En decemberdag i mitten av 1920-talet reser en ung tysk kvinna norrut till Stockholm för att leta reda på sin far, som hon inte känner. Han hade lämnat hennes mor och stuckit hem till Stockholm redan några månader innan hon föddes. Vera är fast besluten att hitta honom. Problemet är bara, vilket hon småningom kommer underfund med, att han, Leo Tager, inte finns – han saknar kropp. För hjärnforskaren H. H. Schaumberg – bokens egentliga huvud-person – som behandlat Tager, ter han sig vid ett tillfälle som "en inkarnation av svenskhetens rena, obefläckade psyke, låt vara i sitt mörkaste tillstånd". När Tager först uppsöker Schaumberg, vid seklets början, lider han av svårigheter med motoriken, hans hjärna har bristfällig kontakt med kroppen, han faller ihop som ett korthus. Efter Schaumbergs behandling, motiverat av begäret att sätta Stockholm på den neurologiska kartan (som "hela världens huvud-stad"), har Tager sedermera försvunnit, och lappen med hans tjugofem år gamla adress, som Vera har med sig, håller inte längre streck.

Det här är upptakten till Aris Fioretos första roman, Stockholm noir, som enligt bokens flik delvis baserar sig på verkliga händelser. Aris Fioretos (f. 1960) är litteraturvetare, kritiker och översättare (av bl.a. Hölderlin och Paul Auster), och Stockholm noir är i högsta grad en roman skriven av en litteraturvetare. Framställningen är i förgrunden, den raffinerade berättartekniken – med en inte alltigenom dold och inte helt allvetande berättare – och det pastischartade greppet är underfundigt utfunderade och utförda. Exemplen ur professor Schaumbergs diktning är prov på konstfull pastisch, så konstfull att första strofen ur "Psyke och hennes tjänsteandar" tål citeras:

Jublande Psyke,
sakta dina fjät!
grubblande Psyke,
böj dig, böj dig ödmjukt
för hjärnans majestät!

Fioretos är uppenbart fascinerad av att blåsa liv i det stockholmska tjugotalet, och gör det med en lyrisk, metaforisk ingivelse som ibland gränsar till det preciösa. Effekten är lite som ett svartvitt foto som plötsligt får liv och färg – nackdelen är att det estetiserande greppet gör att det förflutna stelnar till dekor och fetisch, miljön blir en sorts levande museum. Som bäst är framställningen sinnlig och poetisk, som sämst seg och långtråkig, inte minst p.g.a. romanens långsamma tempo. Till det långrandiga hör också den ingående redogörelsen för Schaumbergs liv och forskning och de många halvparodiska reflexionerna över själens hemvist (trots att den implicita kritiken av vetenskapens lokaliseringsiver är berättigad och fortfarande aktuell). Motsättningen mellan det lyriska, dröjande greppet och intrigens linearitet – mysteriets krav på upplösning – är också problematisk och blir ibland en irriterande dragkamp. Men som en satir över vetenskaplig dårskap är boken läsvärd, och som en lyrisk och starkt visualiserad skildring av tjugotalets Stockholm saknar den inte grace.
 

Fredrik Hertzberg

(Hufvudstadsbladet)