- It's not an intellectual thing,
it's a gut experience. (Det är inte
en intellektuell grej, utan en
tarmupplevelse). Det är vad den
kanadensiske poeten bpNichol sa
om konkret poesi. Fast det brukar
förvirra tyskarna eftersom
'gut' i deras öron betyder bra, skrattar
Bob Cobbing.
Skrattar gör han mycket, brittiske
konkretpoeten Bob Cobbing, som
fyller 80 denna vår. Fast
'konkret' poesi finns egentligen inte mer,
upplyser han, nu heter det visuell
poesi. I en anonym text om honom
som jag hittar i The Poetry Library
(i Londons South Bank
konstcentrum) beskrivs han som
ljudpoet, visuell poet, konstnär och
musiker: "Bob Cobbing är en
1900-tals urban shaman, han när anden,
fantasin, själen, gnistorna
av liv i oss alla. Där religion, teknologi
och konst förenas i en förvirrande,
hotande plump, där är Bob, den
mystiske prästen, pipande
och jämrande, rytande och darrande,
intonerande, delande ut balsam.
Några känner sig hotade av honom - de
timida, som är alltför
rädda för att ta del av det tjugonde
århundradets förändringar
och utmaningar, och de som är alltför
skamsna för att söka
sin tillflykt i Cobbings kyrkas sjungande mystik.
De är alla välkomna.
Bob välkomnar alla. Jag har aldrig hört att han
skulle ha avvisat någon från
någon av sina aktiviteter, eller ställt
krav på sin publik. Om han
kunde skulle han uppträda gratis, och ge
bort sina publikationer - som det
nu är skär han ner kostnaderna så de
knappt täcker utgifterna,
och utan politisk eller social partiskhet
låter han folk och småförlag
använda sig av hans utrustning".
Sannerligen, Cobbing är givmild
- han bjuder på öl, bjuder på böcker
("du kan betala senare eller sen
aldrig betala") och bjuder på
sällskap. Men det är
inte alla som tar emot: förutom The Poetry
Library, "som har några gamla
subbiga och tummade publikationer jag
gjorde på 60-talet, finns
mina böcker just inte att få på bibliotek
eller i bokhandlar. Fast häromdan
hörde jag att Waterstones [den
främsta brittiska bokhandelskedjan]
säljer en av dem - undrar hur de
fått tag i den? Inte via
mig åtminstone", skrockar Cobbing. Att folk
inte tar emot har säkert också
att göra med den konkreta poesins
hybridform. "Konstfolk tenderar
att tycka att det är poesi, poesifolk
att det är konst" säger
han med ett hest skratt.
Jag besöker honom där
han bott de senaste femton åren, i en källare i
norra London där han har sin
verkstad: en kopieringsapparat (tidigare
en mimeograf), en "giljotin" (pappersskärare)
och en pappersvikare.
Förlaget som är baserat
här heter Writers Forum, och har bakom sig 980
publikationer (av bl.a. Ernst Jandl,
Allen Ginsberg, Anselm Hollo,
Eric Mottram för att nämna
några mer kända namn).
- Writers Forum började med
att jag fick jobb som lärare i Hendon år
1950. Hendon var ett dött
område, där fanns ingen konstnärlig
verksamhet. Tillsammans med en
lite mer äventyrlig konstnär startade
jag en konstgrupp, som bestod konstnärer
och skulptörer. Fast jag
numera tänker på mig
själv som poet började jag egentligen som
konstnär: min far var amatörmålare
och lärde mig grundläggande
tekniker, han inspirerade mig att
gå vidare och söka nya tekniker.
- Det visade sig snart att det fanns
ett större intresse för
skrivande, så vi började
allt mer koncentrera oss på att skriva och
diskutera varandras texter. Vanligen
slet vi sönder dem, skrattar han,
fast nu har vi blivit mycket mer
försiktiga. Writers Forum började som
workshop, sedan 1952 har vi haft
workshops varannan eller var tredje
vecka, med sällsynta avbrott.
Writers Forum blev därefter förlag 1963.
Vi hade också en egen journal
som hette AND magazine.
Bob Cobbing har medverkat vid flera
internationella
ljudpoesifestivaler i Europa och
USA, bl.a. i Sverige.
- Jag besökte Sverige redan
1965, och blev bekant med bl.a. Bengt-Emil
Johanson och Sten Hanson. Svenska
ljudpoesifestivaler skilde sig från
dem i resten av världen, svenskarna
var intresserade av inspelningar,
av teknologiska aspekter på
poesi. De förvrängde rösten på teknisk
väg. Man satt och lyssnade
i totalt mörker i över en timmes tid på
ljudpoesi som strömmade ut
från fyra olika håll ur ett mycket
raffinerat stereosystem. En ganska
spöklik upplevelse. Det tog flera
år för mig att övertyga
dem om det värdefulla med live performance,
med spontaniteten, och att man
kan förvränga rösten utan teknisk
hjälp.
Förvrängning, eller distortion,
är ett av nyckelorden i Cobbings
poetik.
- Många av mina verk börjar
med att jag hittar ett föremål, t.ex. på
gräsplätten här
utanför mitt hus, som jag sedan förvränger. När du
skickar intervjun till mig kommer
jag antagligen att göra likadant med
den - jag ska skicka dig resultatet
så får de se, skrattar han.
Hur framförs resultatet?
- Den visuella delen är en
sorts notation, ett partitur för
framförandet. Fast den har
också ett egenvärde, den kan läsas (och
ses) som den är.
Cobbing pekar på en dikt.
