Lucy Cousins: Vad kör Molly? och Var bor Molly? Natur och Kultur 2001, Lek med Molly. Natur och Kultur 2000.
Julia Donaldson och Axel Scheffler: Björnens brev och Kaninens tupplur. Alfabeta Bokförlag 2000.
 

"Molly kör tåget. Tuff, tuff! Molly kör traktorn. Brum, brum! Molly kör bilen. Vroom, vroom! Molly kör brandbilen. Tuuut-tut, tuuut-tut! Molly flyger flygplanet. Vrrrr, vrrr!"

Det här är en stor del av texten i Lucy Cousins bilderbok Vad kör Molly? och det är en text (och bok) som fångar även de minsta barnens intresse. Som alla småbarnsföräldrar vet finns det få saker som fascinerar lika mycket som maskinljud – och inte så mycket riktiga maskinljud som mammas och pappas härmningar. Vad kör Molly? ger flera tillfällen till att öva sina talanger på detta område, och om någon tror det gäller nytta snarare än nöje får den nog tänka om. (Det svåraste är kanske att låta som Mollys trehjuling: "Skrammel, gnissel, skrammel, gnissel!")

Musen Molly, eller Maisy som hon heter i original, är numera bekant också från TV. Naivistiskt ritad i granna färger sprider hon glädje bland familjens minsta (1/2-3 åringar). Flikboken Lek med Molly ger i stort format en lämplig inkörsport för de något större barnen. Här ges en möjlighet till olika aktiviteter (att gissa var Mollys vänner bor, att titta efter vad som finns bakom blomflikarna, m. m.) De trettiosex flikarna är av varierande storlek och form. Dessutom presenteras här Mollys kompisar Bella Kyckling, Konny Krokodil och Emil Ekorre.

Den lilla flikboken Var bor Molly? lämpar sig liksom bilderboken Vad kör Molly? bättre för något mindre småbarn (min dotter som snart blir tre år lärde sig dem för fort och tappade intresset, medan intresset för Lek med Molly var mer långlivat). Överhuvudtaget är risken med Mollyböckerna just detta, att de är för enkla, att de något större barnen tar dem till sig för fort och "kan" dem efter ett tag. Fast enkelheten och upprepningarna är uttryckligen charmen för familjens minsta.

De något mer avancerade "Berättelser från Ollonskog"-flikböckerna Kaninens tupplur och Björnens brev, av Julia Donaldson (text) och Axel Scheffler (bild), tillfredsställer dem som förutom flikar också vill ha en röd tråd. I Kaninens tupplur vänder man på flikarna för att se vem det är som förhindrar Kaninen att ta sig en tupplur. Onomatopoesin fungerar här i mitt tycke sämre än i Mollyböckerna, trots att det är Lennart Hellsing som översatt dem – när björnen spikar låter det "Klapp! Klapp!", när musrockbandet spelar låter det "Bong! Klash!" och när räven hugger ved låter det "Klick! Krasch!" (Säkert ett utslag av Hellsings humor men trots allt lite platt.) Att texten i vissa avseenden ter sig lite styv och krystad beror också på att den är rimmad, vilket är en utmaning också för den skickliga barnboksöversättaren, då de möjliga alternativen blir få: "Kaninen hon blir sömnig där i fåtöljens hörn. Klapp! Klapp! Vem är det? Åh, bullriga snickarbjörn." (Jag har inte sett originalet men gissar att rimorden är de betydligt enklare och slagkraftigare chair och bear.)

Flikarnas funktion i Björnens brev är av mer varierande slag än dem i Kaninens tupplur – här är det Björnen som skriver och delar ut brev för att bjuda sina vänner på kalas (och under flikarna gömmer sig förutom vännerna även t.ex. brevet och kakan). Bilderna är skojiga och mer uttrycksfulla och detaljerade än i Mollyböckerna. För att de här böckerna är litet mer avancerade är läsekretsens åldersmarginal nog inte lika bred som för Mollyböckerna – "Berättelser från Ollonskog" serien lämpar sig uppskattningsvis bäst för barn kring tvåårsåldern (förlaget anger 0-3 år som målgrupp). Självfallet kan även yngre barn få ut en del av böckerna, om också inte tillräckligt för att motivera valet av just dessa, ganska nyansrika böcker.

Molly har lanserats på bred front och har dels därför en kännspak profil, men hon är också en visuellt mer originell skapelse än Kaninen och Björnen. Trots att Molly, Björnen och Kaninen alla är brittiska produkter, känns de två sistnämnda mer brittiska medan Molly definitivt till sitt bildspråk och innehåll är mer universell och modern. Om detta är en fördel eller inte är svårt att säga, personligen tycker jag att Julia Donaldsons och Axel Schefflers produkter är mer fantasifulla, medan barnen verkar föredra Molly.

Fredrik Hertzberg