Jag kommer inte ihåg vad jag svarade på dessa personers frågor. Kanske att den nya psalmboken redan var den tredje finlandssvenska psalmboken eller att traditionen med en egen psalmbok var 100 år. Troligen sade jag också något om att vi i den nya psalmboken har åtskilliga nya psalmer som är gemensamma med Sverige, låt vara att de kanske skiljer sig i detaljer eller sjungs till olika melodier. Då lydde följdfrågan naturligtvis: Varför är inte psalmerna likadana?

Det är kanske ett litterärt problem att psalmerna i Sverige och Finland så ofta är olika i detaljer trots att det är fråga om samma psalmer. Ett större problem när det gäller gemensamma psalmer ligger dock i relationerna mellan den finlandssvenska och den finska psalmboken. Det är framför allt ett praktiskt problem. Tvåspråkiga församlingar, som det finns många av i synnerhet i Borgå stift, har ibland behov av att psalmböckerna kan användas samtidigt på båda språken.

Jag har i någon mån berört relationerna mellan psalmböckerna i Sverige och Finland i min avhandling om den finlandssvenska psalmbokens tillblivelse⁽¹⁾ och vill här närmare presentera dessa relationer. Den finlandssvenska psalmboken vill inte klippa av banden till rötterna, den svenska psalmtraditionen, och den är inte heller betjänt av att låtsas som om det var egalt hur relationerna till den finska psalmboken ser ut. Och den har dessutom ett alldeles eget finlandssvenskt arv att förvalta, vilket jag kommer att visa i denna artikel.

År 1819 stadfästes en ny psalmbok i Sverige. Den var mycket långt ett verk av J.O. Wallin. Då hade Finland på grund av 1808-1809 års krig åtskiljts från Sverige och var storfurstendöme inom det ryska riket. Eftersom Finland inte längre var en del av Sverige var det inte heller självklart att Sveriges psalmbok också skulle vara det svenskspråkiga Finlands. Det fanns inflytelserika personer som i likhet med Finlands ärkebiskop Jacob Tengström tyckte att de svenska församlingarna i Finland gott kunde överta Sveriges nya psalmbok eller åtminstone lägga den till grund för en ny finlandssvensk psalmbok. Men Tengström var i minoritet i den psalmbokskommitté som började sin verksamhet år 1817. De övriga ledamöterna var direkt kritiska till Wallins psalmbok och ville lägga den karolinska psalmboken till grund för revisionsarbetet. Wallins psalmer kritiserades för att övergå "vår menighets fattningsgåva" genom att de strävade efter att "uppnå Odens eller Hymnens flykt".⁽²⁾ Men också den omständigheten att Finland hade skiljts från Sverige spelade in. Den gamla psalmboken (1695) kändes som en trygghet under sådana förhållanden. Den nya svenska psalmboken kunde helt enkelt inte överbjuda det som man redan ägde i den gamla boken.⁽³⁾

Därför beslöt man i Finland att sammanställa en egen svensk psalmbok med utgångspunkt i 1695 års psalmbok. Tre förslag och en provpsalmbok såg dagens ljus innan en ny psalmbok slutligen kunde godkännas år 1886. Det mest kända av förslagen är kanske det första: Johan Ludvig Runebergs enmansförslag av år 1857.

Traditionen att ha en egen svensk psalmbok i Finland är lång. Runeberg och Zacharias Topelius, två av 1800-talets bemärkta finländska kulturpersonligheter, medverkade vid den första psalmbokens tillkomst. De efterkommande generationerna har förvaltat arvet från 1800-talet, så att vi nu har fått vår tredje finlandssvenska psalmbok. Psalmboken är en del av det finlandssvenska kulturarvet. De svenskspråkiga i Finland är inte rikssvenskar och de har inte heller tillägnat sig den finskspråkiga psalmkulturen på ett sådant sätt att de skulle ha velat översätta den finska psalmboken till svenska.

Jag skall i det följande kort beröra en del frågor som anmäler sig när man vill granska relationerna mellan psalmböckerna i Sverige och Finland. Hur mycket i den nya psalmboken (Fs 1986) är finlandssvensk tradition? Vad består denna tradition av? Hur mycket är gemensamt med Sveriges psalmbok (SvPs 1986)? Vari består det gemensamma? Är det fråga om precis likadana psalmer eller är de modifierade? De sjungs ibland till olika melodier. Vad beror detta på? Hur ser banden till den finska psalmboken (Vk 1986) ut?

