått giftasålder. För Viktor är kärleken också utesluten, fast på ett annat sätt: det är den som tycks utesluta honom. Olika kvinnor passerar revy, men ingen fastnar eller fäster sig. En av dem han uppvaktar, en ung kvinna från Berghäll, konfronterar honom med en betecknande replik: "Studenten kommer från en annan del av staden, inte sant. En trygg utkomst väntar på honom. Han bor bra. Hans enda bekymmer har kanske med kärleken att skaffa."

Livets skärvor är berättad med värme och nostalgi. Bitvis är det svårt för läsaren att hålla alla trådar i handen, att pussla ihop skärvorna – tider, platser och människor flyter in i varann – men kapitlens korthet motverkar en del av denna svåröverskådlighet. Ett större problem, som i och för sig hänger ihop med skärvmässigheten, är att boken aldrig riktigt får vind i seglen. Medan bokens styrka är att den skickligt skissar upp privata skeenden parallellt med mer övergripande historiska skeenden, är svagheten att ingenting får en riktigt grundlig och analytisk behandling. Å andra sidan är det delvis en avsiktlig splittring, utsagd redan i bokens titel, som är tänkt att illustrera historiens förflyktigande. Kruxet är bara att greppet splittrar mer än förströr.

Fredrik Hertzberg