Det finns ett perverst drag i Sven-Erik Klinkmanns poesi som jag gillar. När romantisk uppriktighet blivit en skrud som automatiskt ger dignitet, lite som en prästkappa, så påminner rader som dessa om att litteratur också kan klä sig mer karnevalistiskt och skamlöst:

Jag tycker om stekt gädda med vit sås
och kokt nypotatis. Jag tycker om att plocka fiskbenen
ur den gamle besten. Det är en räkneoperation som
gör mig glad.

De här raderna ingår i Klinkmanns förra diktsamling Där minnet övegår i sand, som i jämförelse med hans senaste, När Bill Brandon kommer ridande, har mindre att komma med. När Bill Brandon kommer ridande är speciell såtillvida att den s.a.s. insisterar på att minnet, för att travestera Klinkmann, övergår, om inte i sand, så åtminstone i västernfilm. Minnen av "livet" kan inte frikopplas från minnen av film, idoler, TV, fotboll och annan populärkultur – det vore en högkulturell lögn. Och det är inte förvånande att Klinkmann som i essäer och i sin doktorsavhandling om Elvis Presley kämpat för populärkulturens legitimitet också i sin poesi för fram den.

På Ritz gick Den levande öknen
och kön utanför biografen ringalde sig
som en skallerorm förbi en lätt förvånad
Topelius ända bort till Trefaldighetskyrkan.

Det negativa som följer med detta är en i diktsamlingen genomgående självcentrering som är lika skamlös (där "du" är ett maskerat "jag", eller ett äldre kontemplativt jag som tilltalar ett yngre):

När Bill Brandon kommer ridande
står du redo framför spegeln,
i full mundering med revolvern av silver
dinglande i det svarta bältet har du
förvandlats till Jesse James eller
Wyatt Earp.

Det är en självcentrering som kopplad till nostalgi, självömkan och identifikation numera har sin hemvist just i populärkulturen (en yngre generation tänker kanske på Billy Corgan i Smashing Pumpkins – fast denna yngre generation läser knappast Klinkmann). Klinkmann kanske vill återerövra något av den grabbiga nostalgi som övertagits av populärkulturen. Men det är som jag ser det inte ett etiskt utan ett estetiskt problem – jagcentreringen distraherar från det övriga som sker (eller inte sker) i texten. Nu blir poängen bekräftelse – i synnerhet för Klinkmanns generationskamrater som delar hans referenspunkter – i högre grad än undersökning. Klinkmann etablerar inom den inledande berättande långdiktens ram en otvungenhet som låter honom säga nästan vad som helst och så säger han bara detta, den vanliga mainstreamvisan, dvs. att livet är kort, att barndomen var speciell, att drömmen och fantasin är grann medan verkligheten är ganska grå och trist.

Ibland glimmar det till, i en reflexion som "Man vill alltid se en film som är bättre än/ de redan existerande". Eller en bild som: "Mummus korvsås och hennes röst/ som höjer sig över kvarteret som/ stämman hos en böneutropare/ i Mekka, vars vibrato bär långt ut/ i öknen." Här finns en humor, en smått pervers självironi, som gör boken delvis läsbar, men bokens många klichéer utmärks inte av samma ironiska distans utan verkar tyvärr alltför ofta vilja bli lästa med ett andäktigt allvar som kännetecknar huvudströmmen, långt från karnevalens friheter.

Fredrik Hertzberg