Men det är inte mindre markant att de finlandssvenska översättarna, alla poeter, istället för att låta den finska snöflingan segla ner som en främmande kropp på finlandssvensk språkmark, i många fall översatt dikterna som om de vore skrivna på svenska, med alla språkliga egenheter bortslipade. På så sätt har man berövat de finska dikterna deras språkliga egenart, bekräftat den egna identiteten och plötsligt övergett den påstådda språkliga radikaliteten. Det är väl värt att komma ihåg att Gunnar Björling, vars poesi av Mickwitz åberopas som ett av grundincitamenten för den finlandssvenska språkmedvetenheten, själv skrev en poesi som, kan enligt den svenske forskaren Anders Olsson kan få en att "tro att han tillämpade ett annat språks syntax av mer agglutinerande slag på ett svenskt ordmaterial". Olsson tillägger: "Det är ju inte uteslutet att impulser från det finska språket har förekommit". (Det sistnämnda verkar däremot uteslutet när man bläddrar i Ett svart får i motljus).
Men finlandssvensk litteratur måste inte bekräfta den egna identiteten, och när den inte gör det fungerar den som bäst. Catharina Gripenberg, i debutboken På diabilden är huvudet proppfullt av lycka (Schildts 1999), skriver en oberäknelig poesi, som ifrågasätter snarare än bejakar kulturella identiteter. Könsidentiteter utageras. Språket tar plats i skärningspunkter mellan olika diskurser, standardspråk, dialekt, slang, finska, franska, amerikanska, mediaspråk, rockrefränger, sportspeak. Det är en poesi som framförallt är inriktad på konfrontation: texter slungas mot läsaren, som en sorts provokation. "Det enda jag begär är att du spyr av längtan", "ord-onanister är vi allihopa/ allihopa/ allihopa/ jag med", "Zappandet mellan kanaler ger oss/ flashback-minnen och snapshot-tankar", eller "(H&M säljer push-up BH för 58 mk)", "Matti Nykänen gör rönnbärssylt och förvarar den i älskogen" eller "Först skapade Gud världen/ Sedan producerade Finlands TV Kymppitonni", "och vi lyssnade på V. Godárs Concerto Grosso für 12 Streicher und Cembalo", "Och det blev Kossu och Karjala/ Och det blev andra jeunes filles","'Ha ni knolla naa änno'", eller "Det äl mölkt i lummet" för att plocka några rader på måfå.
Genom sin breda sociala referensram
ifrågasätter På diabilden är huvudet proppfullt
av lycka inte minst poesins identitet som stillsamt lyrisk genre. För
den som läser poesi för en stunds vila från den frustrerande
världen, är det här inte den rätta boken. Men för
den som läser poesi för att bli omruskad, för att få
korsdrag i sitt trånga rum, erbjuder den här boken oanade möjligheter.