Den finlandssvenska författaren, fredsaktivisten och feministen Birgitta Bouchts nya bok Konservations blick har underrubriken "63 texter". 63 texter på drygt 130 sidor, hur går det ihop? Den frågan leder osökt vidare till frågan om bokens genre: är det en novellsamling, memoarer, en samling miniessäer, reflexioner, eller en reseskildring? Konservatorns blick är allt detta och mer därtill: en intelligent, välskriven och förförande liten bok om att resa, med 63 små berättelser som baserar sig på Bouchts egna reseminnen och reflexioner. De är "berättelser" för att varje liten text broderar ut till synes triviala, vardagliga detaljer till mångtydiga berättelser.

Texten "Nobelpristagaren och jag, Kairo 1989" handlar t.ex. om ett misslyckat möte med Naguib Mahfouz i Kairo, misslyckat såtillvida att Boucht inte kommer på vad hon ska fråga den store författaren, trots att hon inser att det är ett unikt tillfälle. Texten blir en sorts meditation över det konstlade i frågandet, konstlat i relation till den vardaglighet vi alla delar. I "Två män, en kvinna, en hiss" befinner sig Boucht i en hiss som stannat mellan två våningar, tillsammans med två män, en enbent irakisk soldat och en rundhyllt egyptisk affärsman. Ingenting särskilt händer, hissen sätts så småningom i rörelse igen, men Boucht frammanar skickligt situationens spänning.

Man kunde kalla berättargreppet tjechovskt, fastän berättelserna inte är fiktiva. Men blicken för det väsentliga i det till synes perifera, marginella, triviala, vardagliga är liknande. Kanske detta är en aspekt av det Boucht kallar "konservatorns blick": "När kultur, samhälle, framtidstro krackelerar vänder vi oss spontant mot våra minnen, ser på dem med en konservators samtidigt ömma och stränga blick". Minnen verkar innehålla mycket som är trivialt och oväsentligt, men just detta triviala kan vara nyckeln till hela världar av väsentligheter.

Boucht är däremot inte så intresserad av språkets detaljer; språket styrs av det Boucht vill berätta, och eftersom hon är en så skicklig berättare blir det genomskinligt, absorberande. Man blir påmind om vad den amerikanska författaren Paul Auster sade en gång i en intervju, att hans stora dröm vore att skriva en bok i vilken språket var så osynligt att läsaren skulle glömma bort att uttrycksmedlet var ord.

Det gör å andra sidan att ingen av texterna i Konservatorns blick borrar sig igenom till helt nya, oväntade platser, eller ser världen på ett nytt sätt. Det gäller särskilt reflexionerna som spinns ut kring metaforen "livet är en resa", de känns inte så originella och reducerar snarare än tillför boken något. Reseminnena räcker till, de visar betydligt mer än vad de existentiella reflexionerna utsäger.

Meditativa är vad texterna är, och de skapar en meditativ, lugn känsla även hos läsaren. Men man läser flera av dem med andan i halsen, de har ett sådant sug. Boucht är självutlämnande och rakt på sak, vare sig hon berättar om tamponger eller kåta män. Hon är självironisk mot sin egen idealism, som hon förstår är priviligierad i förhållande till den krassa nödvändighet som kan diktera andras liv. Hon är också en människa som har levt och sett en del, som hittat sig själv och sin uttrycksform under åren. Boucht debuterade 1975 med den könspolitiskt engagerade diktsamlingen Denna värld är vår (skriven tillsammans med Carita Nyström). Konservatorns blick är hennes sextonde bok, och den är en lämplig inkörsport för dem som inte tidigare bekantat sig med hennes produktion.

Fredrik Hertzberg