Mina döttrar är ännu i den åldern (1 och 3) att varje bok med för mycket text genast sätts åt sidan med förklaringen "för större barn". För att hitta genom mängderna av barnböcker på bibliotekets barnavdelning krävs det grova kategorier. Å andra sidan är det en nästan fysisk reaktion av leda av för mycket text, som när Alice i Underlandet ser sin storasysters bok och undrar: "Vad är det för nytta med en bok utan bilder eller konversationer?"

Ett stort plus med Jaana Wahlforss (text) och Antonia Ringboms (bild) barnbok Gula Giraffen är att bilderna fyller ut sidorna, att texten (visuellt) ingår som ett element i bilden, istället för att bilden enbart fungerar som illustration till texten. Visserligen försöker Ringboms teckningar inkludera så många element ur texten som möjligt, ibland t.o.m. alltför många. Om bilderna lovar mycket letar man gärna efter allt som omnämns i texten, och det hittar man ändå aldrig.

Bokens idé är också utomordentlig: dess mittpunkter är några mer eller mindre kända dikter, Elmer Diktonius "Barnets dröm", Jacques Preverts "Hur man målar ett porträtt av en fågel", Rabindranath Tagores "När de två systrarna går för att hämta vatten", Antoine-Roger Bolambas "Bonguemba", och Jack Prelutskys "Sam". Dikterna är översatta av Martin Enckell, förutom "Barnets dröm" som givetvis är skriven på svenska, och som är en av Diktonius märkligaste dikter: "Kom en ängel från himlen/ med korven i handen/ och gav den åt mig –/ o hur den smakade!" osv.

Själva berättelserna "kring" dikterna bildar en bakgrund till dikterna, som samtidigt fungerar som en sorts eller inkörsportar till dem. I "Barnets dröm" träffar vi den fattige pojken Totti, som vaknar upp i en soptunna och drömmer om frukost. Efter en hel dag utan mat drömmen han att den sura tanten i korvkiosken förvandlas till en ängel – efter drömmen adopterar Totti och tanten varann. I "Sam" träffar vi Sam, som ska till butiken efter ägg (vilket är den enda hans familj äter hela dagarna) men förirrar sig och kommer hem bl.a. med en blåbent leopard med skägg, och i fortsättningen slipper han gå till butiken, och ännu bättre: slipper äta ägg (utom i plättar och i kakor).

De här barnen har en hemlig beskyddare, Gula Giraffen, som också utgör en sorts ramberättese som knyter ihop allt. Inramningen är multikulturell med franska, indiska, afrikanska miljöer, och storyna politiskt korrekta – så att barnen som läser boken säkert ska växa upp med de rätta, toleranta finlandssvenska värderingarna. (Hur ska barnen behandla sina mindre liberala infall? Tyskarna Drummelpetter, Max och Moritz får ta hand om dem.)

Teckningarna, ofta med färggrann pastellbakgrund, och med påklistrade figurer ritade i tusch, har sin styrka mer i helheten än i detaljen – t.ex. ansikten blir ofta krotiga och schematiska. Och inte alla berättelser är lika spännande. Men idén är förträfflig, bilderna färggrant givmilda, texterna språkligt av god kvalitet, och hela tilltaget fräscht och originellt.

Fredrik Hertzberg