Kyrkomusikernas roll i 1900-talets psalmboksrevisioner

Många kyrkomusiker har under årens lopp varit engagerade i psalmboksrevisionsarbete. Det har pågått med större och mindre intensitet och har för kyrkomusikernas del mest bestått i att åstadkomma fungerande melodier till psalmernas texter samt att utarbeta de notböcker som har varit nödvändiga.

På 1920-talet arbetade man med att förse tillägget till 1886 års psalmbok med melodier. Arbetet med tillägget gav inspiration till den revision som gav oss 1943 års psalmbok och 1948 års koralpsalmbok. Denna reviderades dock rytmiskt redan på 1960-talet. Rytmrevisionen var föremål för Karl-Johan Hanssons doktorsavhandling i musikvetenskap år 1985, vilket gör att arbetet med 1968 års koralpsalmbok är noggrant dokumenterat och analyserat. Hanssons bok har också flitigt konsulterats vid utarbetandet av denna artikel. Vid den senaste psalmboksrevisionen, som började på 1970-talet och slutfördes år 1986, när den nya psalmboken godkändes, kunde kyrkomusikerna mycket långt gå in i beredda gärningar tack vare det koralrevisionsarbete som gjordes på 1960-talet. Koralrevisionen var rentav en av de faktorer som ledde till att hela psalmboken reviderades. I följande framställning går jag kort igenom kyrkomusikernas insatser för psalmboksrevisionerna från 1920-talet fram till 1980-talet.

Tilläggsförslaget till 1886 års psalmbok utkom år 1927, samma år som Finlands svenska kantor-organistförening grundades. Tillägget antogs av kyrkomötet år 1928. John Sundberg (1891-1963), verksam bl.a. som kyrkomusiker i Norra svenska församlingen i Helsingfors, anlitades som musikalisk expert av psalmbokskommitténs ordförande, kyrkoherde E.B. Holmsten. Några kyrkomusiker fungerade som kompositörer. De var förutom Sundberg Gustav Pettersson (1895-1979), ⁽¹⁾ Sune Carlsson (1892-1966), Henrik Sundblad (1880-1947), Sulo Salonen (1899-1976) och Elis Mårtenson (1890-1957). Femton melodier som komponerades på 1920-talet eller i början av 1940-talet ingår fortfarande i vår psalmbok från år 1986. ⁽²⁾

Psalmbokstillägget 1928 kändes som en halvmesyr. Tanken på en revision av hela psalmboken framfördes vid ett synodalmöte redan år 1927 och föreslogs också på kyrkomötet 1928, men beslutet om revision fattades först vid 1933 års kyrkomöte. I den psalmbokskommitté som tillsattes ingick inga kyrkomusiker, men nog medlemmar av Finlands svenska kyrkosångsutskott. Det ansågs på den tiden förmodligen inte behövligt med musiker i kommittén, eftersom psalmbokens texter godkändes först, vilket skedde vid 1943 års kyrkomöte. Dock hade man redan i samband med arbetet med texterna John Sundberg som musikalisk expert. På samma kyrkomöte där texterna godkändes beslöt man om vem som skulle förse texterna med melodier. I den koralkommitté som tillsattes representerade dock endast John Sundberg praktisk kyrkomusikalisk erfarenhet. ⁽³⁾ Koralkommittén hade sitt arbete färdigt till 1948 års kyrkomöte och melodierna till 1943 års psalmbok kunde godkännas. Att arbetet utfördes i så pass rask takt berodde på att man redan 1942 gjorde ett grundligt arbete och utgav en notbilaga till psalmboksförslaget.

Sundberg hade alltså anlitats som musikalisk expert redan av psalmbokskommittén och kom därför att bli den person som stod för kontinuiteten i det musikaliska arbetet. Inspiration till koralarbetet hämtade Sundberg också utomlands ifrån. Koralfrågor togs upp bl.a. under nordiska kyrkomusikermöten på 1930-talet. Vid de koraldagar som hölls 1942 och 1945 för Borgå stifts kyrkomusiker och präster hörde John Sundberg och Gustav Pettersson till de drivande krafterna. På 1940-talet kom Gunnar Ahlskog (f. 1914) och Harald Andersén (1919-2001) med i bilden som påverkare.

Sundberg utgav också den fyrstämmiga koralboken till 1943 års psalmbok. Förordet är daterat i september 1949 och tryckåret är 1950. Som hjälp i arbetet hade Sundberg enligt förordet en "granskningskommitté", där Harald Andersén representerade kyrkomusikerna. Stilen i Sundbergs koralbok kan karakteriseras med formuleringen i förordet: "en renare kyrklig stil." ⁽⁴⁾ Layoutmässigt var det en mycket lättläst notbok. Koralerna hade psalmnumret och psalmens anslag som rubrik. Detta gav genast en god överblick. Papperet hade en gulaktig ton, vilket gjorde det läsvänligt för ögonen. Ville man anmärka på något var det i så fall att första versen inte stod tryckt i samband med notbilden. Den layoutmässiga skillnaden jämfört med den föregående koralboken var ansenlig, och uppläggningen av Sundbergs koralbok var nog den avgjort bättre. ⁽⁵⁾ I sitt eget exemplar av koralboken, som är arkiverat i Norra svenska församlingen i Helsingfors, hade Sundberg infört anteckningar och markeringar om hur koralerna skulle utföras.

