Sionsharpan har använts i Nagu praktiskt taget ända sedan sin tillblivelse. Xenia Rönnblom, född år 1902 på Sommarö och sedan år 1935 bosatt i Piparby, berättar att hennes mor sjöng ur sångsamlingen medan den ännu fanns endast i form av häften. Själv har Xenia i sin ägo två exemplar av Sionsharpan, det ena från år 1907 och det andra från år 1897. Det sistnämnda exemplaret är inbundet i ett band tillsammans med 1886 års psalmbok, vilket visar något av Sionsharpans stora betydelse. Helena Lindqvist (f. 1924) har Sionsharpan i häftform från år 1875. Häftena har troligen tillhört hennes mans, framlidne Börje Lindqvists, farföräldrar.
I geografiskt avseende tycks Sionsharpans användning i Nagu ha koncentrerat sig till tre områden: 1) Mattnäs med kringliggande byar på Storlandet, 2) Högsar, Sackholm och den södra skärgården samt 3) södra Lillandet med Käldinge i centrum. Därtill har det funnits enskilda personer här och där i Nagu med intresse för Sionsharpan.
Jag skall i det följande, med hjälp av några intervjuade personer och prosten Thor Granströms historik över Mattnäs bönehus, berätta något om hur Sionsharpan har använts i Nagubygden. Jag vill också redogöra för den "renässans" som Sionsharpans sånger har fått uppleva från och med 1980-talet, dels på grund av de lördagssamlingar som sedan år 1983 har hållits i Mattnäs bönehus en gång i månaden under sommarhalvåret, dels genom att vi på 1990-talet har fått en ny utgåva av Sionsharpan.
När bönehuset i Mattnäs invigdes den 5 augusti år 1934, sjöng det talrikt församlade festfolket, närmare 200 personer, med kraft ur Sionsharpan. Men det var ändå inte första gången denna sångbok användes i Nagu. Evangelisk verksamhet med sång ur Sionsharpan fanns redan långt tidigare. Annars hade man knappast kommit på idén att bygga bönehuset. Tanken väcktes år 1908. Predikant J.A. Sundström, som den tiden bodde i Korpo, blev från år1911 den drivande kraften bakom bönehusbyggandet. Samma år bildades också en syförening, som skulle verka för bönehusbygget. Syföreningens månadsmöten hölls i hemmen. Man sydde, stickade och betraktade Guds Ord. Men framför allt sjöng man sånger ur Sionsharpan.
Även männen deltog i syföreningens möten. De handarbetade visserligen inte, utan deras andel i programmet var att sjunga. Sjömannen Karl Granqvist (1862–1914) från grannbyn Korsnäs var en mycket god sångare och kände melodierna i Sionsharpan. John Henriksson (1888–1962), en av eldsjälarna när det gällde bönehusbygget och verksamheten där, lär ha sagt att det var en sådan fröjd att höra Granqvist sjunga, att man nästan glömde att sjunga med, när han sjöng med sin mäktiga röst. Om Granqvist var förhindrad att medverka i programmet som sångledare, fanns det en annan god sångare att tillgå, nämligen John Henrikssons mor Amanda Karolina.
Dock bestod den evangeliska verksamheten med tal och sång ur Sionsharpan inte bara av syföreningsmöten. John Henrikssons dotter, Hildur Andersson (f. 1923), berättar att man före bönehusets tillkomst samlades i hemmen till evangelifester och sommarfester. Långbänkar och bord ställdes ute i det fria om vädret så tillät. Folk kom till Mattnäs från grannbyarna. Hildur kommer särskilt ihåg dem som samlades från Kvivlax, Krok, Risis, Korsnäs, Högsar och Sackholm. När bönehuset byggdes, flyttades festerna dit. Programmet bestod av tal och allsång ur Sionsharpan. Det berodde på mötesledarna om psalmer ur psalmboken sjöngs. Greta Svahnström (f. 1925) menar att det vanliga var att festerna började och slutade med en psalm och att man däremellan sjöng ur Sionsharpan. Någon enstaka gång sjöng någon predikant solo. Greta kommer speciellt ihåg Ernfrid Åkerholm som solosångare. Hon minns att han bl.a. sjöng sången Ren och rättfärdig. Den hörde helt säkert till Åkerholms solosångsrepertoar.
