Alla har sina favoritminnen av rockens beklämda roll under tidigare decennier här i vårt granprydda land. Den som var barn och besatt av rock under mitten av 70-talet hade det inte alltid lätt, urvalet bestod av enstaka radioprogram med typ en oförarglig LP-sida följd av en lång och monoton deklamation av allvarligt fast felaktigt uttalade låtnamn och låtskrivare, allt medan man hörde farfarsklockan ticka i bakgrunden. YLE-tonfallet – och den fantasilösa spelordningen – sade allt om den dåtida offentliga von oben inställningen. Eller vad sägs om en programtitel som "Pop eilen – tänään", som ville antyda att popen redan var ett historiskt fenomen trots att den inte ens fått börja leva (fast programmet var per se riktigt hyvä). Rocken – popen – levde i alla fall i oss som hörde "Anarchy in the U.K." med Sex Pistols eller "London Calling" med Clash och fick ett sting i hjärtat och en liten glimt av en kultur som inte påfördes ovanifrån utan som kändes autentisk, som "vår egen" kultur.

Husis fick sin rockruta 1985, under 90-talet en hel rocksida. Idag finns det rocktexter t.o.m. på kultursidan, i söndagsbilagan, förutom i radio- och TV-bilagan Vision. Ett utbud man inte kunnat drömma om som liten drömmarpilt, och det ironiska är att nu är det för sent, eller som redaktör Tommy Pohjola skriver i förordet till den nybakade antologin Rocksidans hämnd – som samlar det bästa rockmaterialet ur HBL och Vision från åren 85-02 – är det "länge, länge sedan tonåringarna hade monopol på popmusik. Den är överallt, i bussen, köpcentret, hos frisören och i taxin, på flyget och kvarterskrogen och i mobiltelefonen". Till och med i Husis, alltså.

Marknadsekonomin sväljer och tämjer allt. Men inte riktigt, eller? Rocksidans hämnd ser jag inte (så mycket) som en samling förmedlande texter, utan som en samling texter som av rocken inspirerats att förmedla sig själva, och därför sparkar emot den instrumentalisering som utmärker sväljandet och tämjandet. Pohjola säger det tydligare när han talar om att skribenterna i Rocksidans hämnd "vågar bryta konventioner" på samma sätt som den "bästa rock- och popmusiken". Det gäller inte minst språkliga konventioner: rockrecensionen är eller har åtminstone varit en frizon, där kritiken igen kunnat bli sig själv efter år av egentlighetsjargong – i vår ack så historielösa tid prisas (närsynt) kritikerns "autenticitet" och "publiktillvändhet" trots att kritiken från antiken till slutet av 1800-talet i högsta grad pekade ut sin fiktionsgrund genom att använda sig av fiktiva former: brev, ironiska parodier, uppdiktade dialoger, skådespel. Idag väcker sådana former den starkaste motvilja och ångest, som den norska kritikhistorikern Arild Linneberg påpekat, "ångest för den otrygghet som uppstår när språkets säkra meningar upplöses som osäkra". Kritikern som från början var en narr med ett stort förråd av former och retoriska grepp, har blivit "den myndige kritikerpersonligheten, som er mann for sine meninger om mangt. Kritikerpersonligheten er kritikerens nye rolle og sosiale habitus, når det hele og autentiske subjektet gjør sitt inntog på den offentlige scenen". Så långt Arild Linneberg.

Rockjournalistiken står med ena benet just i denna autenticitetsjargong. Eftersom rocken för de flesta rockrecensenter är "vår" kultur måste den givetvis skrivas om på "vårt" språk – inget fel i det, men där uppstår de största problemen. Den sämsta rockkritiken utmärks nämligen av en krock mellan skrift och tal. Effekten av att direkt överföra tal till skrift blir ofta pratig, eller värre: åstadkommer distans när närhet var det som eftersträvades. (Det är väl ingen hemlighet att narren inte är någon distanserad person, utan en som funnit de tillbudsstående formerna för autenticitet inautentiska och genom sitt maskspel eftersträvar en större intensitet och autenticitet än de möjliggör.) Om man inte använder fuzz eller distortion som det heter på gitarrspråk, dvs. förvränger talformerna så att texten blir underskönt olydig.

Det gör å andra sidan flera av de medverkande i Rocksidans hämnd – de övervintrade kritiknarrarna. Saliven Gustavsson gör det genom att blanda stilar och skapa ett självreflekterande språk, Stan Saanila genom att använda litterära klichéer och genremarkörer i parodiskt syfte och experimentera med visuell layout, Tommy Pohjola genom sina snabba klipp, Sanna-Maria Sarelius genom sina sarkastiska gliringar, Trygve Söderling genom sitt hybridspråk ("hyvä svenska" för att citera honom), m.m.

Många texter andas en respektlös glädje. Här t.ex. saxat från en intervju Saliven Gustavsson gjorde med Lemmy från Motörhead: "Millenniets sista dagar till ära tar sig en östnylänning som inte vet sitt eget bästa för att utmana Lemmy i armbrytning. Att utmana en dåre vars underarmar får Karl-Alfred att framstå som en anorektiker är osunt och resultatet är ju givet. [...] – Nähäpp, säger Lemmy och ser uttråkad ut. Eller fruktar skotten kanske östnylänningens inneboende lömskhet och på strömming byggda styrka? – Varför inte? marrar jag. Kompisen här tar en bild och mina barnbarn skulle bli överlyckliga. Hej, nu bryter vi!? – Skit heller. Dina barnbarn blir dataprogrammerare och annat hemskt. De bryr sig fan i armbrytning! Tror du Bill Gates sysslar med armbrytning? – Äh, öh, nä ... va? Mot Lemmys logik kämpar vem som helst förgäves. Inte ens Remu Aaltonen skulle förstå honom". (Det avbrutna armbrytningsförsöket pryder f.ö. bokens pärm).

