Någon borde skriva den definitiva studien om finlandssvensken och Afrika. Varför är så många kulturella finlandssvenskar fascinerade av just denna kontinent? Representerar Afrika den borgerliga, socialt kontrollerade finlandssvenskhetens totala kontrast, drömmen om det spontana, exotiska livet, eller föreställer man sig Afrika som ett förmodernt samhälle, där folk träffas och snackar dagen lång medan solen skiner, motsatsen till den stressade helsingforsarens kalenderträffar?

I väntan på den definitiva boken, som kanske sist och slutligen kommer att avslöja mer om det finlandssvenska än om Afrika, kan vi i alla fall bekanta oss med det empiriska material som kanske kommer att utgöra stommen till den definitiva boken.

Föremålet för Kerstin-Lindman Straffords bok Otto i Rhodesia, Otto Troberg – far till författarens morfar – tillhörde inte någon finlandssvensk kultursläkt utan var strandtorparson från Kimito, född 1847. Efter ett gräl med hustrun Maria stack han iväg till sjöss, och hamnade slutligen i Rhodesia. Otto återsåg aldrig Maria, inte heller sin son John. Däremot skickade han brev till dem på gamla dar. Dessa brev utgör tillsammans med Lindman-Straffords egna efterforskningar och egna upplevelser av landet basen för bokens rekonstruktion av Ottos – och Rhodesias – öde.

Rhodesia i slutet av 1800-talet var givetvis ett annat land än dagens Zimbabwe, där ättlingar till kolonisatörerna fördrivs. Det tillhörde det brittiska imperiet, grundades av "prototypen för imperiebyggaren" Cecil Rhodes. Otto var för sin del inte någon Rhodes. Det som drog en Otto dit var "rykten om rikedomar" – "afrikapionjären", skriver Lindman-Strafford, "var sin egen lyckas smed. Utan utbildning, språkkunskaper, förmögenheter [...]".

Men Lindman-Strafford har inga illusioner om sin förfader: "För att ha kunnat överleva strapatserna måste han ha haft en hänsynslös natur. Han var förmodligen rasist. Jag misstänker att han var nånting av en skojare. Jag skulle antagligen inte ha tyckt så värst mycket om honom". Hon förklarar övertygande att de koloniala entreprenörerna i de flesta fall helt enkelt var män som "i det nya landet" fick "en status som hade varit omöjlig att uppnå i hemlandet". Ändå fascinerar Otto, inte minst för att "hans dramatiska liv långt borta från det småborgerligt respektabla Åbo var en skamfläck" för den övriga släkten.

Det som fascinerar läsaren är kanske inte så mycket Otto som att ett högaktuellt land blir lite mer bekant, och dessutom får en finlandssvensk vinkling. Rubrikerna om Mugabe, om utdrivningen av de vita farmarna, om svår torka och svält, om genmodifierat spannmål, kontextualiseras.

Som bok betraktad är Otto i Rhodesia däremot ganska spretig, texten kan inte riktigt besluta sig för en tyngdpunkt. Genremässigt hade den lämpat sig bättre som en serie söndagsartiklar än som den tunna, osymmetriska bok den nu är.

Bokens intressantaste bitar är det personligt upplevda – när Lindman-Strafford beskriver sin resa till Zimbabwe 1991, och när hon citerar ur Ottos och sonen Johns brevväxling. De mer allmänt historiska uppgifterna och redogörelsen för det politiska läget i dagens Zimbabwe är inte lika engagerande, de smakar halvintressant tidningsledartext.

Otto i Rhodesia innehåller en kommenterad källförteckning med litteratur om Rhodesia-Zimbabwe, och några fotografier. Det mest talande fotot föreställer Maria, Ottos hustru, i vars relativt unga ansikte fattigdom, bitterhet och lidande lämnat sina tydliga spår.

Fredrik Hertzberg