Hildur säger sig vara uppvuxen med Sionsharpan och dess sånger. Pappa John spelade och sjöng. Han ägde bl.a. koralboken och Sionsharpans notbok och var också sångledare i bönehuset. Bland de många sånger Hildur särskilt minns från sin barndomstid nämner hon Våga dig dristelig, Var jag går i skogar berg och dalar, O hur saligt att få vandra och Han kommer vad tröst i de orden. Den sistnämnda sången sjöngs vid jultiden. Bland de sånger som kom till flitig användning i bönehuset kan Hildur nämna Jag nu den pärlan funnit har. Även Lydia Lithells sång Det enda som bär var känd i Hildurs föräldrahem.
Hur stor betydelse Sionsharpan hade för folket i Mattnäs och kringliggande byar framgår vidare av Magda Blombergs (f. 1912) berättelse. Även Magda är uppvuxen med Sionsharpans sånger. Dock var det en kvinna utanför familjen, Olga Björklund (1865–1956), som var den som sjöng mest med barnen. Tant Olga stod Magda och hennes syskon nära, eftersom de kallade henne "Ammo". "Ammo" var alltid nöjd, trots att hon var mycket fattig och därtill handikappad. Hon gick med knät på en liten stol. Sin mat lagade hon i kakelugnen i en "trefot". Ännu inte 23 år fyllda blev hon änka år 1888. Då hade hon tre små barn att försörja. Hon måste flytta många gånger i sitt liv. Under sina sista levnadsår sålde hon sina få ägodelar och flyttade till åldringshemmet i Nagu. Men glad i Herren och en förnöjsam sångare av Sionsharpan var hon under sitt långa liv. Hon blev 91 år gammal.
Ett annat exempel på Sionsharpans betydelse i byar på Storlandet är systrarna Göta Eks (f. 1910) och Daisy Virtanens (f. 1913) berättelse om hur det var i deras barndomshem i byn Galls. Fadern Gustav Ekroos (1880–1967) kunde spela orgelharmonium och ägde flera koralböcker och sångböcker. Sionsharpan och dess sånger hörde till husrepertoaren. Man tyckte om de "folkliga" melodierna. Båda föräldrarna var sångare. De spelade och sjöng både psalmer och sånger ur Sionsharpan, i synnerhet på söndagarna, då familjen hade husandakt. Vid husandakten läste fadern också ur Luthers huspostilla. Göta och Daisy kommer ihåg att fadern spelade och sjöng sina älsklingssånger så gott som varje söndag. Till dessa sånger hörde Om dagen vid mitt arbete och Till det härliga land ovan skyn. I den väl använda notboken till Sionsharpan finns det också märken t.ex. vid älsken storligen varandra, Här en källa rinner, O vad sällhet, Tacken Herren ty hans godhet, Blott en dag och På nåden i Guds hjärta. Den sistnämnda sången sjöngs i Ekroos' hem till samma melodi som En liten stund med Jesus.
Under de första åren, fram till senare delen av 1940-talet, var verksamheten i bönehuset livlig. Även bönehussyföreningen arbetade oförtrutet vidare under denna tid. I anslutning till bönehusets verksamhet hölls också en söndagsskola. Sionsharpan var i flitig användning. Också Barnens sångbok/Söndagsskolsånger var i bruk. Greta Svahnström, som flyttade från Jälist till Mattnäs med sina föräldrar och syskon som 5-åring, kommer särskilt ihåg sången om lilla svarta Sara. Den fanns också i den gamla Sionsharpan. Första gången Greta kom i kontakt med Sionsharpan var dock i samband med bönehusets invigning.
På kyrkoherde Gustav Stenbäcks tid (1945–1951) började högmässogudstjänster hållas i bönehuset, regelbundet tredje söndagen i månaden. Vid dessa tillfällen var psalmboken den av kyrkohandboken påbjudna sångboken. Seden med söndagsgudstjänsterna fortsatte ända in på 1980-talet. Då antalet gudstjänstdeltagare på söndagseftermiddagarna av olika orsaker sjönk, ville man år 1983 i stället pröva med friare samlingar på lördagskvällarna. Som sångbok har då endast Sionsharpan använts. Denna omläggning av verksamheten har känts riktig. Sionsharpan hör fortfarande hemma i bönehusmiljön. Den skall vara i flitigare användning än vid någon enstaka sommarfest.
Jämsides med gudstjänsterna har man strävat till att varje år under sommaren hålla också andra fester i bönehuset: bönehus-, evangeli- och missionsfester. Evangeliföreningens predikanter har därtill hållit möten i bönehuset vid sina besök i församlingen. Vid alla dessa tillfällen har det varit naturligt att sjunga ur Sionsharpan.