Eftersom den nya koralboken inte innehöll förspel var det nödvändigt att ge ut en separat förspelssamling. Den utgavs på försorg av en koralförspelskommitté inom Finlands svenska kyrkosångsutskott. Till denna kommitté hörde för den musikaliska delen av arbetet John Sundberg, Harald Andersén och Enzio Forsblom. Reidar Lindström var kommittémedlem för "förlags- och tryckningsdetaljerna". Förspelssamlingens förord är daterat 1952. Bland förspelskompositörerna finner vi naturligtvis Sundberg och Andersén, men även många bidrag av Sulo Salonen och Torsten Stenius ingår. ⁽⁶⁾

Gunnar Ahlskog har menat att kritiken av 1943 års psalmbok mer har drabbat musiken än texten. Redan under tillkomstskedet kom kyrkomusikerna med anmärkningar mot den musikaliska revisionen. Finlands svenska kantor-organistförening utarbetade ett digert betänkande över koralförslaget, där man kom med kritiska synpunkter både angående urvalet av koraler och angående utformningen av en del klassiska koraler. Kritiken beaktades dock inte i någon högre grad vid kyrkomötet 1948. Till kritikerna sällade sig Harald Andersén, som i en recension av 1947 års koralpsalmboksförslag menade att koralkommittén inte föreföll att vara någon vän av den rytmiska koralen. Kritiken var emellertid i den meningen orättvis att den också drabbade Sundberg själv, som egentligen hade en positiv inställning till rytmisk koral. Redan i slutet av 1930-talet hade nämligen Sundberg och Pettersson talat för rytmisk koral. Sundbergs åsikt var dock inte representativ för koralkommittén som helhet. Rytmisk koral låg ändå i tiden, eftersom denna koraltyp var helt dominerande i arbetet med Evangelisches Kirchengesangbuch (EKG), som var färdig år 1950. Förarbetet till EKG påbörjades redan på 1920-talet.

Koraldiskussionen i Finland tog ny sats i samband med att den rikssvenska reformrörelsens häfte Koralmusik, som utkom år 1957, blev något av en programskrift. Vid det nordiska kyrkomusikermötet i Helsingfors 1957 och vid koralveckan i Båstad 1958 diskuterades behovet av en koralboksreform. År 1958 hölls också en samling på Lärkkulla kring församlingssången. Arbetet med Nordisk koralbok hade dock igångsatts redan 1956 därför att koralforskarna ville försöka motverka tendensen till upplösning av den gemensamma nordiska koralgrundvalen. Huvudprincipen var strävan till enhetlighet. Nordisk koralbok var färdig 1961.

Många finlandssvenska kyrkomusiker följde de nya koralsträvandena med stort intresse. Gunnar Ahlskog och Harald Andersén, som hade varit med i arbetet med Nordisk koralbok, hörde till de aktivaste, men också yngre krafter som Folke Forsman och Göran Blomqvist började så småningom ge sig in i debatten. ⁽⁷⁾ Även Helge Degerman och Werner Hinds talade för rytmiska koraler. Av psalmsång intresserade präster som John Forsberg och Alvar Kurtén drogs med och koralrevisionen drevs vidare. Det hade också sin stora betydelse för en yngre generation kyrkomusiker att lärarna vid Sibelius-Akademin odlade intresset för rytmisk koral. Förutom Andersén och Forsman verkade där också Enzio Forsblom och Taneli Kuusisto. Även Kuusisto hade varit medlem i den kommitté som åstadkom Nordisk koralbok.

Så tillsattes på kyrkomötet hösten 1963 - endast femton år efter att koralpsalmboken hade godkänts - den kommitté som skulle företa melodirevisionen. Den av kyrkomusik mycket intresserade professorn i praktisk teologi Helge Nyman var ordförande och resten av kommittémedlemmarna representerade kyrkomusikerskrået: ordinarie var Andersén och Ahlskog, medan Gustav Pettersson och Göran Blomqvist fungerade som suppleanter. Helge Degerman kallades till sekreterare. Blomqvist och Degerman hörde till en yngre generation, medan Pettersson, som sedan 1930-talet var för rytmisk koral, hade det långa perspektivet. ⁽⁸⁾ Andersén och Ahlskog hade också redan på 1940-talet ivrat för rytmisk revision av koralbeståndet. Koralkommittén hade sitt förslag färdigt 1967 och det godkändes något reviderat av kyrkomötet 1968. Melodierna fick användas parallellt med dem som kyrkomötet hade antagit 1948.