Annat som tilltalar är den ofta kvicka och illustrerande karakteristiken. Här t.ex. Stan Saanila om Guns 'n' Roses Use Your Illusion I & II: "Axls fascinerande röst har utvecklats till ett maneriskt pipigt nasalt gnällande som inte gör någon glad, och drajven, rock'n'rollen som helt dominerade Appetite har ersatts av ett svårt fall av elefantiasis. Jag menar, om man gör åtta minuter kvasidjupsinnigt pianoplink och kallar det November Rain så kvalificerar det inte för avdelningen 'Yeah!' i min bok. Axl et consortes har så att säga låtit framgången stiga upp i pipoställningen. Och anagga att jag är besviken".

I viss mening kommer Rocksidans hämnd för sent. Nämligen om man ser den som ett symptom på att rocken inte längre är en frizon utan har blivit lika fylld av hierarkier som någonsin den seriösa kulturen – överst står kännaren, den välinformerade rocklyssnaren (vars arena rockkritiken utgör), nederst den okunniga som faller till föga för marknadstrick. Rockkulturen har importerat högkulturens estetiska koder och normsystem bakvägen, och den bygger i lika hög grad på exklusiv social inlärning som t.ex. den s.k. "seriösa" musiken, också om det sker i skivbutiken snarare än högskolan. I en stark text av Patrik Dahlblom påvisas att skillnaden mellan Nirvana och Backstreet Boys trots allt inte är SÅ stor. (Liksom skillnaden mellan Backstreet Boys och Bach trots allt inte är SÅ stor). För mig är en fördel med rockmusiken att den känns angelägen som helhet; att man inte behöver spika upp en kanon; att man kan lalla med Abba och Zappa under samma biltur. Å andra sidan är förstås en av de stora njutningarna i livet att vara besserwisser på ett område som inte är riktigt legitimt eller seriöst, som just rockmusiken. Och därför blir det en av njutningarna med att läsa också de mer införstådda texterna i Rocksidans hämnd – "I dig it" som beatfolket sa.

Positivt är att de medverkande i Rocksidans hämnd är så många: förutom de redan nämnda figurerar här Staffan Bruun, Albert Ehrnrooth, Lasse Grönroos, Lotta Haglund, Annika Hällsten, Henrik Jansson, Tomas Jansson, Stig Kankkonen, Dan Kronqvist, Måns Kullman, Magnus Londen, Mats Liljeroos, Carl-Gustav Linden, Stefan Randström, Tapani Ritamäki, Sanna-Maria Sarelius, Ralf Sundell, Hans Sundström, Philip Teir, Kjell Westö och Mårten Westö. Tre flickor; tjugotre pojkar. Ett faktum som säger mer än tusen ord.

Här ryms förstås allt mellan innovation och imitation. De stilbildande är nog Stan Saanila och Saliven Gustavsson, vars texter bjuder på de flesta grinen, men också Tommy Pohjola, som valt en helt annan väg. Hans konsertreportage ger inte efter för den alltför vanliga frestelsen att försöka representera och få med så mycket som möjligt, utan strävar efter att reflektera, att skapa sin egen modus, sin egen form. Här publiceras också flera insändare som reagerat på Pohjolas sätt att skriva: "jag blev väldigt besviken när jag läste vad Tommy Pohjola hade skrivit om konserten, för han ger inte uttryck för hur fantastisk show det svenska bandet bjöd på [...] Jag tycker att recensionen inte var en recension". Jag återigen tycker att alltför många recensioner försöker beskriva just hur fullpackat det var och hur svetten rann på sångarn, istället för att skapa sina egna villkor, blåsa i egna pipor.

Sedan finns här enskilda klassiker, favoriter i repris, som Staffan Bruuns intervju med Irwin Goodman som innehåller många godbitar, Trygve Söderlings Viktor Hurmio-analys, Stig Kankkonens reportage "Fönstren skallrade då Motörhead spelade", Stefan Randströms "Sluta ny Dylan!", Kjell Westös betraktelser över Tom Waits och Bob Dylan, Tapani Ritamäkis texter om Radio City, m.m. De är "favoriter i repris" för att jag och säkert andra minns dem från tidigare, men de är uttryckligen 'favoriter' och vinner på att läsas på nytt.

Boken är tjock och fet och här finns så många godbitar att en term som 'finlandssvensk rockbibel' ger sig själv. Både i termer av läsvärdhet och i kraft av sitt informativa värde, och inte minst p.g.a. många intressanta finlandssvenska vinklingar, är boken oundgänlig läsning för den som vill bilda sig vid det finlandssvenska rockuniversitetet. För de övriga kan jag bara ge en liten vink, som man plägar i senhöstens bokrecensioner: tipp tapp tipp tapp tippetippetipp tapp.

Fredrik Hertzberg