År 1960 fick bönehuset ta emot en gåva från Evangeliföreningen: femton exemplar begagnade Sionsharpor, som placerades ut i bänkarna. Samma år uppger räkenskapsboken att en "koralbok" anskaffades, och denna bok kan inte vara något annat än den då nyutgivna fyrstämmiga ackompanjemangsupplagan av Sionsharpan.
Hur gick det då med syföreningsverksamheten i Mattnäs efter det att bönehussyföreningen upphörde år 1948? Denna syförening hade sjungit så gott som enbart ur Sionsharpan. En ny syförening startade på 1950-talet på Storlandet, men den höll sig enbart till psalmboken, fastän syföreningsmedlen delades enligt proportionerna två tredjedelar till SLEF och en tredjedel till FMS.
Lökholm, Borstö, Sandholm, Trunsö, Nagelskären... Det är några holmar som Hjördis Eriksson (f. 1922) från Lökholm nämner på tal om Sionsharpans geografiska utbredning. Vi kunde nämna flera, eftersom sångboken var vida känd i den södra Nagu-arkipelagen. Även i Korpo södra skärgård var Sionsharpan en omtyckt sångsamling, vilket Paul Andersson, född år 1912 på Jurmo, kan vittna om. I början av 1900-talet hade skärgården ännu en relativt stor befolkning. T.ex. på Lökholm fanns det sex gårdar. Nu bor endast en person kvar året om.
På Lökholm har Sionsharpan varit i flitig användning under många decennier. Man kan säga att Lökholm har varit något av ett centrum för den evangeliska verksamheten i den södra delen av Nagu. Där hölls skärgårdens evangelifester och missionsfester. Om detta vittnar även Hildur Danielsson (f. 1922) på Borstö. Hjördis Eriksson har ända in på 1980-talet haft SLEF:s predikanter som gäster, när de höll stugmöten i skärgården. Men Hjördis var ingalunda den första på Lökholm som öppnade sin dörr för dem som förkunnade Guds Ord. Redan hennes mormor och morfar ställde sitt hem till förfogande. Hjördis berättar att morföräldrarna en gång fick ett fotografi av J.A. Sundström och hans familj som tack för sin gästvänlighet.
Sionsharpan var mycket använd när Hjördis var barn. Den togs ofta fram när man "firade skymning" eller höll husandakt och läste ur andaktsböcker. Morfadern Anton Mickelsson (1857–1940) var en duktig sångare. Hjördis berättar att man nästan sjöng igenom sångboken. I mera officiella andaktssammanhang, vid läsmöten, användes Sionsharpan jämsides med psalmboken. Sionsharpans sånger ansågs vara lättare att sjunga än psalmerna ur psalmboken. Även när någon hade dött, togs Sionsharpan fram. Anton Mickelsson var den som "sjöng ut" den döda. Hjördis nämner i detta sammanhang sången Till det härliga land. Dock började man alltid utsjungningstillfället med en psalm. Egentligen var det så, att psalmboken och Sionsharpan sjöngs jämsides. Sångerna blandades ungefär i lika stor mängd, berättar Hjördis Eriksson.
Vilka sånger hörde då till repertoaren? På födelsedagar sjöngs De fly våra år. Av jul- och nyårssångerna kommer Hjördis speciellt ihåg Ett barn i dag är oss givet och Se Kristus är densamme. Bland övriga sånger kan nämnas Sjung en liten sång. Från senare tider känner Hjördis Eriksson särskilt för sången Dagen är liden. Att sjunga den sången en vacker sommarkväll i skärgården är en upplevelse. Jag citerar de två första stroferna i Adi Sjöbloms text:
|
Dagen är liden, sol sjunker ner. |
Härlig är jorden, dock kan den ej |
Hildur Danielsson från Borstö kom först i kontakt med Sionsharpan genom sin farfar, som var från Lökholm. Men det var framför allt morfadern Arvid Isaksson (1863–1914) som sjöng Sionsharpans sånger. Han kunde spela orgelharmonium och tjänstgjorde ibland som klockare i Nötö kyrka. Hildur kommer ihåg att även Sjömansmissionens predikanter Lejonmark och Orädd använde Sionsharpan vid sina möten. Den sång som framför allt Lejonmark ville sjunga var Vad heter skeppet som er för till evighetens hamn. Till Hildurs repertoar hör alla de sånger som vi har nämnt ovan. Ytterligare har hon ofta sjungit t.ex. Jag är en gäst och främling, Tänk när en gång, Den store läkaren är här, Jag har inga sorger i världen och Var jag går i skogar berg och dalar.