Som redaktionskommitté för 1968 års meloditillägg valde kyrkomötet Gunnar Ahlskog, Harald Andersén och Helge Degerman. De följde principen om att koralerna noterades så som de skulle utföras. I förordet till meloditillägget rekommenderade de att låta den rytmiska pulsen fortsätta även mellan stroferna. Detta var en anmärkningsvärd markering, som - där den rytmiska pulsen genomfördes konsekvent - ledde till ett mycket större "flyt" i psalmsången än tidigare, när rytmen bromsades upp av godtyckliga förlängningar både av koralens frasslut och mellan stroferna.

Koralrevisionen kämpade dock med motstånd. Först och främst fördröjdes utgivningen av koralpsalmboken. ⁽⁹⁾ Den största fördröjningen drabbades dock koralboken av. Den utkom så sent som 1976, ⁽¹⁰⁾ hela åtta år efter att meloditillägget hade godkänts i kyrkomötet. För de många som behövde en koralbok för att över huvud taget kunna spela rytmiserade koraler i gudstjänsten blev fördröjningen ett hinder för att ta det nya i bruk. I församlingarna hade man dessutom fullt arbete med att introducera den gregorianska mässmusiken, som hade godkänts vid samma kyrkomöte som meloditillägget. Mässmusiken togs i bruk första söndagen i advent 1969. ⁽¹¹⁾ Bl.a. tidskriften Kyrkomusik, vars redaktör Göran Blomqvist var åren 1965-1976, var starkt kritisk till bristen på helhetsplan vid lanseringen av de rytmiserade koralerna. Motstånd mot hela koralrevisionen restes och många församlingar höll fast vid 1948 års version. En visboom från Sverige drog fram i församlingarna, vilket även bidrog till att hålla intresset nere för reviderade 1500- och 1600-talskoraler jämte hela den övriga äldre koralskatten. När dessutom vindarna i början av 1970-talet började blåsa i den riktningen att psalmboken som helhet skulle förnyas, brydde många sig inte om att ta 1968 års melodier i bruk.

Naturligtvis var det mycket illa för melodirevisionens öde i församlingarna att de behövliga böckerna inte blev färdiga i tid. Det kan inte heller ha funnits desto mera entusiasm för projektet hos förläggaren.

I mars 1974 tog Gunnar Ahlskog officiellt initiativ till en totalrevision av 1943 års svenska psalmbok i Finland genom en motion till stiftsmötet. Ahlskog framhöll att den gällande psalmboken inte kunde anses fylla de krav som ställs på "en psalmbok i vår tid". Förutom att Ahlskog var kantor i Vasa svenska församling var han engagerad i skolarbete och såg psalmbokens brister när det gällde ungdomen. Ahlskog fann tiden mogen för revision också därför att man skulle ha möjlighet att samarbeta med den finska psalmbokskommittén, som kyrkomötet hade tillsatt föregående år. Denna kommitté hade bl.a. fått i uppdrag att utvidga den finska psalmbokens ämnesområden. Ytterligare hänvisade Ahlskog till att man skulle kunna dra nytta av de erfarenheter som andra lutherska kyrkor hade av sitt pågående hymnodiska arbete.

Vid stiftsmötet i Borgå i mars 1975 togs Gunnar Ahlskogs initiativ upp för avgörande. Stiftsmötet förordade en totalrevision av 1943 års psalmbok. Motiveringarna var i stort sett de samma som i Ahlskogs initiativ, men stiftsmötet påpekade dessutom att de alternativa melodiformerna från 1968 hade bidragit till att skapa oreda i församlingssången. Man önskade därför att varje psalm skulle få endast en melodi, antingen från 1948 eller 1968 års koralpsalmbok. Stiftsmötet ansåg att en ny musikalisk revision inte behövde företas. Det är anmärkningsvärt att en kyrkomusiker, inte en teolog, denna gång formellt igångsatte en så stor process som en psalmboksrevision ändå är. En styrka var också att Ahlskog vid denna tid var medlem av kyrkomötet och den vägen kunde påverka sakens utgång.

Psalmbokskommittén utsågs av kyrkomötet i maj 1975. I den ingick två kyrkomusiker. Närmast självskriven var väl revisionens initiativtagare, Kyrkomusikerföreningens hedersordförande Gunnar Ahlskog, en ofta anlitad skribent och föredragshållare, medlem av Finlands kyrkas musikkommitté, kyrkomötet och Nordiska kyrkomusikrådet. Ahlskog var en viktig person i psalmbokskommittén också därför att han hade perspektiv bakåt som f.d. medlem av koralkommittén. Han valdes till kommitténs vice ordförande och var också ordförande i kommitténs musikavdelning. Som ordförande i musikavdelningen höll Ahlskog tillsammans med sekreteraren Karl-Johan Hansson i trådarna när det gällde koralarbetet.

