"Mitt namn/ är Ma-haha-jken/ Joha-honsson/ och mitt valspråk är/ att thékula färgar lackmuspapper/ gult". Det är Majken Johanssons sätt att presentera sig i sin debutsamling Buskteater (1952), en av de mest omtalade och uppskattade svenska diktböckerna på 1950-talet.

Bonniers utger nu parallellt Karin Hartmans biografi Bottenglädjen – En bok om Majken Johansson och en samlingsvolym med Majken Johanssons hela diktproduktion (åtta diktsamlingar). Det är första gången hela diktningen utkommer i en volym.

Det är ett bra tillfälle att bekanta sig med Majken Johanssons liv och verk. Karin Hartman, Majkens goda vän, skriver utan flärd och utan att utlämna sitt objekt. Hartman, född 1913, är själv poet och f.d. officer vid Frälsningsarmén.

Problemet med att läsa de två böckerna parallellt – problemet med att läsa biografi och poesi parallellt – är att de lätt smälter ihop. Man läser genom dikten, vilket ger poesin en extra dimension men för bort från den poetiska textens eget, mer mångtydiga liv. Å andra sidan är texter förstås inte fritt flytande utan historiskt, socialt och biografiskt förankrade, i den ordningen.

Dessutom var Majken Johanssons liv i vissa avseenden ganska extremt. Hon föddes 1930 som utomäktenskapligt barn till en servitris i Malmö. Efter vistelser på olika fosterhem kom hon till en fosterfamilj, där fostermamman, som led av Alzheimer, misshandlade henne. Efter en incident som inträffade när Majken var tolv kontaktade grannarna barnavårdsnämnden och Majken valde att flytta till sin biologiska mamma i Malmö. Samma år publicerades hennes första dikt.

Barndomsproblemen präglade Majken Johanssons hela fortsatta liv. I skolan hade hon förhållanden med lärare, och redan tidigt började hon få starka ångestattacker och försökte upprepade gånger ta livet av sig. Från och med studietiden blev alkoholen en följeslagare, ända upp till 1990-talet, då hon för första gången lyckades hålla sig nykter under längre perioder, fram till sin död 1993.

Via en kontaktannons träffade hon 1955 finlandssvenskan "S", som var tjugotvå år äldre än hon, och som blev Majkens stora kärlek. Ett knappt år senare hade de ett större gräl, varefter S tog sin revolver och sköt sig. Det var enligt Karin Hartman Majkens stora tragedi, som hon aldrig riktigt kom över. I en av sina sista dikter, "Après toi", skrev Johansson, i något som liknar en självförebråelse: "Eftersom 'bästa bot/ mot hjärtesot/ är skratta'// har jag nästan fläkt käften ur led/ i snart tjugo år, nu./ Flabbat så kinderna blev till stora bulor,/ blossande av livslust.// Istället för att blekna/ av den dagligen vaknande/ smärtan// i tomrummet// efter dig".

Från 1953 blev Majken Johansson verksam inom frälsningsarmén. Hon beskriver själv hur hon kom till tro: "Inte hade jag något större hopp om att Han verkligen fanns när jag började bedja. Men jag var rätt envis, och framför allt gjorde jag hela tiden det som kändes allra mest genant och sårande för den stackars värdigheten: jag föll på knä. Tänk vilken eskapism och intellektuell oärlighet att falla på knä och tillbedja någon som man inte säkert vet från början att han finns!"

Det som är fascinerande är hur handlingen styr, hur handlingen blir primär, och tron följer efter. Fallandet på knä har något gemensamt med diktandet, det är en spontan handling, ett språng, som inte är motiverat utan som just i kraft av sin omotivation blir betydelsefull. "Halleluja", skriver Hartman, "var ett ord som Majken älskade, och hon sade det oftare än någon annan salvationist jag känt. Det kunde vara laddat med jubel, humor, lättnad, ironi – och innerlig tro".

Dikten är alltså inte ett svar på ett sökande, den blir en handling i sin egen rätt, en handling sui generis. Eller som det heter i en tidig dikt: "Felet med våra frågor var att de övergav oss/ för ja, för nej, för rätta ordet". Frågandet blir för Majken sitt eget svar, momenten av skepsis är inbakade i "tron", som en sorts positiva element.

Det finns en frän och orädd folklighet i Majken Johanssons poesi som gör den levande, här finns inte mycket av kultiverad försiktighet. Det är betecknande att en av hennes sena dikter refuserades av en svensk veckotidning som ansåg den vara för "ekivåk" (medan den kom med i svenska kyrkans bok Befrielsen) och att det litterära etablissemanget missförstod eller misstyckte när hon använde slang: "Man funkade bara på borsten,/ sörru,/ man längtade bara efter långejån,/ sörru,/ och det vart morgon och det vart afton,/ och man funkade också på sporten,/ sörru".

Något som utmärker Majken Johanssons poesi är kombinationen av högt och lågt – allt inkluderas, inget utestängs. Här finns dikter tillägnade Nils Ferlin och Johnny Cash, här finns dikter om Beatles, Aristoteles, Tarzan och Gud. Höglitteraturen är ingen fetish för Johansson, hon tror inte på litteraturen i sig utan på Gud och Guds nåd: "Varje återfall var ett sätt att suicidera,/ Till sist fanns bara dikterna kvar,/ och jag har aldrig trott på 'konstens odödlighet'.// Men på själens trodde jag![...]"

Tron handlar här mycket om en radikal öppenhet, som inte utesluter. Den erbjuder ett alternativ till "verklighetens hus, där alla/ har sitt under tak, ack upp och ner,/ och ingen anar oråd", som det heter i en tidig dikt. Centralt är barnaskapet inför Gud, och centralt är det formmässigt åkallande, upprepande. Det finns en naivism i Majken Johanssons dikt som är tilltalande.

Betecknande är också de många citaten, som gör att dikten mindre uttrycker ett "jag" än låter olika sorters röster komma till tals, dessutom i olika former (berättande, dialogiska, lyriska). Trots att 'nyenkelhet' är en etikett som ibland fästs på Johanssons poesi, finns det mycket i hennes produktion som varken är enkelt eller vardagsrealistiskt. Diktens musik är ständigt i fokus, och poesins artificiella, retoriska elementet kärleksfullt närvarande.

Den som i sommar inte vill somna med ännu en tjock roman i famnen kan istället låta sig väckas av Johanssons "ta/ ta/ ta/ ta/ tam tadadám tadadám// 'Je-sus/ än frälsa förmår!/ Je-sus/ än frälsa förmår!" eller fångas av ett livsöde och en diktning som definitivt hör till den svenska efterkrigstidens märkvärdigaste.

Fredrik Hertzberg