Det finns en stor del psalmer i Fs 1986 som inte ingår i Vk 1986 eller i SvPs 1986. Jag har valt att kalla denna psalmskatt för särgods eller särstoff. Figur 1 visar proportionerna mellan finlandssvenskt särgods och den psalmskatt som är gemensam med den finska och den rikssvenska psalmboken.

Det finlandssvenska särstoffet i Fs 1986 är 24 %, ungefär en fjärdedel av psalmerna i psalmboken. Det är en anmärkningsvärt stor del psalmer som traderas vidare endast i den finlandssvenska psalmboken. Ungefär en lika stor del psalmer är gemensam för alla tre nya psalmböcker i Finland och Sverige. Figuren visar också att andelen gemensamma psalmer är större i förhållande till den rikssvenska psalmboken än till den finska. 45 % av psalmerna är gemensamma med den finska psalmboken och 57 % med den rikssvenska.

      Figur 1.

Tabell 1 visar en annan uppdelning av de siffror som ligger till grund för figuren. De psalmer som är gemensamma för alla tre psalmböcker har räknats in i kolumnerna.

      Tabell 1.

Summan i den nedersta raden blir större än antalet psalmer i den finlandssvenska psalmboken. Det beror på de 152 psalmer som är gemensamma i alla tre böckerna. Tabellen visar att drygt en tredjedel av de psalmer som vi har gemensamma med Sverige består av nya psalmer. Andelen nya psalmer gemensamma med den finska psalmboken är betydligt mindre, knappt en fjärdedel. Ett anmärkningsvärt högt antal nya psalmer finns i det finlandssvenska särstoffet. Frågan blir nu vad som ingår i detta.

Vi tittar först på de nya psalmerna, 44 st. Tabell 2 visar fördelningen av det nya särstoffet i Fs 1986:

      Tabell 2.

Nya finlandssvenska är 15 stycken.⁽⁴⁾ Viola Renvall, Hjalmar Krokfors och Catharina Östman är representerade med två psalmer var. Lars Huldén, Ole Jakobsson, Gunnar Levlin, Elly Sigfrids, Sigurd Norrgård, Håkan Bäck, Bertel Söderholm, Ull-Britt Gustafsson-Pensar och Karl-Erik Forssell har alla en ny psalm. Tre danska är Fs 1986 ensam om, två av Karl Laurids Aastrup och en av Grundtvig.⁽⁵⁾ Av den nya finska sångskatten är två psalmer av Anna-Maija Raittila och Jukka Lehtinen.⁽⁶⁾ Norge bidrar med 8 nya⁽⁷⁾ och Sverige med 10.⁽⁸⁾ Från England härstammar 2 psalmer (nr 313, 429) och Amerika bidrar med 3 väckelsesånger (nr 305, 392, 574). Därtill kommer den halvengelska Dotter Sion med melodi av G.F. Händel. Vi noterar att det rikssvenska, men också det norska inslaget, är stort i särstoffet. Det finska är obetydligt medan det egna finlandssvenska dominerar genom att det omfattar en tredjedel.

Av de 99 gamla psalmerna i särstoffet är ca hälften sådana psalmer som har tillkommit på svenska i Finland. Tabell 3 visar fördelningen:

      Tabell 3.

Den finska psalmdiktningen representeras i särstoffet med fyra äldre psalmer.⁽¹⁵⁾ Tre av dem var särstoff redan i Fs 1943. Undantaget var Lauri Pohjanpääs psalm Herre du som tände, som alltså nu har utmönstrats i den finska psalmboken men fortfarande är bevarad i den finlandssvenska (nr 426).

Tretton rikssvenska psalmer har bevarats i den finlandssvenska psalmboken trots att de har utgått i Sverige,⁽¹⁶⁾ bl.a. Wallin (nr 386) och Spegel (nr 366, 448). Av de bevarade var fem psalmer särstoff också i Fs 1943.⁽¹⁷⁾ Som en kuriositet kan man betrakta J.A. Eklunds Fädernas kyrka (nr 168), som efter mycken diskussion utgick i Sverige, då copyright-innehavarna inte tillät ändringar i psalmen. I den finlandssvenska psalmboken fanns en förkortad variant och denna bevarades. Orden "Sveriges land" hade redan för Fs 1943 bearbetats för att psalmen skulle passa också i Finland.

