Boken Med dubbel identitet – ett krigsbarnsöde är resultatet av ett samarbete mellan bokens föremål, Iris Andersson, och författaren Marianne Jacobsen. Den baserar sig på Anderssons anteckningar och på samtal mellan henne och författaren – den exakta gränsen mellan fakta och fiktiv bearbetning är därför svår att avgöra, men förväntningarna om en full överensstämmelse med verkligheten i såna här sammanhang röjer ofta en begränsad syn på verkligheten.

Iris Andersson var bara 2 år gammal när hon skickades till Sverige som krigsbarn. Hon växte upp i tron att hennes fosterföräldrar, en prästfamilj från Uppsala, var hennes riktiga föräldrar. När hon var 13 år gammal fick hon plötsligt besked om att hennes riktiga mamma, i Gamlakarleby, hade avlidit i TBC. "Ibland undrade jag dessutom om mina svenska föräldrar hatade mig. Var det därför de inget sagt?"

I samma veva fick Iris veta att hon hade sju syskon och en pappa som fortfarande var vid liv. "Jag var tvungen att smaka på ordet syster... det var märkligt berusande."

Iris reste första gången till Finland 1954, in i ett sönderbombat landskap, med hus i ruiner, till en familj hon inte kände, men trots allt fort anpassade sig till. Skillnaden mellan Sverige och det efterkrigstida Finland beskrivs som "ofantligt stor", och på samma sätt är skillnaden mellan den stänga svenska fosterfamiljen och hennes finska familj enorm. "I mitt finska hem fick jag prata och finnas till utan att hela tiden ha kritiska ögon på mig och bli tillrättavisad."

Stilen är karg, och motsvarar på så sätt innehållet – kargheten har den fördelen att den lämnar en del åt fantasin och känslan. Fotografierna fungerar också, som sig bör, som impulser för läsaren att föreställa sig det som berättas. Vad man ibland saknar är mer nyansering och eftertanke: personerna blir lite svartvita, sagolika. Medan den svenska styvmodern är elak, är den riktiga finska modern ädel – man anar ändå, liksom Andersson själv när hon t.ex. i förbifarten omnämner fostermammans "bristande självkänsla", att situationen i sin helhet är väldigt komplex, och att det inte finns några entydiga hjältar eller skurkar i detta livsdrama. En del episoder känns också ovidkommande: de rätt utförliga redogörelserna för besöken till de olika syskonen ger en inblick i det utanförskap språkförbistringen medförde, men de tillför inte kvalitativt vad de upptar kvantitativt.

Det hindrar inte att Med dubbel identitet är en nyttig och känslofylld påminnelse om hur historien griper in i och präglar ett människoöde, som är så specifikt att många kan komma att känna igen sig i det.