Den igen aktuella Régis Debray (f. 1940) var ett av de stora namnen på det gamla goda, och onda, sextiotalet, en fransk intellektuell och militant rebell vars aktiviteter fick nästan mytologiska proportioner. Han var gerillasoldat, satt fängslad i tre år i ett bolivianskt fängelse, och var i tur och ordning allierad med Fidel Castro och Che Guevara, Salvador Allende och Francois Mitterand. Den som funderar över de här fyra namnen kanske anar hans utveckling från idealistisk marxist och revolutionär till realpolitiker och "republikan". Republikan? En republikan i debraysk mening har, i motsats till marxisten och liberalisten, ingen ekonomisk doktrin, bara strategier, pragmatik.

Det som följer är inte ett porträtt av Debray, utan en presentation av hans projekt efter att han lämnade den världspolitiska arenan: mediologin. Mediologi är ett ord han själv myntat för att lansera en ny vetenskaplig disciplin som kombinerar studiet av kultur med studiet av teknologi. Debrays mediologi framläggs i ett antal böcker som utkommit under 80- och 90-talet, men bara två av dem har hittills översatts till engelska, Media Manifestos (1996) och Transmitting Culture (2000). Media Manifestos består av två delar, en längre, "For a Mediology" (För en mediologi), och en kortare, "In Defense of the Image" (Till försvar för bilden). Båda är delar av hans doktorsavhandling.

Ett av mediologins nyckelord är överföring, transmission. Titeln på Debrays senaste bok är Transmettre, som betyder "att överföra". Men redan i Media Manifestos är överföring centralt. Enligt Debray, i den tidigare boken, är det dags att skippa tanken att kommunikation är något som rör sig i en kabel mellan en sändare och en mottagare, eller som byter plats som en boll på en fotbollsplan. Sändaren och mottagaren modifieras själva inifrån av det meddelande de utväxlar, och meddelandet modifieras när det sätts i omlopp. Det är lite som sällskapsleken där något viskas i örat på bordsgrannen, som i sin tur viskar det i örat på sin granne, och meddelandet förändras under sin färd runt bordet.

Men det är inte helt jämförbart, för kommunikation är t.ex. aldrig horisontell, enligt Debray. Den löper inte mellan två punkter på var sin ända av ett streck. Kommunikation förutsätter ett underordnande. Varje överföring är våldsam. Den är en strid mot oljud, mot tröghet, mot andra överförare, och mot mottagaren. Och mottagandet är kroppsligt, ett förkroppsligande, en reaktivering, en förändring. Hur ett meddelande uppfattas är aldrig helt godtyckligt, åtminstone inte för mediologen, som undersöker meddelandets institutionella bestämningar. (I sin senaste bok inför Debray en distinktion mellan kommunikation – som individuell, omedelbar, naturlig, tillfällig – och överföring, som kollektiv, som sker över en längre tid, som är politisk, och som syftar till permanens.)

En bättre bild av situationen får kanske den som har erfarenhet av undervisning. Läraren som läser tentsvar märker att det som sagts vid katedern och det som kommer tillbaka från pulpeten aldrig riktigt matchar – och ju mer ordagrant föreläsningen återges, desto större är vanligen klyftan. Pennan passiverar. Det verkliga mottagandet förutsätter att mottagaren responderar, inkorporerar det som sagts i sitt eget system, återanvänder och reaktiverar det, och på så sätt förändrar det. Den som återger ordagrant har antecknat det som sagts, men gått miste om något i själva överföringen – därför glöms utantillkunskap så fort efter tenten, vars ändamål den tjänade.

Men också den som går miste om något i själva överföringen har mycket annat att falla tillbaka på. Debray skulle kanske peka på miljöns betydelse, på överföringsteknikens betydelse: de är en oskiljaktig del av själva budskapet. Kunskap handlar om mer än ord. Den kunskap som förmedlas i skolan materialiseras t.ex. i klassrummets, pulpetens, katederns och tavlans form och utseende, i pekpinnens gestalt (pekpinnen pekar, men kan i princip användas för att slå), i skolklockan, läraren, rektorn, provpappret, morgonsamlingen, absentiehäftena, ledigheterna, skolavslutningen, valet av sånger eller psalmer, skolhusets utseende, skolans hela organisation och alla ritualer.

Lektionernas kunskapsinnehåll och läroboken utgör sist och slutligen bara kronan på verket – lite tillspetsat kunde man säga att skolan överför samma innehåll idag som alltid. Läroböckerna bygger i sin tur på en inlärd aktivitet, den att läsa och skriva, och en teknologi, alfabetet. Att det är inte primärt är en fråga om en intellektuell aktivitet utan om en social, och fysisk, aktivitet, vars inlärning är en process som sker under en längre tid – som överförs – inser den som haft att göra med barn eller minns sin egen barndom. Men ofta förträngs blodet, svetten och tårarna. "Optimal överföring är glömd överföring", enligt Debray.

Debray nämner inte skolan som exempel, däremot t.ex. kyrkan, där textläsningen också utgör bara en liten del av hur dess budskap överförs. Mediologen studerar dessa materiella förutsättningar. Tar ner allt på jorden, avidealiserar. Ser på verktyg, teknologi. Ser hur hand, ansikte, kropp, hjärna och språk samverkar med materia och miljö. Studerar konkreta överföringsförlopp, transportsträckor. Det primära är användning, hur ett meddelande används, vad vi gör av det, inte så mycket hur vi tolkar det: "hur många av dem som levde i den kommunistiska världen hade läst Karl Marx i textform? Eller i den medeltida världen, Aristoteles eller S:t Tomas? Eller i vår politiskt liberala värld, Adam Smith eller Montesqieu? Hur många av dom som idag lyder under det freudianska väldet har läst Freuds verk?"

