Om man både recenserar och forskar i litteratur ägnar man gärna resten av dagen åt annat – de skönlitterära verk som plockas upp för fritidskicks är lätt räknade och förblir oftast halvlästa. Men om litteratur inte är fritid utan vardag slutar den också vara helig, och blir istället en del av ett pågående samtal, ofta mer träffande och inkännande än månget debattinlägg. Dikter fattar sig (oftast) kort, det är deras stora fördel. Dessutom får de vara obegripliga. Lars Mikael Raattamaas lilla tjocka poesibok Helgonlegenderna:väv är full av nonsens, inte minst metriskt, rimmat nonsens: "Strax innan brusar just och så bestrider/ Men kyler medan rodnande är svalt/ Har tre igenom klingas och skall börja/ Beblandades och rörs och gärna sörja". Här finns också paradoxer, maximer, fragment, bilder från Mellanöstern, svensk invandrarmiljö – och sist men inte minst en sjuttio siudor lång dikt om en översvämning i Torneälven på en skickligt hopvävd Kalevala-meter. Det här är en bok som spränger alla fördämningar.