Den andra kyrkomusikern som invaldes i psalmbokskommittén var Gunvor Helander (f. 1941), diplomorganist och kantor-organist i Lukas församling i Helsingfors. Under år 1975 tillträdde hon befattningen som musiksekreterare i Finska Missionssällskapet. Hennes intresse för missionen och musiken i missionsländerna ledde till att hon grundade Furahakören år 1974. Gunvor Helander bad år 1980 om befrielse från sitt uppdrag på grund av en planerad längre utlandsvistelse i Finska Missionssällskapets tjänst. Hon ersattes då av musikdirektör Helge Degerman. Degerman (f. 1932) var sedan 1962 kantor-organist i Matteus församling. Han innehade även musiklärarbefattningar i olika skolor i Helsingfors. Att han varit sekreterare i 1960-talets koralkommitté har redan framgått. Både Helander och speciellt Degerman hade många kyrkomusikaliska förtroendeuppdrag.

Det var alltså för sin uppgift väl skickade kyrkomusiker som arbetade med att revidera psalmboken. De bildade stommen i musikavdelningen, som beredde melodifrågorna. I psalmbokskommittén som helhet hade dock alla medlemmar ett och samma ansvar för de beslut som fattades. Detta är viktigt att notera. Kyrkomusikerna hade således för första gången ett både formellt och reellt inflytande också på själva psalmurvalet och över psalmtexterna, liksom teologerna och författarna hade inflytande på de musikaliska frågorna. Vid den senaste psalmboksrevisionen ställdes inte kyrkomusikerna inför en färdigt godkänd textbok, som de senare i stor hast skulle finna lämpliga melodier till. Teamarbetet fungerade redan från början: teologer, författare, språkexperter och musiker arbetade på jämlika villkor.

Psalmbokskommittén arbetade inte i envälde. Den bad med jämna mellanrum om feedback. För de musikaliska frågornas del fungerade några kyrkomusiker som kommitténs referenspersoner. Det var Harald Andersén, Kaj-Erik Gustafsson, Rainer Holmgård och Kaj-Gustav Sandholm. Provhäftet Nya psalmer utkom 1979 och fick användas jämsides med den gällande psalmboken i alla församlingar, men tretton församlingar ⁽¹²⁾ fick som speciell uppgift att vara försöksförsamlingar under ett år. Psalmbokskommittén hade i ett brev till församlingarna önskat att en särskild person eller grupp skulle ha ansvaret både för insjungningen av psalmerna och för att församlingsmedlemmarnas åsikter inhämtades och rapporterades till kommittén. Ansvaret föll i de flesta fall på kyrkomusikerna, antingen direkt eller indirekt genom att uppgiften ålades församlingens musikkommitté där en sådan fanns eller en för ändamålet tillsatt kommitté - under förutsättning att kantorn satt med i dessa kommittéer.

Stiftsmötet ville inte att någon ny rytmisk revision skulle företas. Därigenom fick kommittén mycket långt gå i beredda gärningar. Ändå var man tvungen att ta ställning till varje psalm. De församlingar som hade använt sig av 1968 års koralpsalmbok hade erfarenheter som det inte gick att förbigå. Därför diskuterade kommittén igen en gång rytmiska frågor som långa och korta upptakter, melodiändringar och melodibyten. Koralernas tonhöjd var en speciell fråga. Samarbetet med psalmbokskommittéerna i Finland och Sverige aktualiserade också frågan om hur man skulle förfara med gemensamma koraler. Skulle de lyda exakt lika? Behovet fanns, i synnerhet i Finland, genom att man mången gång hade behov av att kunna sjunga psalmer samtidigt på finska och svenska. Kommittén konstaterade att valet mellan 1948 och 1968 års versioner ingalunda alltid var lätt. För flera melodier utarbetade man dessutom, ofta i samråd med finska psalmbokskommittén, en mellanform mellan 1948 och 1968 års versioner. Några statistiska uppgifter i tabell 1 nedan kan visa den betydelse 1968 års koralpsalmbok de facto kom att få i Psalmer -83. ⁽¹³⁾

Tabellen visar att antalet ändrade melodier i själva verket var litet när Psalmer -83 jämförs med 1968 års koralpsalmbok. Att rytmändringar utfördes endast i 22 psalmer (7 %) och melodiska ändringar endast i 6 psalmer (2 %) av 302 måste betecknas som få ändringar. De melodier som återinfördes från koralpsalmboken av år 1948 ändrades i högre grad: rytmiska ändringar i 41 % och melodiska ändringar i 15 % av psalmerna. Dock har jag bland de rytmiska ändringarna även räknat utskrivningen av frasslut.

Melodiernas tonhöjd har under tidernas lopp i regel sjunkit. Så diskuterades även frågan om tonhöjden vid det nordiska koralseminariet på Hanaholmen år 1980. Diskussionsämnet var om koralerna i allmänhet bör sänkas. Egil Hovland från norska kommittén framhöll att kyrkfolket och kyrkomusikerna hade motsatt åsikt om tonhöjden. Folket vill ha sänkning, musikerna vill inte. Den norska kommittén meddelade att man tog ställning till varje enskild melodi. Många koraler sänktes, men ingen allmän norm kunde ges. Vid diskussionen framkom att lilla oktavens a var en acceptabel nedre gräns och e² var den övre gränsen, men omfånget c¹-c² ansågs vara idealet. Harald Andersén framhöll att det visserligen var viktigt att hitta rätt tonhöjd för varje koral, men att det ändå var det liturgiska sammanhanget som var avgörande för tonhöjden. Han förutsatte därmed att organisten kunde transponera. Även på finskt håll talade man för sänkning av tonhöjden, men betonade samtidigt att melodins karaktär var av stor betydelse vid avgörandet av tonarten.