Xenia Rönnblom är vår sageskvinna när det gäller Sionsharpans användning på Nagu Lillandet. Hon berättar att man på Lillandet använde Sionsharpan mest sommartid, när evangelifester ordnades. Xenia har personliga minnen av Evangeliföreningens predikanter J.A. Sundström och Arvid Hydén samt av den ovan nämnde Lejonmark från Sjömansmissionen. Den sistnämnde hörde hon dock endast en gång. Evangelifesterna ordnades främst på Käldinge skola och i Dalkarby Västergård. Det var fråga om möten ute i det fria. Plankor på bockar sattes ut för att folk skulle få sittplatser. Evangelifesterna var relativt stora samlingar. Man gick nästan man ur huse.
Evangelifesterna på Lillandet började och slutade med en psalm. Det vanliga antalet talare var två. Sionsharpans sånger sjöngs mellan talen. Det var alltid paus mitt i programmet. Xenia var inte så gammal när evangelifesterna hade sin glanstid på Lillandet. Förutom sången ur Sionsharpan kommer hon därför med välbehag ihåg serveringen. Att få dricka röd eller gul lemonad på festerna var viktigt för de små. De vuxna fick kaffe.
Jag frågade Xenia Rönnblom vad hon tror om orsakerna till att Sionsharpan har varit så vida spridd i de södra delarna av Nagu och särskilt i skärgården. Hennes förmodan är att det beror på att prästerskapets predikoverksamhet i hög grad begränsade sig till huvudöarna Storlandet och Lillandet med deras närmaste omgivning. De yttre holmarna "blev över", och där predikade kolportörerna och sjöng ur sin sångbok. Enligt Xenia sjöngs det enbart ur psalmboken när prästerna höll möten. En förklaring till detta kan vara, att prästerna just inte höll fria möten i stil med evangelifester. När prästerna samlade folk i byarna, var det till läsmöten. Där var psalmboken den sångbok man sjöng ur. Xenia kommer inte heller ihåg att Sionsharpan skulle ha använts vid utsjungningar av de döda på Lillandet. Det var alltid psalmboken som användes.
Xenia Rönnblom är även känd som vissångerska med en stor repertoar av sånger i sitt minne. Hon har bläddrat i sin gamla Sionsharpa och skrivit upp de sånger hon ännu kommer ihåg melodin till. Det är inte någon kort lista hon har skrivit. I prydliga rader finns där 37 sånger förtecknade med numrering enligt hennes exemplar från år 1907. Jag nämner några av sångerna från början av listan: Hedbergs sånger O Frälsare kär! Min egen du är och O land! du sälla andars land, vidare Är det sant att Jesus är min broder, Det är jag din vän för andra vänner och Det är så gott att om Jesus sjunga. Xenias Sionsharpa är en intressant bekantskap. Den sistnämnda sången hade då 17 strofer och uppgavs vara En norsk ynglings sång. Jag citerar de två sista stroferna, där själen gläds åt hur det skall bli att snart få möta brudgummen Jesus:
|
Ett evigt lof vill jag där dig sjunga, |
Med »Amen» slutar jag dessa orden: |
Sommaren 1993 togs den gamla Sionsharpan av år 1946 högtidligen ur bruk i Mattnäs bönehus vid samlingen i augusti. Vi såg fram emot att få sjunga "en ny sång" när vi sommaren 1994 samlades till andaktsstunder i bönehuset. Så skedde även. Den nya Sionsharpan har verkligen inneburit en renässans för den evangeliska sångboken i Nagu. Många har skaffat sig ett eget exemplar. Numera används den också rätt träget under vinterhalvåret. Bl.a. missionsvännerna sjunger ur den vid sina möten. En gång i månaden håller vi därtill speciella sångandaktsstunder, då vi närmare bekantar oss med Sionsharpans texter och melodier, läser ett Guds Ord och är tillsammans i kristen gemenskap. Det är främst den äldre generationen som har funnit den förnyade sångboken, men någon enstaka yngre har också kommit med. Vi hoppas och ber till Herren om att Sionsharpan skall bli en kär bok även för de yngre i vår församling.
Sedan den 14.4.1997 har
personer tittat på artikeln. Den ingår med illustrationer i
Evangelisk Årsbok Hemåt 1996.