En jämförelse med det danska originalet, Drømmebroer, ger vid handen att Henrik Nordbrandts dikter, precis som Tomas Tranströmers, inte kan vara särskilt svåröversatta, åtminstone inte till svenska. Dikterna i Drömbroar bygger nämligen på bilder och på ett direkt, naturaliserat tilltal, i högre grad än på en språklig täthet eller musikalitet – bl.a. därför är väl Nordbrandt, som fick Nordiska rådets litteraturpris år 2000, relativt populär trots att den samtida poesin nu inte är en särskilt populär genre överlag.

Det är gränsen mellan dröm och vakenliv som pejlas här: "Jag drömde om ett vitt hus vid havet/ så det var ingen dröm." Eller: "Jag drömmer att jag drömmer./ Jag lever att jag lever." De sistnämnda raderna ingår i en dikt som leker med vårt vakenslivs språk och logik: man kan, kanske, drömma att man drömmer, men kan man, på samma sätt, leva att man lever? Dikten, "Dröm om dröm", fortsätter:

Jag dör att jag dör.
Jag älskar att jag älskar.

Jag älskar att jag drömmer
att jag lever att jag dör.
Jag dör att jag älskar
att jag älskar att jag älskar.

I motsats till många dåliga diktare är Nordbrandt fokuserad på själva dikten, inte på sig själv eller på att uttrycka något annat än dikten. Också i de raka, uppriktiga, dikterna finns det alltid en estetisk distans, som i "Lögner", som börjar med raderna:

Det är lögn, det jag skrev i brevet jag brände
att jag tänker på dig hela tiden.
Men jag tänker på dig nästan hela tiden.

Det är alldagliga ord som är ironifritt omedelbara i en alldaglig kontext, men som i diktform genast blir retoriska, och smått absurda, som i en dikt av Kristina Lugn eller Claes Andersson. Ironin motverkar också det konventionella och klichémässiga i vars gränsområden Nordbrandt gärna rör sig. Ett annat exempel är "Dröm om spårvagn", som inleds: "Vad betyder det att se en spårvagn i drömmen?/ Min psykiater säger en sak, min astrolog en annan./ Skall jag resa eller dö, försonas eller befrias?" etc. Tonen är, som i så många av de andra dikterna i samlingen, varmt ironisk, undrande, minnande.

I Drömbroar finns också prov på en mer omedierat imagistisk presentation av tingen, som för tankarna till William Carlos Williams:

Ute i segelrännan blåser det upp. Tunga
varma droppar börjar falla.

Nere i det grumliga slagvattnet
skiner mina fötter som på sjukhuset.

Jag skulle akta mig för att som på bakpärmen basunera ut: "Aldrig tidigare har vi kommit [Nordbrandt] så nära in på livet som i denna diktsamling". Ändå upprättar många av dikterna ett förtroligt tilltal, som säkert tilltalar också sådana läsare som inte vanligen läser poesi. Här finns också mindre tilltalande, kafkalika mardrömmar, som "Dröm om avrättning", "Dröm om dödsfälla", eller sista dikten i sviten "Ankarplats", som slutar med raderna:

Jag skall förklara drömmen jag drömmer
samtidigt som den äger rum

för ett stort, tomt auditorium
  som luktar klor.

Kort och gott består Drömbroar av dikter som är tilltalande och varma men föga utmanande eller innovativa.

Fredrik Hertzberg