Claes Andersson debuterade 1962 med diktsamlingen Ventil. Dessa underbara stränder, förbi glidande är hans nittonde diktbok, den senaste, En lycklig mänska, utkom 1996. Här är ett smakprov ur den nya samlingens inledande dikt:

Jag börjar med ljuset, det höstliga skyhöga
 allt famnande.
Då jag målade såg jag ingenting annat än ljuset.
Inne i ljuset allt det osynliga som skapar den heliga
  känslan under ett träd.
Trädet håller ljuset i famnen som vore ljuset dess
  barn eller älskare.
Fåglarna burriga av ljus, häckande inne i
  trädets huvud.
Ljusvindens beröring som är för trädet som
  smekningen för huden.
Fåglarna som är överallt, som man aldrig får syn på
  men ser hela tiden.

Vid första anblicken verkar raderna mycket avlägsna från tidiga rader som "Kapitalismen molekyliserar oss/ Skapar misstro mellan oss/ Döljer vår intressegemenskap/ Förtingligar vårt liv/ Bryter ner vår solidaritet/ Skymmer våra genuina livsvärden/ Påtvingar oss artificiella behov/ Belamrar vårt liv med artefakter" ur samlingen Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider från 1969. Jag undrar om det inte snarare är så att de är olika sidor av samma sak? Den samhällskritik som textas ut i den tidiga samlingen är inte frånvarande i dikten ovan, utan lever kvar som ett memento: detta är vad samhället förtränger.

"Ljusvindens beröring som är för trädet som/ smekningen för huden" är här inte ett förmänskligande av trädet, utan ett förträdligande av människan. Människan kan, säger Andersson ungefär, bli träd. Jag läser boken dels som en påminnelse om det som är natur i människan, och natur bortom människan. Men samtidigt är den ett återvändande till det mänskliga, i visshet om att det som är bortom människan är stumt: "Inga sista ord, inga tunnlar, inga Nära Döden/ upplevelser./ Bara ett slocknande, som när glödlampan säger upp kontraktet./ Det är inte varje dag man vaknar efter att ha blivit/ påkörd av vältar och pansarvagnar./ Dethär var en sådan dag, jag fattade att jag skulle dö/ men inte idag./ Det gjorde mig mycket lycklig och jag försökte dra på mun/ utan att lyckas."

Döden är här allestädesnärvarande. "Livet tar slut just när vi lärt oss älska det", heter det i en dikt. Om samhället påtvingar oss "artificiella behov", "[s]kymmer våra genuina livsvärden, som det hette i den tidiga samlingen, antyds det nu att vi kan "älska livet" först när vi släppt taget om det: "Meningen är att försvinna, att ge plats åt en/ annan som är utan sitt svar."

Det finns en paradox i detta som kanske först inte framträder så tydligt. Trösten i de lyriska ögonblicken får sin trovärdighet mot bakgrunden av en livslång alienation, och tanken på döden försonar mot bakgrunden av en livslång rastlöshet. Den alienationen och rastlösheten delas av alla. Paradoxen är förstås att döden inte är någon försoning, man dör "utan sitt svar". Eller som det heter några rader längre fram, i samma dikt: "Livets mening var att fråga efter meningen och/ att bli utan svar". Eller med en mer verkningsfull bild, i en annan dikt: "Sedan mamma och pappa dog har jag hört deras gråt/ allt oftare."

Som vanligt finns det i dikterna många spetsfundiga formuleringar, paradoxer, som provocerar, går emot invanda föreställningar: "Vi bevisar vår kannibalism genom att vägra/ äta människokött", eller: "Tro aldrig att du inte är någon, sade/ min mamma./ Hon trodde mera på mig än på sig själv", eller: "Att leva nära mig går inte, allra minst/ för mig själv", eller: "En lycklig mänska vet inte/ vad lycka är./ Därför är han lycklig./ Lyckan är för den olycklige."

Det är detta spektrum som gör Andersson läsvärd, kontrasten mellan det lyriska och det retoriska, mellan aggression och humor. Det lyriska anslaget som präglade Anderssons debut förkastades aldrig, utan levde kvar sida vid sida med det mer polemiska, aktivistiska. Också i en tidig arg och brokig samling som Samhället vi dör i (1967) finns det lyriska anslaget där: "att lära sej förnimma/ det som är enkelt och svårt/ andas, som att finnas/ någonstans där en vila/ en fågels språng över horisontens/ gungbräde".

Samhället vi dör i är på många sätt en argare, livfullare, djärvare bok än Dessa underbara stränder, förbi glidande. Men där är trots allt beroendet av samhället – samhället vi dör i – ett beroende intill döden. I Dessa underbara stränder, förbi glidande hägrar en försoning, i gränsområdena – "Gränsen mellan vaka och sömn", "sekunderna innan orgasmen fullbordas", "sammansmältning mellan två själar" – och i själva förändringen: "Det beständiga är i förvandlingen, i förlusten, ja/ i det obeständiga". Därmed har Andersson slutligen mött upp med ett spöke från sitt 60-tal, Rabbe Enckell, som skrev, i en av sina mest kända dikter: "Gråten är krampryckningen/ i vår önskan att hålla något kvar, det är barnet/ som vägrar att inse,/ att känslan av förlust ger livet dess djupaste innehåll."

Fredrik Hertzberg
 

(Hufvudstadsbladet)