Den finlandssvenska kommittén ansåg det vara befogat att sänka tonhöjden i vissa koraler. Härmed tillmötesgick kommittén kyrkfolkets krav på lägre tonhöjd. Tonartsbyten företogs i sammanlagt 39 äldre psalmer jämfört med 1948 och 1968 års melodier. En tydlig vilja att tillmötesgå det vanliga kyrkfolkets önskemål fanns hos de musikaliska experterna. Koralernas tonhöjd anpassades till gemene spelkunnig mans och kvinnas spelförmåga, inte till de utbildade kyrkomusikernas. Kyrkomusikerna förutsattes kunna transponera koralerna uppåt när så ansågs vara befogat. Frågan är dock om ens alla kyrkomusiker hade denna förmåga.

Införandet av nya psalmer aktualiserade musikaliska stilfrågor. Den rikssvenska visboomen fick kommittén att ställa sig frågan vilka visor som kunde vara av den kvaliteten och slitstyrkan att de kunde införas i psalmboken. Kommittén eftersträvade musikalisk bredd. Bredden var tänkt att uppnås genom de nya sånger som skulle införas. Förebilder fanns i den rikssvenska kommitténs Psalmer och visor 76. Bredden i den samlingen motiverades med att sånger behövs i nästan alla sammanhang där kyrklig verksamhet bedrivs, inte endast i söndagsgudstjänsten. Psalmer och visor 76 hade mottagits positivt både av de rikssvenska församlingarna och av utomstående. Som en orsak till den välvilliga inställningen till den nya samlingen nämndes just den musikaliska bredden, som omfattade allt från "från gregorianik till kabarévisor". Psalmer och visor 76 initierade en diskussion om hurudana nya psalmer de finländska kommittéerna borde ta med i de kommande psalmböckerna. Harald Andersén betonade att gallringen av nya psalmer måste vara betydligt hårdare än den hade varit i Psalmer och visor 76, eftersom det finländska uppdraget direkt gällde att åstadkomma en ny psalmbok, inte en interimistisk samling i likhet med Psalmer och visor 76. Den vägledande principen för den rikssvenska psalmkommittén var att varje text skulle ha sin egen melodi. Även den finlandssvenska kommittén följde denna princip mycket långt. Fördelarna med principen ansågs vara möjligheten till större samstämmighet mellan text och melodi, så att varje ny psalm eller visa skulle få en individuell karaktär, men kommittén kom i konflikt med sin strävan beträffande gamla koraler: att inte i onödigt hög grad öka antalet melodier.

Kommitténs huvudprincip beträffande melodierna var att en psalm bör ha endast en melodi. Man försökte undvika alternativa melodier. Diskussionen om dessa böljade ändå fram och tillbaka under kommittéarbetets gång. Bl.a. behovet vid tvåspråkiga gudstjänster och olika regionala meloditraditioner var skäl som anfördes för alternativ. Kommittén stannade slutligen för att ha två psalmer med dubbla melodier: Tack min Gud och I himmelen, i himmelen.

Under revisionens gång ändrade kommittén åsikt i fråga om melodiantalet. I 1943 års psalmbok samsades 632 texter om 352 melodier. Knappt 56 % av psalmerna fick sålunda en melodi som inte användes till någon annan text. I 1983 års psalmboksförslag ökade melodiernas antal kraftigt, så att 411 psalmer av 549 (75 %) fick en egen melodi. Denna ökning berodde dels på det nya sättet att arbeta med psalmrevisionen, att arbeta parallellt med texter och melodier, dels på de internationella impulserna att varje psalm skall ha sin egen melodi. Största delen av de nya psalmerna kom till kommittén både med text och melodi, ofta också med harmonisering. En stor del av dessa psalmer var kända och prövade. I sådana fall bytte man inte melodi. När man införde utländska nya psalmer bevarade man melodin, därför att man ville bevara sambandet med den tradition där psalmen hörde hemma. Helt nyskrivna texter fick med några undantag en nykomponerad melodi. I de fall där en ny text kombinerades med en gammal och känd melodi ville man genom den åtgärden främja användningen av psalmen. Den markanta ökningen av antalet melodier berodde sålunda på att nästan alla nya psalmer hade sin egen melodi.

Kommittén hade ett ansenligt arbete med att få användbara nykompositioner, som i synnerhet användes för nyskrivna texter. Flera kyrkomusiker engagerades för att skriva melodier till texter som saknade melodier eller till texter som man inte hade funnit någon användbar melodi till. Ända in i de sista arbetsskedena bedömdes nykompositioner med flera alternativ för varje psalm. Lars Ryde och Per Snickars hörde till en grupp som bedömde melodier.

