Olof Granholm: Pensionärsdansen. Scriptum 2000. 128 ss.

"Här stod jag nu igen på livets scen. Det kändes obarmhärtigt att genomskåda all fåfänglighet." Hartvig Olsson, jaget i Olof Granholms femtonde bok Pensionärsdansen, tvekar när han första gången är på pensionärsdans. Hustrun Agda har Alzheimer och ligger på långvården. Präglade av tre krig har de gjort insatser för freden men inte velat skaffa barn ("barn, som en dag kanske inte skulle värdesättas som stort mer än makthavares kanonmat"). Föräldrarna är döda sen länge, också Hartvigs bröder, och ingen kommer längre på besök. Men när Harvtig slutar tveka och bjuder upp tänds livets låga igen – spelar ingen roll att hon inte är "grann", hon är mild, sympatisk, det är "hennes sätt att finnas" som gör intryck, och som en liten skolpojke tassar Hartvig omkring och väntar att hon ska ringa. Han är som besatt. Men hon ringer inte.

Centralt i Pensionärsdansen är hur sociala mönster som grundlades i ungdomen upprepas i ålderdomen – samma spel, grupptryck, skvaller, motgångar. Tillbakablickar på ungkarlstidens tillkortakommanden skildras med humor: trots ivriga försök lyckas inte Hartvig göra sig till föremål för kvinnornas begär. Slipsen byts från randig till prickig, beteendet modifieras framför spegeln, slutligen byts hela garderoben ut, men inget hjälper. Tills han träffar frisörskan Agda, då går allt av sig själv: "Våra fyrtio år tillsammans var en bra tid. Jag fick lära mig att vara mig själv. Behövde inte tänka på klädmodet… Agda tyckte om mitt stripiga hår. Jag behövde inte gnida in margarin eller annat så att det skulle hållas uppåtkammat."

Efter det, som pensionär, gör Hartvig alltså entré på "livets scen" igen, "flintskallig och klen till både kropp och själ". Han har fortfarande dålig tur på dansgolvet, men fortsätter att korrigera sitt utseende och beteende, och det börjar slutligen gå bättre. Pensionärsdansen berättas utan krumbukter, med flykt och humor – ibland vacklar greppet mellan ironiskt och vardagsrealistiskt, steget tas inte fullt ut åt någondera hållet (och kanske det är bäst så). Större problem är att reflexionerna förblir rudimentära – t.ex. den samhälleliga kontexten berörs bara indirekt och stelnar till en bit natur – och att människorna inte är differentierade (dialogen är inte heller differentierad, trots att den ofta är rolig). Men som motvikt mot representationer av åldrandet som en enbart trist och reduktiv process försvarar Pensionärsdansen ypperligt sin plats.