Robert "Roope" Alftans senaste diktsamling (eller "antidiktsamling") Prototyp har mycket som talar för sig, det mest flagranta är att den är tvåspråkig, dvs. skriven dels på svenska, dels på finska, och dels på ett svensktfinskt blandspråk. Svenskan och finskan förekommer vanligen turvis, men ibland också parallellt, och då "tolkar" de varann (ibland tillför "tolkningen" något nytt). Effekten är lite som i kanonsång:

Kivi jota me pyöritimme  för stenen vi rullade
sillä oli yksi ainoa suunta finns det bara en väg

Tvåspråkigheten motiveras av innehållet, redogörelsen för en tvåspråkig uppväxt. Kluvenheten är överlag central, man kunde kalla den bokens övergripande tema. Den språkliga identiteten är kluven på samma sätt som jaget (eller "Minäjag" som Alftan skriver – i Optimisten, Mittemellan, och Pessimisti). Men minst lika viktig som den språkliga kluvenheten är den sociala kluvenheten, dels ifråga om klasskillnader, dels ifråga om kulturell identitet (i Finland är Minäjag "hurri", i Sverige "finnjävel"). Platsen är huvudsakligen Tammerfors (bokpärmen är en karta som föreställer Tammerfors centrum) och ämnet för inledningssviten "Opus skolvägen/ Opus koulutie" är skoltidens erfarenheter, bl.a. i Sverige: "Vår skolgård pendlade mellan  det svenska paradiset/ och varje finnjävels helvetes helvetti".

Formen är som snidad för det aggressiva innehållet, med just ingen interpunktion och med upprepningar och listor som för tankarna till 50- och 60-talets beatpoesi ("glöm hajut löyhkät lian fönstret duvorna himlen molnen rotkot puheet..."). Den aggressiva tonen är förvisso det som mest skiljer Alftans dikter från sedvanliga, mer nostalgiska minnesdikter. Men det finns också en viktig poäng med fokuseringen på skoltid och uppväxt – den möjliggör en konkret granskning av hur ideologi ("den rätta finlandssvenska attityden") sätts i aktion.

I Prototyp finns också intensiva lyriska stunder, t.ex. under jakten på en försvunnen fröken i angoratröja:

från parken till stationen över bron
söker en glassko bland flanörerna
från korvkiosk till korvkiosk
i natten ensam utan glassko utan stjärnor
som himlen stjärnlös tähdetön taivas
sinisiä linja-autoja lähtee kaikki tyhjenee

Några rader senare skapas ett narrativt flöde som kortsluts och börjar stamma: "...jos olisi Minäjag/ olisi ehtinyt olisi juuri/ nyt olisi juuri tällä hetkellä olisi olisi olisi/ Minäjag om jos/ olisi jos olisi ehtinyt löytänyt ehtinyt". I sådana stunder blir det uppenbart att det specifika innehållet mer är en förevändning, och att Alftan riktar sitt primära intresse mot att skapa en ordmusik med stor intensitet. Genom att växla mellan finska och svenska konstruerar Alftan ett rikt resonansbotten för denna ordmusik.

Tyvärr bjuder boken innehållsmässigt inte på några större överraskingar – hur en arbetaruppväxt ser ut "kan" de flesta idag (i betydelsen känner till de estetiska koderna för), och på det sättet kan man förvånas över att Alftan basunerar ut sitt budskap med nästan lika stor frenesi som han gjorde i sina 60- och 70-talsböcker. Att aggressionerna relateras till personliga minnen gör att det blir en kamp om innehåll snarare än form, dessutom dramatiseras här en förenklad, romantiserad polarisering mellan korrupt samhälle och sann individ. Det mer övergripande problemet är att poesin förblir reaktiv, att den s.a.s. fastnar i en revolt som är beroende av sin förtryckare, och i vissa avseenden liknar denna, istället för att som i bokens bästa stunder helt enkelt löpa linan ut och organisera, i och genom språket, nya villkor för samvaro och närvaro.

Prototyp säljs inte i bokhandlar utan kan beställas via e-mail till författaren (robert.alftan@sci.fi).
 

Fredrik Hertzberg