Den finlandssvenska modernismen var, i nordisk kontext, en ovanligt bred och vital litterär rörelse, konstaterar Torsten Pettersson i inledningen till studien Gåtans namn: Tankens och känslans mönster hos nio finlandssvenska modernister. Den direkta anledningen till denna vitalitet var, enligt Pettersson, Finlands nyvunna självständighet. Det är inte en särskilt originell tolkning, men den är desto mer plausibel: krigsslutet innebar nya möjligheter för Finland, uppoffrandet fick en mening. Det finska kulturetablissemanget ägnade sig åt att skapa en nationell kultur, medan den finlandssvenska öppnade dörrarna till de stora kulturnationerna. Inbördeskrigets utgång visade förstås också att känslan av frihet inte var någon neutral filosofisk sanning utan lika med en borgerlighetens seger över arbetarklass.

Den finlandssvenska modernismen var huvudsakligen en borgerlig rörelse, men dess borgerlighet hindrade inte att den var estetiskt radikal, och därigenom i vissa avseenden politiskt radikal. År 1947 avgick Eirik Hornborg från ordförandeskapet i Svenska litteratursällskapet i protest mot att man beslutat tilldela Gunnar Björling ett stipendium – att Björlings formellt radikala naturlyrik (i Luft är och ljus) kunde hota etablissemanget tyder väl på att "naturen" inte var dess enda och primära intresse. Eller kanske jakten på det natursköna är oskiljaktig från protesten mot ett falskt samhälle, som Ralph Waldo Emerson menade.

Men Petterssons bok handlar inte om modernismens politik. Den söker istället efter genomgående mönster i nio modernistiska författarskap (Edith Södergran, Elmer Diktonius, L. A. Salava, R. R. Eklund, Rabbe Enckell, Kerstin Söderholm, Barbro Mörne, Nicken Malmström och Gunnar Björling). Det är en föresats som bygger på den fenomenologiska föreställningen att det finns vissa grundläggande strukturer i ett individuellt medvetande – med Petterssons förbehåll att det inte existerar något enhetligt eller omedierat medvetande. Men intressant t.ex. därför att en Gunnar Björling ansåg sig redan i tidig ålder ha nått en livshållning som bar honom livet ut – inte konstigt då han att han skrev en och samma dikt hela livet.

En fråga är förstås ska man ta Björling på orden, eller på texten? Ju närmare man tittar, desto mindre enhetliga ter sig texterna – kanske de behöver en skenbar enhetlighet som bas för att åstadkomma sina skillnader. Men hur skiljer man principiellt mellan texten och det man själv projicerar på den? Med ett tematiskt perspektiv blir det svårt att se det som faller utanför den tematiska enhetligheten. Och problemet med Petterssons bok tenderar att vara att tolkningarna fixerar snarare än öppnar: som förklaring till södergrantiteln Septemberlyran anges t.ex. "[d]ateringen '(September 1918)' av inte mindre än femton dikter ställer det utom allt tvivel att titeln syftar på skaparådrans flöde just då" – som om den inte samtidigt, t.o.m. primärt, 'syftar' på annat: hur betydelser skiftar beroende på kontext är väl något poeter är särskilt inställda på. Eller om 'landet som icke är' – "i sista hand utsäger det snarast att detta land inte existerar i någon som helst dimension utanför den mänskliga fantasin" – finns det någon 'sista hand' när det gäller tolkning av poesi?

Mer övergripande tenderar Pettersson att läsa poesi i termer av filosofi, m.a.o. att översätta den till en annan genre, vilket gör den bokstavlig och prosaisk. Ändå är Petterssons teser ofta intressanta, de ansluter sig till tanken att jagets relation till omvärlden var central för modernisterna. Pettersson hävdar t.ex. träffande att Södergrans visionära övermod ofta överbetonats på bekostnad av hennes självironi. Den kvalitativa avmattningen i Diktonius' poesi ser Pettersson som en följd av en avmattad individualism, och en ökande indifferentism, vilket förefaller trovärdigt – kanske naturen slukar den som inte inser att den också, som Emerson sa, är inkarnationen av en tanke. Ändå går en del av Diktonius' ironi förlorad när han läses med petterssonska glasögon.

De disparata elementen i Salavas livsåskådning förenades aldrig, vilket Pettersson träffande betecknar som en estetisk drivkraft – Salava var den av modernisterna som aldrig gav upp sitt trots till förmån för en transcendens. I Eklunds produktion fungerar ögat som en metafor för länken till yttervärlden, i Enckells poesi finns en liknande spänning mellan självförsjunkenhet och samhällstillvändhet. För Kerstin Söderholm handlar gemenskap om att förhålla sig inkännande till naturen, för Barbro Mörne fungerar drömmen som kompensation för en otillfredsställande verklighet. Nicken Malmströms poesi letar sig genom olika livsåskådningar för att stanna vid en kristen, och Gunnar Björlings produktion, slutligen, läses i termer av omöjligheten att gestalta sitt ämne, sin livsfilosofi, och omöjligheten att inte göra det (lite i stil med Samuel Becketts rad "Jag kan inte fortsätta, jag måste fortsätta").

Många av dessa "existentiella" problem tematiseras redan i och av poesin själv – men inte som filosofi, utan som poesi, vilket redan i sig är betydelsefullt: arenan för dikternas tankar, kunde man säga, är mer performativ än den filosofiska sakprosans. De "livshållningar" dikterna spelar ut är något mindre enhetligt, något mer tillfälligt, än benämningen 'livshållning' låter förstå, det är något mer flyktigt, föränderligt, inte minst för att en dikts betydelser skiftar, antar nya konturer vid varje genomläsning. Vad man därför saknar är något mer konkret, t.o.m. en motsträvighet, språklig, formell, eller historisk. Något att läsa dikterna mot, inte med – nu tenderar de alltför mycket att absorberas av den tematik som abstraheras ur dem eller projiceras på dem. Kanske det som glimmar till i en dikt försvinner när man försöker fånga det, fixera det, hålla det kvar, lite som en vits upphör vara rolig om den benas ut med alltför stort allvar.

Ibland drabbas man av misstanken att Gåtans namn i själva verket handlar lika mycket om Pettersson själv som om hans föremål, och det är då den är som bäst: de filosofiska frågorna känns självupplevda, problemen verkliga, vilket filosofiska problem bör vara för att engagera. Om boken ger en lite för ensidig bild av den finlandssvenska modernismen som problemfylld och grubblande, ger den å andra sidan ett gott och engagerande prov på hur litteratur kan användas för att tänka igenom existentiella frågor.