En blick på vilka kyrkomusiker som har nyskrivna melodier i 1983 års förslag ger följande resultat:

Tabellen visar att endast psalmen Inför ditt ansikte var "gammal" och hade en melodi från tidigare. Karl-Erik Forssells text och Gustafssons melodi användes som signatursång under Borgå stifts temaår "Hemma i kyrkan" 1975. Sången hade i det sammanhanget också titeln "Hemma i kyrkan". När temaårssången blev psalm i psalmboken behövde den bearbetas något melodiskt, vilket gjordes av kompositören själv år 1982.

Sulo Salonen och Torsten Stenius får emellertid inte glömmas bort i detta sammanhang, trots att melodierna inte var nykomponerade. Kommittén införde två melodier av Salonen: Psalmer -83 nr 78 Hur mörkret tätnar (körsång från 1958) och nr 328 O Herre i dina händer (1955). Torsten Stenius blev representerad med nr 457 Lova alla himlar, som ursprungligen var en körsång från år 1945.

Samtliga församlingar blev ombedda att inkomma med utlåtande om psalmboksförslaget, populärt kallat Psalmer -83. Kyrkomusikerna hade alltså goda möjligheter att säga sitt om det som kommittén hade åstadkommit. De flesta gjorde det som medlemmar i sina respektive församlingarns "psalmbokskommittéer".

Inte en enda svenskspråkig kyrkomusiker satt med i det kyrkomötesutskott som avgjorde psalmbokens och därmed musikens slutliga form. Orsaken till detta var att endast kyrkomötesmedlemmar kan inväljas i ett kyrkomötesutskott. Gunnar Ahlskog var medlem av kyrkomötet 1963-1977, men efter honom har de svenskspråkiga kyrkomusikerna inte haft någon representation i kyrkans högsta beslutande organ. Själv var jag utifrån kommande sekreterare i den svenska sektionen i kyrkomötets psalmboksutskott och yrkesverksam som kantor i Nagu församling. Till mina uppgifter hörde att sammanställa utlåtandena från remissrundan, att skriva protokoll och att redigera det betänkande som förelades kyrkomötet. En utanför kyrkomötet stående sekreterare har dock endast yttranderätt, ingen rösträtt, vid sammanträdena. Eftersom denna uppsats strävar till att belysa kyrkomusikernas roll i psalmboksarbetet, faller resultatet av kyrkomötets arbete utanför framställningen om det inte har anknytning till kyrkomusikerna.

I det följande kommenterar jag två musikaliska principer som kanske mest markant ändrades från Psalmer -83 till den slutliga psalmboken 1986. Den ena principen är tonhöjden, den andra är frågan om alternativa melodier.

Den musikaliska sakkunskapen i psalmbokskommittén visade en tydlig vilja att gå kyrkfolket till mötes genom att sänka tonhöjden i 39 koraler.

Kyrkomötet sänkte inalles 172 psalmer ⁽²⁰⁾ med ett halvt eller ett helt tonsteg i förhållande till Psalmer -83. ⁽²¹⁾ Endast en melodi höjdes ett tonsteg. Den användes till två texter: Vi till ditt altarbord bär fram och På denna jord vår Herres verk. Redaktionskommittén, i vilken kyrkomusikerna Per Snickars och Anders Kronlund var medlemmar, sänkte tonhöjden i ytterligare 67 psalmer. Sänkningar företogs för många koraler utan att någon instans över huvud taget bad om det.

Resultatet av sänkningarna blev att finlandssvenskarna ofta sjunger i lägre tonart än finnar och rikssvenskar. Vi kan göra en enkel jämförelsetabell där tonarterna är olika, t.ex. med utgångspunkt i melodierna till den finlandssvenska psalmbokens advents- och julpsalmer.

I 1948 års koralpsalmbok ingick sju texter med alternativa melodier. ⁽²³⁾ Psalmbokskommittén var som vi har sett mera restriktiv och införde endast två alternativ. Några församlingar tyckte att flera alternativ - t.o.m. alternativa melodiformer - ändå kunde få finnas.

Psalmbokskommitténs princip att varje psalm skall ha endast en melodi ruckade kyrkomötet ordentligt på. Förutom de två psalmer som kommittén hade försett med alternativa melodier fick ytterligare nio psalmer ⁽²⁴⁾ dubbla melodier. Fyra psalmer ⁽²⁵⁾ gavs alternativa melodiformer, något som hade ansetts vara ogörligt i kommittén. Med all respekt för lokala traditioner och behovet att samordna melodierna med den finska psalmboken ansåg kommittén att det skapade en onödig brokighet ute i församlingarna att ge alternativa melodier till texterna. Psalmboksutskottet var i början litet försiktigare med att införa alternativa melodier, men under beslutsprocessens gång blev dock antalet alternativ allt flera. Om detta sedan var hänsyn till olika meloditraditioner eller enskilda personers nit att få med just "sin" melodi undandrar sig dock en slutlig bedömning.

