Det intressanta med Den vita vinthunden är att man inte vet om man befinner sig mitt inne i en dröm, i en vanlig vardagssituation, i en film eller... "Ursäkta, jag skall stiga av./ Jag tror jag har förvillat mig/ in i fel roman, eller är jag/ i en veckotidning? Jag stiger av/ 66:ans buss och går över Västerbron..."

I en dikt dyks det ner till bottnen efter en snäcka som "lyste stor och vit i djupet", i nästa: "I mörkret den vita foten./ Griper tag/ drar upp babyn/ från havets botten/ och simmar med den/ på min axel i land."

Det finns en öppenhet som jag tilltalas av i Ringboms lyrik: diktens vägran att vara intakt och autonom. Trots att dikterna är vardagliga tar de också plats, äger rum, i det omedvetna, om det omedvetna ses som ett lagerutrymme för de språk som bebor oss – "och jag tänker i drömmen,/ för jag vet att jag drömmer,/ på de förborgade skikt som döljer och löser/ själens försummade, slumrande minnen."

Ringbom har, kort sagt, inte en röst utan många, också inom en och samma dikt. En dikt som börjar nyktert: "Vid tiotiden var det underbart/ vackert vid viken..." citerar plötsligt Zampano i Fellinis La Strada: "'Tänker du vänta på att de skall mogna?'" och slutar med de vaga raderna: "sjöarna av gyttja/ hade vadat genom mig". Dikterna utmärks av en enhetlighet som kommer av själva dikten, inte av en enhetlig röst eller ett enhetligt jag.

Ändå är det som om just enhetligheten bidrar till att tämja dikterna. Här finns inte många överraskande moment, konventionerna förblir oftast konventionella, klichéerna förblir för det mesta klichéer, och dröminslagen förblir ofta etablerat "litterära". Ibland glimmar det till, särskilt i naturscenerna, men också de laborerar med beprövade poetiska anslag som tystnad, moln, spångar, bryggor, is över vattenytan och varma stenar, utan att egentligen utvinna något nytt eller ovanligt ur dem. Öppenheten, som å ena sidan är bokens styrka, tenderar därför att slå över i en profillöshet, vilket försvagar boken som helhet och i sista hand gör den rätt konventionell.

Fredrik Hertzberg