Bland det äldre utländska särstoffet finns fyra psalmer från reformationstiden och dessförinnan (nr 16, 51, 146, 158). Dit hör Luthers parafras över Nunc dimittis Nu får din tjänare i frid samt hans trosbekännelsepsalm Vi tror på en allsmäktig Gud. Båda psalmerna ingick i SvPs 1937 och i Vk 1938 men är utmönstrade i båda böckerna. Psalmerna lever alltså vidare endast i den finlandssvenska traditionen. Många psalmer i det utländska särstoffet har översatts av Alfons Takolander. Också Jacob Tegengren har översatt några.

Särstoffet fördelar sig rätt jämnt över psalmbokens huvudavdelningar, vilket framgår av tabell 4. En dryg fjärdedel av psalmerna är finlandssvenska. Avdelningen Kyrkoåret innehåller dock endast en knapp femtedel särstoff.

Tabell 4.

Antalet psalmer gemensamma med den rikssvenska psalmboken är 330, ca 57 % av alla psalmer i Fs 1986, ett relativt högt tal. Men när vi närmare jämför de enskilda psalmerna märker vi att sambandet mellan finlandssvenskt och rikssvenskt i själva verket inte är så fast som antalet psalmer ger anledning att tro. I synnerhet de äldre psalmerna uppvisar stora olikheter. Olikheter fanns redan i de föregående psalmböckerna, men de verkar nu ha förstärkts. Tabell 5 åskådliggör detta:

Tabell 5.

Endast en femtedel av de gemensamma äldre psalmerna har identisk text och melodi. Inte ens alla av J.A. Eklunds och Emil Liedgrens psalmer, som inte fick ändras av upphovsrättsliga skäl, hör till denna femtedel. T.ex. Fader du vars hjärta gömmer (nr 356) saknar en strof, En dunkel örtagård (nr 338) och Ord av evighet (nr 481) har rytmiskt bearbetade melodier i Fs 1986. Exemplen är legio, men jag väljer ytterligare ett par. Det första gäller små ändringar: Anders Frostensons Jesus från Nasaret (nr 12). Frostenson bearbetade själv psalmen i v. 2. "Själ som var bunden" ändrades till "Den som var bunden". Den svenska psalmbokskommittén i Finland införde denna ändring och så gjordes också beträffande Norsk salmebok, som har texten på originalspråket, medan kyrkomötet i Finland återgick till den äldre formuleringen. Så infördes enligt min mening en onödig olikhet både gentemot Sverige och Norge, om än liten, i en svensk originalpsalm.

Ett av många exempel på större avvikelser är den gamla kärnpsalmen över Rom. 8, Jakob Arrhenius Jesus är min vän den bäste (nr 265). Den var förut likalydande i SvPs 1937 och Fs 1943 med undantag av att Sverige hade det äldre "ho" i stället för "vem", ett par ord omkastade i v. 1 och "förklaga" i stället för "anklaga". Psalmen var m.a.o. lätt bearbetad i Fs 1943. Nu är olikheterna betydligt större genom att olika bearbetare har kommit till olika lösningar i Sverige och Finland.

Hur kunde det gå så att olikheterna mellan psalmböckerna snarare ökade än minskade? Kommittéernas ambitioner var i början att rikssvenska originalpsalmer skulle bearbetas i Sverige medan finlandssvenska originalpsalmer skulle bearbetas i Finland. En orsak var att bearbetningsprinciperna var olika. Sveriges psalmkommitté accepterade halvrim, assonanser, i högre grad än den finlandssvenska kommittén, som helst ville ha rena rim. Sverige accepterade i vissa fall pluralformer av predikatsverben, Finland gick in för att överallt och i alla sammanhang bearbeta bort pluralerna. När bearbetningsprinciperna var olika ledde det till att den ena kommittén inte kunde acceptera den andras bearbetning. En annan orsak var att revisionen i Sverige och Finland försköts tidtabellsmässigt. Finland fick sitt förslag klart till första advent 1983, Sveriges förslag utkom sommaren 1985. I Sverige rättade man sig inte heller efter det som hade blivit gjort och fastslaget i Finland. Till en del försökte kyrkomötet i Finland beakta Sveriges förslag, men det var i relativt få fall och förslaget var ju inte heller den slutliga rikssvenska psalmboken. En tredje orsak till olikheterna var att det med tanke på psalmbokens praktiska bruk inte var nödvändigt att psalmerna var likadana. Man kunde bortse från kravet på likadana texter och melodier. Det var ju dock fråga om församlingar i olika länder. Man hade inte behov av att sjunga psalmerna vid en och samma gudstjänst eller sammankomst. Detta behov fanns vida oftare i tvåspråkiga församlingar i Finland. Att få likalydande psalmer i Sverige och Svenskfinland var egentligen en litterär angelägenhet, inte en praktisk.