Nya melodier av kyrkomusikerna i Borgå stift tillkom även under kyrkomötesarbetet. Två nya melodier fann sin väg in i psalmboken genom nyinförda psalmer. Den ena är Rainer Holmgårds melodi till nr 36 Över jordens mörka dalar (1981) och den andra är Gustafssons nr 584 Jag har ett hem (1985). Gustafssons melodi ingick i oratoriet Tomas och blev från första stund en sång som tilltalade den sjungande församlingen.

Några ord skall även sägas om nyskrivna melodier som utmönstades. Då kyrkomötet ansåg att melodin till nr 527 Av goda makter måste ändras, infördes en melodi av Anders Kronlund, som också lades till texten 345 Natanael står inför Herren Kristus. Denna text hade i Psalmer -83 nr 405 anslaget En människa står inför Herren Kristus och hade melodi av Alf Nybo, en melodi som kyrkomötet dock utmönstrade. Nybos melodier rönte också annars ett omilt öde. Genom att förslagets text nr 320 Gud våra fromma ord är alltför många utmönstrades, försvann också Nybos melodi. Samma öde rönte förslaget nr 498 Nu då jag är förd åt sidan. Texten utmönstrades och med den melodin av Nybo. Bland nyskrivna melodier som kyrkomötet utmönstrade märks även Rolf Löfmans melodi till Psalmer -83 nr 434 Det skall bli skönt att landa (1982). I stället infördes en melodi av Samuel Wesley. Förslaget nr 457 Lova alla himlar utmönstrades. Melodin var den enda melodin av Stenius, som därmed inte blev representerad i den nya psalmboken.

Redaktionskommitténs uppgift var att sammanställa manuskriptet till normalupplagan av den nya psalmboken. I denna uppgift ingick att se till att notritning och andra tekniska detaljer sköttes. Göran Blomqvist ritade noterna och gjorde det med föredömlig noggrannhet. Tryckfelen i nottexten är få.

Stiftssekreteraren för gudstjänst och musik Per Snickars hade tillsammans med diplomorganisten Ingmar Hokkanen ansvaret för koralbokens tillblivelse. Dess förord är daterat i september 1987, samma år som den nya psalmboken togs i bruk första söndagen i advent. Till den uppföljningsgrupp som granskade koralsatserna hörde Harald Andersén och Snickars. I koralbokens förord sägs att den innehållsmässiga och stilistiska bredden i psalmboken även återverkar på koralsatsernas harmonisering. Grundprincipen för de nyintagna koralerna var att så vitt möjligt använda originalsatser. Detta innebar att såväl tre- och fristämmiga som också något pianomässiga satser har tagits med. En del nya koraler försågs också med nyskrivna fyrstämmiga satser i traditionell stil. Ledstjärnan för koralbokens redaktörer var enligt förordet att harmoniseringarna skulle vara så stiltrogna, enkla och slitstarka som möjligt. De var i första hand tänkta för orgel, men pianot som ackompanjemangsinstrument beaktades i så motto att tonupprepningar infördes på betonade taktdelar och bindebågar utelämnades. För att göra koralboken till ett så lättanvändbart arbetsredskap som möjligt skrev man ut taktstrecken också i äldre koraler. Taktstrecken ansågs underlätta notläsningen för dem som inte var så vana psalmackompanjatörer.

Koralboken försågs på sedvanligt sätt med en meterklasstabell. Ett register över tyska och latinska motsvarigheter till koralerna uppgjordes för att underlätta letandet efter förspel. Uppgifter om satsernas upphovsmän och källor samt copyrightregister för satserna var självklara. Ingmar Hokkanen har enligt registret gjort många satser. En del register gemensamma med dem som ingick i normalupplagan av psalmboken ingår också i koralboken.

I regel används samma tonarter i koralboken som i koralpsalmboken. Ett av de få undantagen är Den blomstertid, som koralpsalmboken noterar i Ess-dur, men koralboken fortsättningsvis har i F-dur.

År 1992 tillsatte Kyrkomusikerföreningen en arbetsgrupp för att åstadkomma en förspelssamling till koralboken. Till denna grupp hörde Kaj-Erik Gustafsson och Ingmar Hokkanen med Göran Blomqvist som koordinator och sekreterare. Målet för arbetsgruppen var att åstadkomma ett nyskrivet förspel till samtliga koraler i koralboken. Dessutom föresatte man sig att skriva alternativa förspel till koralmelodier som användes till flera än fyra psalmtexter. Omkring femton kyrkomusiker i Borgå stift har sina bidrag i förspelssamlingen. De arbetade som den tillsatta arbetsgruppen helt ideellt, utan ekonomisk ersättning. En förpliktande tradition och lojalitet mot kollegerna och församlingarna i Borgå stift var drivfjädern i arbetet med förspelssamlingen, vilket Sixten Enlund konstaterar i förordet. Det är bara att konstatera att den jubilerande Kyrkomusikerföreningen har haft ansvarskännande och duktiga medlemmar genom åren.

