Jag närmar mig Jaan Kaplinskis och Johannes Salminens brevbok Vita nätter och svarta utan att ha läst dess föregångare, Sjunger näktergalen än i Dorpat? (1990) och utan att i högre grad känna till författarnas produktion i övrigt. Tanken är att försöka läsa boken som en produkt sui generis, dvs. som ett relativt fristående verk, kanske för att försätta sig i en liknande situation som en potentiellt "ny" läsare.

Jaan Kaplinski, f. 1941 i Tartu, är en av de internationellt mest kända estniska poeterna och essäisterna. Han debuterade 1965 med diktsamlingen Jäljed allikal. Kaplinski har också varit verksam som professor i Tartu. Johannes Salminen, f. 1925 i Hammarland, är en av de främsta finlandssvenska essäisterna. Han debuterade 1963 med essäsamlingen Levande och död tradition. Salminen har också varit verksam som förlaget Söderströms litterära chef.

Vita nätter och svarta består av tio brev. Det första är skrivet i januari, det sista i december 2001. Kaplinski får första ordet, Salminen sista. Kaplinski skriver sitt första brev i Mazzano i Italien, Salminen sitt på Drumsö. Själva brevformen är intressant eftersom den ger en stark effekt av autenticitet, av förtrolighet. Läsaren blir lite av en peeping tom, hon eller han bevittnar ett utbyte som försiggår som om hon eller han inte var där. Det här är förstås en iscensättning – trots att breven använder sig av ett privat tilltal är de i högsta grad offentliga, dvs. deras verkliga, ultimata, addressat är den okända läsaren, alltså du och jag.

Det här greppet fungerar bra, det kombinerar brevets förankring i tid och rum, dess tillfällighetsretorik – "Ditt brev nådde mig just när en rejäl vinterstorm bröt in över Drumsö" – med brevets naturliga pendling mellan specifika och allmängiltiga ämnen: "I dag är det fria Baltikum en självklar del av vår vardag, men när vi brevväxlade förra gången vågade vi ännu inte riktigt tro på miraklet".

Men det bästa med brevgreppet är ändå det dialogiska: en skicklig korrespondent skapar en impuls hos läsaren att svara, att tänka vidare. Precis som insändaren har brevet i bästa fall förmågan att få läsarens kinder att blossa, antingen av upprördhet eller vällust. Och i breven i Vita nätter och svarta formuleras många insikter. Kaplinski skriver om sin stress och motvilja för den "sköna nya världen" – en värld som "använder sig av reklam istället för slagord, av manipulation istället för rent våld". (14) Han skriver om hur krav på förändring kan vara en sorts verklighetsflykt, om att samhällelig ondska har två ansikten: totalitär konservatism och totalitär upproriskhet. Vidare skriver han smått idealiserande om den "tystnadens kultur" som finns i Finland, om sommarstugan som finnarnas kloster. Salminen spinner vidare på det sistnämnda, men med större distans: tystnaden har blivit ett projekt, en stressfaktor, och påpekar gällande flykten till stugan från staden att "så länge finnen lever detta dubbelliv är det föga hopp om att han fullt ut ska axla sitt urbana ansvar". (32)

Samtidigt undrar man om inte den essäistiska distansen lätt blir en form som gör det möjligt för en att höja sig över det pöbelaktiga i samtiden, vare sig det gäller "finnen" eller "nyherren". Salminen utbrister t.ex. karakteristiskt, på tal om Finlands inträde i EU: "Och vilken lycka att äntligen bli erkänd som europé efter en så lång tid ute i kylan!" Och: "Stadsmänniska i italiensk mening blir finnen ändå aldrig, därom är vi rörande överens". (49) Det som ser ut som en distansering kan också helt enkelt vara en biprodukt av själva försöket att representera den egna verkligheten. Problemet är bara att man i sådana situationer ofta överskattar sitt eget utanförskap, och de andras innanförskap. Tänk om "finnen" själv har lika stor distans till den egna kulturen – det finska (som en sorts universell potentialitet) har ju esteticerats med stor framgång av t.ex. Aki Kaurismäki.

Salminen är mer inriktad på vardagen, på små detaljer, och på sin motpart. Kaplinski är den som i lägre grad simulerar en tvåsamhet, som hela tiden tycks medveten om den slutgiltiga addressaten. Hans brev är (liksom Salminens) väldigt skickligt skrivna, de associerar fritt utan att lämna det övergripande ämnet. Hans position är fruktbar – han ser som est både öst och väst utifrån, och i de första breven befinner han sig i syd, från vilket nord ter sig främmande. Hans beskrivning av Helsingfors är rakt på sak: "Månne det gråa allvar som präglar Helsingfors är en kvarleva från stadens tsartida status som huvudstad, och något som upprätthållits av finländarnas attityder? Då avser jag en attityd som utgår från att en stad, i synnerhet en huvudstad, bör präglas av något slags högtidligt allvar. Jag tycker fortfarande inte att Helsingfors är helsingforsarnas, utan snarare statsmaktens stad, som befolkas av människor som måste bete sig hyfsat".

Salminen – som ålänning i en fruktbar position utanför både det finska och svenska i Finland, som han själv påpekar – lokaliserar i sin tur det helsingforsiskt "auktoritära" till områdena kring Senatstorget: "det är som om en meteor slagit ner i Helsingfors på kejserlig befallning, utan minsta relation till staden i övrigt" (51). Denna "vita terror" går igen i funktionalismen. Kritiken av det finländska, av det helsingforsiska, hör till bokens mest givande aspekter.

Många av de fenomen Kaplinski och Salminen påtalar och beklagar kunde sägas vara biverkningar av det moderna projektet, modernitetens skuggsidor. Det som kanske slår en yngre läsare är att en mer positiv upplevelse av det moderna inte integreras i kritiken. Det positiva som erbjuds innefattas istället i ordet 'europé' – att vara medveten om historien, att lära sig av det europeiska kulturarvet. Och det är givetvis inget fel med det. Men Kaplinski antyder själv, apropå hur nazismen var möjlig, att försöken att förstå inte alltid är så långt från försöken att berättiga. Och att det hela också kan ses ur en annan, enklare synvinkel: makt. En sådan mer strukturell syn tömmer maktens innehåll på allt naturligt företräde och egenvärde, och i dess yttersta konsekvens på dess "humanism". Ibland saknar man en lite mer kritisk attityd till humanismen, som när Kaplinski beklagar att det heliga försvunnit från kulturen, eller när Salminen proklamerar att "människan behöver rötter" och talar sig varm för "hembygden" som motvikt till globaliseringen, som om de inte vore två sidor av samma slant.

Det hindrar inte att Vita nätter och svarta erbjuder fänglsande läsning, att boken innehåller många nyktra och inträngande analyser av det dagspolitiska läget, och att författarna har den breda bildning som krävs för att göra sammanhangen levande. Trots att korrespondenterna inte kommer fram till några svar eller lösningar är ändå den implicita lösningen själva dialogen som form: den blir en "talking cure", en samtalskur.