- Du kan läsa den här
tvärs över, eller uppifrån ner, nerifrån upp,
hur som helst. Läsaren bestämmer
själv, bildar själv ett ljud eller
ord här, ett där. Den
visuella delen dikterar inte en läsning utan
inspirerar.
För de konkreta poeterna är
diktens visuella dimension fristående, en
fråga om design, istället
för att bestämmas av prosodiska hänsyn
(eller organiska metaforer där
radlängd baseras på andetag). Men
somliga av Cobbings dikter är
rent visuella. Jag frågar om de verk som
inte är relaterade till språk,
som "Dress sense", som bygger på foton
av tyger och kläder.
- Inte relaterade till språk?
Det beror på vad man menar med språk,
skrattar han. Ord är bara
en del av språk. I Writers Forum fanns det
några som experimenterade
med att göra visuella tolkningar av ljud,
det var t.ex. ett sätt att
komma bort från ord.
Cobbing ger mig en intervju Steven
Ross Smith gjort med honom 1981,
som publicerats i ett litet häfte,
"Ballet of the Speech Organs: Bob
Cobbing on Bob Cobbing". Där
säger han bl.a. att han (någon gång på
60-talet) "fick insikten att ord
som trycktes på normalt sätt var
ganska ointressanta. Vi tenderar
att pränta alla bokstäver i samma
storlek, de står alla i raka
rader, vilket är ett mycket oinspirerande
sätt att använda ord.
Därför brukade jag öka bokstävernas storlek,
göra dem svartare, göra
dem högre, vidare. Sedan gjorde jag dem
suddiga, förvrängde dem,
nästan utplånade dem. Och när läsningen av
orden äger rum, uppmärksammar
man suddigheterna och förvrängningarna,
etc, och använder sin röst
på ett suddigt, förvrängt sätt".
Texten dikterar inte läsningen,
bild och ljud är relativt åtskilda,
men visuella mönster kan antyda
eller frammana ljud, och ljud frammana
visuella mönster, precis som
i det verbala språket. Detta är
ljudpoeternas mål - "de kan
inte se något utan att höra det och de kan
inte höra något utan
att se det". I det här finns också en viktig
politisk dimension. Vi talar inte
om de politiska aspekterna av denna
poetik, men i intervjuhäftet
ingår en väsentlig tanke om att "ordet
begränsas allt mer i dagens
skrivande, i dagens politiska tal, i
religiösa sammanhang, etc.
Det har blivit alltför precist, det har
blivit en diktator, och ljudpoeter
har under detta sekel befriat
ordet, friat det från dess
restriktioner, har givit frihet till
människan, som ett resultat
av att ha övervunnit ordets
restriktioner".
Om ljudpoeternas roll varit fullt
så betydelsefull kan man ju tvista
om. Men som sagt talar vi inte
om makropolitiska implikationer, de
mikropolitiska dimensionerna är
tillräckliga, de som
litteratursociologerna kallar produktion,
distribution och konsumtion.
Och framförallt att se den
konkreta verkligheten kring den konkreta
poesi som paradoxalt nog ofta ses
som abstrakt av den breda publiken.
Ett annat attraktivt drag i Cobbings
poesi är det som kallats för
smutsens estetik. Den kanadensiska
kritikern Stephen Scobie gör en
distinktion mellan två sorters
konkret poesi, en ren och en smutsig:
till den smutsiga gruppen hör
många av de brittiska konkreta poeterna,
förutom Cobbing bl.a. Bill
Griffiths, Chris Cheek och Laurence Upton,
och kanadensiska konkreta poeter
som bill bissett, bpNichol, Steve
McCaffery. De är mer intresserade
av att utplåna texten än av att
manifestera den, av det som kallas
overlaying eller overprinting (där
samma ark används många
gånger). De rena konkreta poeterna förträds av
bl.a. de brasilianska bröderna
Campos, av Eugen Gomringer, och Décio
Pignatari. De senare är mer
intresserade av geometriska
konstellationer, av att underöka
textens spatiala och semantiska
dimensioner. Jag frågar Bob
vad den 'smutsiga' tendensen bottnar i för
hans del.
- Antagligen handlar det om att
jag började som konstnär och att jag
kladdade med färger, vilket
inte är någon ren process. Sen tyckte jag
helt enkelt att misstag i själva
kopierandet, eller i användandet av
mimeografen, blev intressanta och
gav uppslag för framförandet. Ibland
har jag spillt bläck eller
färgkasetten till kopieringsapparaten har
läckt ut över pappret
och bildat intressanta mönster.
Cobbings poetiska verksamhet, och
hans konkreta, vardagliga attityd
är, tycker jag, poesi när
den är som bäst: en interaktiv frizon utan
förutbestämda regler,
där en ny teknik används för varje ny produkt.
Det är en extrovert verksamhet,
där läsaren är välkommen, där alla
former av språk är godkända,
inte bara de korrekta (eller konkreta).
På lördag, säger
Cobbing, har vi Writers Forum workshop, du är
välkommen att hämta dina
egna texter. Jag låter bli att säga att jag
inte skriver dikt: för en
Cobbing är, antar jag, sådant prat uttryck
för en onödig blygsamhet.
"Poetry is as natural as breathing" ser jag
att Cobbing sagt i den tidigare
intervjun. Jag läser det inte som en
romantisk attityd, för i Cobbings
fall handlar det om något konkret:
om givmildhet, öppenhet, om
att skapa ett forum, om en outtröttlig
energi. Fast det är sen fredag
kväll när jag lämnar hans hus, meddelar
han:
- Nu ska jag fortsätta jobba,
några timmar till vid
kopieringsapparaten.