Debrays projekt ifrågasätter också idén om ideologi som skuggspel och villfarelse, för honom är ideologi, i althussersk anda, "ett medel för en organisationsform. För ett inlemmande. För ett kollektivt förkroppsligande". I förlängningen handlar det om en uppgörelse med Marx. Marx var materialist, men konfronterade inte villkoren för sin läras spridning och inkarnation, menar Debray. Idéer styr inte världen, utan världen – historiens massiva krafter – styr idéerna. (Vilket alltså ska läsas som en anspelning på Marx' egen kritik av idealismen.) Marxismen har inte kunnat överleva övergången från en tryckkultur, där dagstidningen var en central förmedlingslänk, till en mediakultur, där foto, film, radio och TV atomiserat och decentraliserat kunskapen.

Debray är noga med att mediologin inte ska bli någon ny dogm, dagen den blir det är kampen förlorad. Men det är uppenbart att mediologin är avsedd att vända upp och ner på många saker, särskilt de idealistiska tendenser som lever och mår bra t.ex. i många humanistiska discipliner. Teknologi, och teknologins historia, är en viktig del av Debrays projekt därför att den återverkar direkt på hur kulturen överförs. Kanadensarna Marshall McLuhan och Brian Innis var redan på 1960-talet inne på hur nya teknologiska medier förändrar kunskapens innehåll. Debray för diskussionen vidare. (Fast något man kan kritisera honom för är att han berör föregångarna bara i förbifarten.)

Få saker skrämmer humanister lika mycket som teknologi. Att boken skulle ersättas av e-boken, den elektroniska boken, skapar en rädsla för att vi snart står inför "Den sista boken", som Johan Svedjedals senaste bok heter. Och rädslan utmynnar i en motsvarande skepsis inför det nya mediet, som inte verkar riktigt seriöst. Den teknologi däremot som vi använder och lutar oss mot dagligen, den tar vi för given, åtminstone tills den upphör fungera. Men det är värt att minnas att redan de gamla grekerna, närmare bestämt Platon, var livrädd för skriften, som de flesta knappast ens längre uppfattar som en teknologi. Platon var rädd för att skriften skulle göra människan glömsk, att den skulle hindra folk att minnas, och att den skulle förslöa, isolera. På samma sätt tänkte man senare om boken, om tryckkonsten, och senare om TV, video, datorn. Aldrig helt felaktigt, men aldrig helt riktigt.

Humanisten tror att det gäller att försöka motstå teknologin. Och lösningen är förstås inte att fetishera den – som Debray riktigt påpekar, i Media Manifestos, skulle detta "begränsa våra möjligheter att göra [de teknologiska objekten] till våra egna, en funktion av våra egenskaper och ändamål". Men tanken att man kunde motstå teknologin, styra dess utveckling, röjer ändå en begränsad syn på vad teknologi är (redan kroppen är en sorts teknologiskt instrument). Teknologin förändrar allt och ingenting. Den går framåt som en bulldozer, medan kulturen går fram och tillbaka. De går inte hand i hand: teknologin gör inte kulturen lineär eller progressiv. Trots att t.ex. databaserna verkar ha gjort arkiven överflödiga, har vårt behov av kollektiv centralisering tvärtom ökat: museer, arkiv och bibliotek byggs nu upp som aldrig förr. Och trots att allt fler texter och manuskript är tillgänliga på internet, skrivs minsta lilla prick ut på papper. Och datorn ersätter inte boken, den gör den bara ännu mer omhuldad.

Om det sistnämnda vittnar t.ex. den gigantiska A Book of the Book (2000), redigerad av Jerome Rothenberg och Stephen Clay, en samling texter där forskare, författare och konstnärer reflekterar kring eller hyllar boken. I den avslutande texten kallar poeten och litteraturprofessorn Charles Bernstein i en historisk exposé boken för "skriftens egen scen" – "boken är den plats där skriften kommer till sin rätt, får sin egen 'plats', hittar sina egna former". Men hans text utmärks inte av någon nostalgi. Poesins samtida villkor ser han på ett sätt som påminner om Debrays fokusering på teknologi och överföring, och som antyder vad en mediologi kunde erbjuda dagens poesi och poesiforskning: "de senaste hundrafemtio årens teknologiska utveckling har möjliggjort ett betraktande, ett reproducerande, ett interagerande med språket som material och inte bara som medel, på ett sätt som knappast varit tänkbart förut. Poesins egen börda i en digital tidsålder är att sondera medlen för överföring: kalla det poesins textuella fuktion: att göra hörbart/ synligt det etos som utageras i skriftens textur".

Att skriften överhuvudtaget har en textur, ett etos, är något som humanister ofta förbiser, eller väljer att förbise. Att boken upphör att vara text – själ – och blir objekt, det är något som på samma sätt väcker onda aningar. Att språket är materiellt, inte ett kodsystem som kan knäckas så att världen återigen blir genomskinlig, det gör hermeneuten nervös. Ett materialistiskt perspektiv är för grovt och vulgärt, invänder man. Poängen är, kunde man säga, att det är meningen. Det är svårt att tänka sig en humaniora där ett mediologiskt eller materialistiskt paradigm dominerar, lika svårt som att tänka sig att det kommer en dag då eleven lägger pennan åt sidan, lutar sig tillbaka och lyssnar till föreläsningen som en sorts musik, med bakgrundsljuden som meningsfull distraktion, och med en överseende distans till tenten. Det är svårt att tänka sig för bl.a. för att den dag vi nått så långt, då har både föreläsningen och tenten förlorat sin funktion, till förmån för mer interaktiva överföringsmetoder. Vilket i och för sig redan håller på att ske. Så än finns det hopp.

Fredrik Hertzberg