Det första som slår emot är gestalten, dikternas visuella form, sedan rytmen: fraser kopplas till fraser, eller bryts mot andra fraser.

med mina lungors karta
    spänd över tiden
     luftlös i vandring
      mot-
  puls trummar dov
    i okännda kretslopp
     dansar tyngdlös
 i främmande örons brus

Dikten blir min, läsarens, och det är också ett tema i Tatjana Brandts debutdiktsamling Roo. Orden är genomgående relativt konstanta, så att vokabulären, diktsamlingens ordförråd, bokstavligen blir ett förråd, en uppsättning ord, som repeteras, varieras, och omarrangeras. Det är Brandts ord, men också mina, våra:

 Jag skall läsa
     mig ut
   ur raderna
dina läppar mumlar orden
 jag skall läsa
     mig in
  i dina böljande
       fingrar
  hör!
 i mörkret dansar
        redan
   en andning

Det är ett sympatiskt drag att dikten är så omedelbart läsartillvänd, medveten om läsaren. Genom att skapa andra villkor för mening än de alltför välbekanta standardgrammatiska, skapar Brandt en öppenhet, här finns ingen distansering. Men ändå pockar dikterna på en självständighet, de ger sig inte utan kvarhåller sin egen specifika tyngdkraft. Också en vardagssituation har en omedgörlig "twist":

   dina slutna ögon
      drömmer bort
    gårdagens fest
och dina vilande armar vet
    att morgonljuset
     redan glittrar
       i urdruckna glas
 men över förlorad plats
        dansar
    alltid morgondagens
      kvarglömda
          text

Här liksom i många andra av Brandts dikter är det duet, inte jaget, som är i fokus. Samtidigt kan duet tas som ett projicerat jag, en klyvning som liksom den mellan gårdag och morgondag inte besitter någon absolut varaktighet, utan varaktigheten finns i orden, i texten som överbrygger klyvningen. Därför är också döden central i Roo, inte så mycket som tema, utan som den som har sista ordet, som överröstar både mig och dig:

   döden sjunger
    så är det
  och jag går
  över stadens broar
 grå betong
      gör gjuten sträckning
       larm
 är det vinden
     som dansar
         min tystnad?
  döden sjunger
     så är det
  mina fötters solo
   och dina stråkar.

Dansen intar också en central plats: dikterna dansar över sidan, här finns en symmetri, rörelsen är kontrollerad och inte fritt svävande, men samtidigt finns här en asymmetri som skapar en oregelbunden, levande rytm, rikare än en strikt metrisk, regelbunden.

Det originella med Roo består inte i några brott mot poetiska konventioner, tvärtom är Brandts medium ganska långt den finlandssvenska modernismens, tanken går bl.a. till den strukturella öppenhet som utarbetades av Gunnar Björling i hans senare poesi. På det sättet bevisar hon att modernismen långtifrån är över. Ett viktigt modernistiskt projekt går ut på att göra den poetiska traditionen framtidsduglig, genom modernisering, kanske rädda den från de krafter som istället försöker konservera den. Dessa debutdikters styrka kommer sig enligt min mening av just Brandts förmåga att levandegöra, slå nytt liv ur, ord som tillhör eller ofta använts i den poetiska traditionen, som dans, sång, vatten, öga, måne, vind, drömma, natt, tystnad. Brandt öppnar dem ett efter ett, genom att använda dem på ett sätt som inte är "litterärt", dvs. etablerat, utan genom att uppmärksamma också deras vanlighet, hur de används i språket. Hon avlyssnar dem, kunde man säga, på sitt eget sätt, skapar i samlingens bästa stunder sina egna mått med dem – här finns en stark tilltro till språket, till att det bär, bildar bro, "gör gjuten sträckning". Alltid bär det inte, här finns en del intetsägande, efterklingande moment. Helheten känns trots allt lite tunn, mer som en svit än som en bok. Men Brandts försök att avtematisera det poetiska språket, att göra det till levande språk igen, är prisvärt.

Fredrik Hertzberg