Av de nyinförda gemensamma psalmerna har en fjärdedel inte införts i den finlandssvenska psalmboken i den form som de har i Sverige. Ändå är många av dem rikssvenska originalpsalmer eller nyöversättningar. Det finländska kyrkomötet strök t.ex. en strof i Herren lever! Våga tro det (nr 103). Ett enda ord skiljer också i denna psalm. Originalets "Res dig, gläd dig som människa" blev i kyrkomötets tappning "Res dig, gläd dig, du människa". Detta är till synes en obetydlig ändring, men i sak är den mera klichéartad och gör att meningen blir en annan än vad författaren har avsett.⁽²⁰⁾ Ett annat exempel på en psalm med ett enda ord ändrat är De heliga i landet (nr 435). Olov Hartman hade skrivit "vars mörker heter Gud", men kyrkomötet i Finland tyckte att detta var en alltför drastisk formulering och bad rättsinnehavarna om lov att få ändra raden till "vars mörker rymmer Gud". Ett exempel på olika översättningar är Isaac Watts passionspsalm När jag mot korset blickar fram (nr 70). Anders Frostenson hade redan år 1935 gjort en översättning och modifierade den år 1976, När världens Frälsare jag ser (SvPs nr 145). Den finlandssvenska kommittén konstaterade att psalmen redan fanns på svenska men beslöt emellertid efter diskussion att göra en ny översättning med konsekvent genomförd rimflätning. Melodin är densamma.

Ett annat drag i den rikssvenska psalmboken som gör att nyinförda psalmer skiljer sig från varandra är att man i SvPs har infört en del norska psalmer i originaltext. En sådan är Herre Gud ditt dyra namn till ära (nr 293), en annan är En dag skall Herrens skapardrömmar möta (nr 143). Att vi har psalmer i skilda varianter beror också på att en del texter har olika antal strofer i de två psalmböckerna. T.ex. Som spridda sädeskornen (nr 225) har två strofer i Fs 1986, en i SvPs. Den tillagda strofen härrör från Norsk salmebok.

Exempel på en psalm med olika melodier är Salig du och högt benådad (nr 56). I det rikssvenska förslaget hade psalmen införts med finlandssvenske Kaj-Erik Gustafssons melodi sedan Torsten Sörensons originalmelodi enligt en undersökning i församlingarna hade uppfattats som problematisk,⁽²¹⁾ men i SvPs 1986 återtogs psalmens originalmelodi. En psalm där finlandssvenskarna ville ha en nykomponerad finsk melodi (T. Ilmari Haapalainen) i stället för den svenska folkmelodi som Sverige har är Lars Thunbergs Nu sjunker bullret (nr 528). Kongruensen med den finska psalmboken fullbordades för denna psalms del genom att också den tredje strofen av Anna-Maija Raittila översattes och infördes. Detta är tillika ett exempel på att finlandssvenskarna inte alltid följde Sverige utan också tog hänsyn till behovet av gemensamma sånger med den finska psalmboken.

Antalet gemensamma psalmer i den finska och den finlandssvenska psalmboken är 261. Det är ett lägre antal än vad som är gemensamt med den rikssvenska psalmboken. Det är också ett lägre antal än vad 1943 års psalmbok hade gemensamt med 1938 års finska psalmbok. Där ingick 325 gemensamma texter. Tabell 6 åskådliggör relationerna mellan de nya psalmböckerna i Finland:

Tabell 6.

De psalmer som har samma melodier och därmed går att sjunga samtidigt vid tvåspråkiga sammankomster är sammanlagt 203. I några fall är antalet strofer olika. Detta kan jämföras med den finlandssvenska psalmbokens relation till den rikssvenska psalmboken: endast 136 psalmer är identiska, även till antalet strofer. Huvuddelen av de psalmer som är gemensamma i de finländska psalmböckerna finns bland de äldre psalmerna. I förhållande till den rikssvenska psalmboken är det tvärtom: de nya identiska psalmerna är flera än de äldre psalmerna, som dessutom i många fall är starkt förändrade till texten och kanske sjungs till annan melodi. En mycket stor del av de nya psalmerna är rikssvenska eller kom till oss - åtminstone i första hand - i rikssvensk översättning.

