Hur man än ser på händelserna den elfte september kan man konstatera att världen oåterkalleligt förändrades, åtminstone tillfälligt, så att till och med finlandssvensk lyrik läses i ett nytt ljus: "Som om vi inne i skeendena/ inte riktigt hann med. Och en morgon/ en varm och maktfull röst i radion:/ Välkommen till den nya världen." Det är öppningsdikten i Thomas Brunells nya diktsamling Under hand. Eller vad sägs om: "Inne morgonnyheterna: den svarta lådan hade hamnat/ på bottnen av en djup skogssjö. Där finns allt/ dolt i mörker." Eller: "Allt hat skall brinna. All kärlek/ rinner nog bort. Men den finns/ ändå? Platsen där du kan leva."

Kanske poesin är en sån plats, för Brunell, och för hans läsare. Inte en plats att fly till – "Vi kan inte/ sluta kriga. Vi skapar vacka mandalor och tysta,/ ljudisolerade rum. Inget hjälper" – utan en plats nära händelsernas centrum: i språket. Inte medias, radionyheternas språk – "Signaler av tyngd och likgiltighet" – utan det personligt upplevda: "Finns ett språk,/ ögon som möter, en dialog?"

Här är vi ofta långt borta från den romantiska naturlyrikens skenbara försoningar. Brunell skyr inte det prosaiska, han sätter inte vardagen på piedestal, han förvandlar den inte till något mystifierat. Men han ser den inte heller bara ur en enda synvinkel, utan öppnar den: "Du har stigit upp ur ditt djup./ Ditt ansiktes yta är nog./ Ditt ansiktes yta/ är djup nog."

En sak som jag har svårt att identifiera mig med i Under hand är tilltron till det vacka. Det förtrollar, förhäxar, men det är inte ett språk som "möter, en dialog", det kan bara beundras på avstånd. Å andra sidan skapar Under hand inte en falsk förtrolighet, en inställsam dialog, utan kvarhåller ett ogenomträngligt element, också i sina upplösningar: "hörs från dold språkvärld:/ kom-takt, genom-vokaler/ ord-lösa, hörs lös-ord/ ur världsspråk: blind het,/ för låt, gen om lys ta liv".

Och här finns också en humor som kontrast: "Den gamla och sängbundna mannen, som varit/ pianist, får pianotangenter gjorda av choklad/ på sin födelsedag. Han minns inte längre sin karriär./ Han äter tangent efter tangent utan att röra en min."

Under hand är en angelägen bok. På sin vakt mot "ironins vanmäktiga sätt att kringgå smärtan", men samtidigt på sin vakt mot ett humorlöst sentimentaliserande av smärtan, är den en bok full av medkänsla för dagens människa.

Fredrik Hertzberg