Om man både recenserar
och forskar i litteratur ägnar man gärna resten av dagen åt
annat – de skönlitterära verk som plockas upp för fritidskicks
är lätt räknade och förblir oftast halvlästa.
Men om litteratur inte är fritid utan vardag slutar den också
vara helig, och blir istället en del av ett pågående samtal,
ofta mer träffande och inkännande än månget debattinlägg.
Dikter fattar sig (oftast) kort, det är deras stora fördel. Dessutom
får de vara obegripliga. Lars Mikael Raattamaas lilla tjocka poesibok
Helgonlegenderna:väv är full av nonsens, inte minst metriskt,
rimmat nonsens: "Strax innan brusar just och så bestrider/ Men kyler
medan rodnande är svalt/ Har tre igenom klingas och skall börja/
Beblandades och rörs och gärna sörja". Här finns också
paradoxer, maximer, fragment, bilder från Mellanöstern, svensk
invandrarmiljö – och sist men inte minst en sjuttio siudor lång
dikt om en översvämning i Torneälven på en skickligt
hopvävd Kalevala-meter. Det här är en bok som spränger
alla fördämningar.