Ann-Helen Attianeses andra diktsamling när går nästa plan till himmelriket konstituerar omvärlden som förbliglidande, undanglidande. En förankring, en ordning, är något som inte kan slås fast en gång för alla, utan något som ständigt måste prövas på nytt: "upprätthåll den ständigt ogivna ordningen". Det här blir, åtminstone för mig, en sorts motto för dikterna. När Attianese skriver att "det gäller att begränsa vinkeln, se en detalj i taget, ta villrådigheten vid sitt rätta horn" läser jag det samtidigt som en etik och en estetik: en etik som betonar det situationsspecifika, och ett skrivande som monterar ihop detalj efter detalj.

Att se en detalj i taget är utmärkande för poesin, som presenterar möten mellan detaljer, möten mellan synvinklar, eller som det heter i samlingens andra dikt: "passa på när trapplampan tänds, urskilja ett par lila/ sammetstofflor och fållen av en grönspräcklig herrpyjamas/ det förstår väl var och en att de inte hör ihop". I Attianeses samling är mötet mellan detaljer aldrig givet, det är lite som det klassiska mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord – ett montage.

Ibland går tankarna till film när man läser när går nästa plan till himmelriket, inte som nostalgiskt innehåll utan som dynamisk form, och som form för känslan av att vara avskuren: "någon hänger tvätt mellan tallar/ en annan tar tupplur i hängmatta// någon kammar gräsmattan slät/ en annan sågar av en gren// vissa leker med elden/ andra värmer sig vid brasan". Observerandet både lugnar och förstärker den egna känslan av att vara utanför, maktlös.

Men poängen i boken är inte att observera och förbli maktlös, utan tvärtom att försöka bli delaktig, att greppa verkligheten. Eftersom det inte finns ett givet sätt att göra det är varje dikt ett risktagande: "hon virvlar värnlös omkring/ har glömt var landningsbanan är belägen// spanar efter luftgrop att sjunka ner i för hastigt klädbyte". Det finns en ständig rädsla för att misslyckas, en rädsla för "mållöshetens cirkelgång" – och samtidigt finns ett tvivel på möjligheten till förankring: "men vi borde göra något viktigt, kedja fast oss i det som finns/ här och håller".

Tematiskt är när går nästa plan till himmelriket en bok om bl.a. kärlek och misslyckanden, om svek och lögn, om att lämna och lämnas, om vilsenhet och maktlöshet – det positiva är att läsaren själv kan välja "plan", dvs. att dikterna ger utrymme för läsaren, det negativa är att tonen så sällan bryts. Trots att greppen inte är givna blir tonen ibland vedertaget poetisk och högtidlig.

Metha Waselius är mer direkt intresserad av poesins material, språket. Hennes tredje diktsamling En kvart, en kvint, ett sekel utmärks av en verbal kreativitet som inte minst bottnar i en sorts hatkärlek till klichéer, som ges en ny riktning: "sjung en stump så ska du få se att allt blir sämre", eller: "Släpp fånarna loss det är vår/ tur att genomskådas". Ibland går det ut över själva typografin: "Allahar viva rit små".

Den sortens verbala kreativitet är inte så radikal att den signalerar ett missnöje med hur saker är, på så sätt skiljer den sig t.ex. från de franska situationisternas klichéer. Snarare är det fråga om ett mer lågmält, humoristiskt trots, en serie småkluriga försök att avvinga det bevingade ordet. Njutningen i att läsa En kvart, en kvint, ett sekel är att se hur klichéer och talesätt vänds upp och ned, bänds upp och ifrågasätts, ibland prosaiskt – "Faktiskt, men/ det går i släkten hos dem, också/ att alla dör" – och ibland mer poetiskt: "Det gäller att ligga i, ligga i tiden/ att ligga rätt i tiden/ Sparka inte den som ligger [...]". Risken är att det i sig urartar till ett maner, och när det som ska råda bot på det tjatiga i sin tur blir tjatigt tas det ett steg framåt, två steg tillbaka.

En kvart, en kvint, ett sekel har också andra dimensioner. En av de viktigaste är musik – i dikten som gett samlingen dess namn heter det t.ex.: "Stråkens strävhet mot strängarna/ språkets friktion mot livet/ en sekund en kvart en kvint ett år/ hur länge som helst i flera oktaver/ tills skalan fylls av övertoner". Strävheten är motståndet mot det invanda, vägran att leva i trans, och lösningen är att öppna ord mot andra ord – övertoner kan vara just det som illustreras i dikten, förskjutningen mellan ords olika betydelser, ett språk i rörelse.

Trots att både när går nästa plan till himmelriket och En kvart, en kvint, ett sekel innehåller flera intressanta element, bildar de vardera ganska ojämna helheter. Medan en del engagerar förblir andra partier mer oengarerande och lösryckta. Ändå är det fråga om två ganska innehållsrika och innovativa samlingar, som är intressantare än många av de mer jämna diktsamlingar som utkommer på de mer etablerade förlagen.