Psalmer som har annan melodi och annat versmått går inte att sjunga samtidigt. Detta har hänt med två nya psalmer. Den ena är Kristus är världens ljus (nr 53), som finlandssvenskarna sjunger till den melodi som oftast brukas internationellt och som också används i Sverige och Norge. Den finska psalmboken har en Piae Cantiones-melodi. Denna psalm hade en hög användningsfrekvens i de svenska församlingarna när den introducerades år 1979 genom provhäftet Nya psalmer och torde fortfarande användas rätt flitigt. Den andra psalmen med olika melodi och versmått är inte i första hand en psalm för gudstjänsten utan är mera tänkt för personlig andakt och själavård. Det är fråga om psalmen Jesus tänk på mig (nr 374), som i den finska psalmboken står under rubriken "Hälsa och sjukdom". I den finska psalmboken har melodin av Oskar Lindberg bytts ut mot en melodi av J.S. Bach och versmåttet är annorlunda.

Ett exempel på äldre psalmer med olika melodier är Runebergs Bevara Gud vårt fosterland (nr 546), där starka meloditraditioner på finskt respektive finlandssvenskt håll bevarades till nackdel för den gemensamma sången. Att använda denna psalm vid en tvåspråkig gudstjänst, t.ex. på självständighetsdagen, är mycket besvärligt. Vilken melodi skall brukas? Ingen hänvisar heller till den andras melodipsalmbok. Psalmerna har samma versmått och skulle därför i princip gå att sjunga tvåspråkigt.

Att så pass många gemensamma psalmer i de finländska psalmböckerna har olika melodier har också att göra med den finska förkärleken för folkkoraler. "Toisinto Porista", "toisinto Raumalta" [variant från Björneborg, variant från Raumo] eller från någon annan ort kan vi ofta läsa i den finska psalmboken. Även den finlandssvenska psalmboken har några av dessa folkkoraler, men inte alls i samma utsträckning som den finska. Den kanske mest kända och använda av dessa folkkoraler torde i den finlandssvenska psalmboken vara "Sen suven suloisuutta", som lär vara en ombildning av "Den blomstertid nu kommer".

Tabell 7.

1.  Birgitta Sarelin: Behålla och förnya. Den finlandssvenska psalmboksrevisionen 1975-1986. Åbo 1998.

2.  Karl-Erik Forssell: Studier i Finlands svenska psalmbok av år 1943. Helsingfors 1955, s. 32.

3.  Gösta Moliis-Mellberg: Den svenska psalmboksrevisionens grundtankar. En historisk granskning. Jakobstad 1926, s. 229.

4.  Nr 36, 84, 190, 311, 334, 345, 346, 404, 461, 465, 472, 489, 490, 501, 584. Numreringen i denna uppsats är enligt Fs 1986.

5.  Nr 141, 484, 507.

6.  Nr 434, 446.

7.  Nr 234, 310, 376, 402, 406, 442, 452, 456.

8.  Nr 35, 85, 171, 188, 189, 237, 331, 421, 433, 488.

9.  Nr 33, 79, 184, 277, 329, 340, 358, 400, 540, 564.

10.  Nr 37, 43, 75, 301, 320, 354, 509, 538, 573.

11.  Nr 304, 419, 533, 575, 577.

12.  Nr 185, 186, 330, 494.

13.  Nr 47, 205, 469.

14.  Nr 80 Lihr; 81, 497 Cleve; 55, 151 Stenbäck; 187 Holmsten; 193, 476 Lille; 203 Roos; 247 von Bonsdorff; 370 Bäck; 394 Rask; 401 Lindgren; 425, 551 Langenskjöld; 460 A. Lagus; 543 G. Lagus.

15.  Nr 231 Haahti, 242 Vainio, 308 Korpela, 426 Pohjanpää.

16.  Nr 38, 130, 152, 168, 232, 309, 366, 386, 393, 408, 409, 424, 448.

17.  Nr 130, 232, 309, 409, 448.

18.  F 1983 nr 197, 320, 321, 405, 458, 495.

19.  Fs 1986 nr 334, 345, 465 och 501.

20.  Denna åtgärd har även påtalats av Olle Nivenius: Psalmer och människor. Stockholm 1991, s. 60.

21.  SOU 1985:18, 62.

Sedan den 16.11.1999 har personer tittat på artikeln.

Artikeln är min lectio praecursoria 29.1.1999 (bearbetad form).

Tillbaka