1. Pettersson har intresserat Anna Maria Böckerman-Peitsalo, som skrev ett projektarbete våren 1995 vid Sibelius-Akademin kallat Gustav Pettersson (1895-1979). Hans liv och verksamhet som kyrkomusiker. Se Böckerman 1995 och artikeln Gusti - i krig och kärlek i denna festskrift.

2. Pettersson: Fs 1986 nr 81 (år 1942), 389, 425, 437, 526. Petterssons melodier är analyserade i Böckerman 1995, 35-42. Sundberg: nr 42 (år 1944), 80 (1942), 326, 494; Carlsson: nr 512, 564; Sundblad nr 340, 540; Salonen nr 137; Mårtenson nr 33.

3. De övriga medlemmarna i koralkommittén var ordförande biskop Max von Bonsdorff, direktor Johannes Cederlöf och professor Otto Andersson.

4. T.ex. harmoniseringarna hade i Sundbergs koralbok en helt annan stil än i Armas Maasalos koralbok (godkänd av kyrkomötet 1943) till 1938 års finska psalmbok. Bl.a. harmoniseringen i repriserna hölls av Sundberg enligt en äldre praxis medvetet oförändrad, medan det i Maasalos koralbok var mycket vanligt med annan harmonisering i repriserna.

5. Koralboken till 1886 års psalmbok (redigerad av Faltin - Colliander - Nyberg) tjänade både den finska och den svenska psalmboken. Varje koral fanns endast en gång nedskriven. I de fall där koralen förekom till flera texter fanns nummerhänvisningar. Psalmernas texter ingick inte i koralboken. Däremot fanns det flera alternativa förspel till varje koral samt ett förslag till koralslut (loppusoitto). Koralboken avslutades med G.J. Voglers Hosianna inklusive Faltins förspel. Se KB 1913.

6. Resten av den inhemska kyrkomusikerkåren representerades av Elis Mårtenson, Sune Carlsson, Lars Ryde, Immanuel Sikström och Gunnar Ahlskog. Även kommittémedlemmen Enzio Forsblom stod för ett förspel. Korta preludier 1952. Andra upplagan av förspelssamlingen utgavs 1964, då försedd med en sådan nymodighet som ringpärm för att boken lättare skulle hållas uppslagen vid användning.

7. Blomqvist skrev ett inlägg i Borgåbladet julaftonen 1963 kallat "Kyrkomusik i utveckling", Folke Forsman presenterade Nordisk koralbok i Vasabladet 24.11. 1961.

8. Enligt Ahlskogs hågkomst kom Pettersson inte att medverka i själva arbetet. "Men vi konsulterade honom mycket. Hans stora sakkunskap var ju en tillgång också för kommittén." Intervju med Gunnar Ahlskog 6.3.1993, 4.

9. En orsak till fördröjningen var bl.a. att man ville kontrollera uppgifterna om melodiernas ursprung enligt den nyaste forskningen. Detta arbete gjordes av Harald Andersén och T. Ilmari Haapalainen. Arbetet var färdigt 1970, då förordet är daterat och undertecknat av hela redaktionskommittén. Gunnar Ahlskog meddelade dock i intervjun år 1993 att arbetet på både mässmusiken och koralpsalmboken slutfördes i början av juni 1969, året efter kyrkomötet. "Mässmusiken blev först färdig, för att den skulle tas i bruk vid kyrkomusikdagar i augusti samma år, och i slutet av juni fick förläggaren materialet till koralpsalmboken, och det dröjde ända till 1972 innan det tryckningsarbetet var färdigt, ett oförklarligt dröjsmål." Intervju med Gunnar Ahlskog 6.3.1993, 5.

10. Koralboken redigerades av Harald Andersén och Taneli Kuusisto. Dess förord är inte daterat, så att man skulle kunna veta när redaktörsarbetet var färdigt och boken överlämnades till förläggaren. En förspelssamling utgavs till denna koralbok som ett tillägg till Korta preludier 1952. Utgivare var Kyrkomusikerföreningen.

11. Mässmusikens ackompanjemangsupplaga var redigerad och harmoniserad av Harald Andersén och utkom hösten 1969. Förordet är daterat i augusti.

12. Nedervetil, Pedersöre, Vörå, Korsholm, Lappfjärd, Åbo svenska, Mariehamn, Dragsfjärd, Kyrkslätts svenska, Grankulla svenska, Matteus, Lappträsk svenska, Borgå svenska.

13. I Hansson 1985, 199 not 10 finns statistiska uppgifter av motsvarande slag som dem jag presenterar nedan. Min klassificering är något annorlunda, vilket är orsaken till att siffrorna varierar. I statistiken har jag inte fäst uppmärksamhet vid notationstekniska detaljer i stil med brevisnot i stället för helnot, omplacering av mensuralstreck eller att halvnot och fjärdedelspaus har omskrivits med en punkterad halvnot.

14. F 1983 nr 1, 17, 95, 99, 139, 140, 161, 180, 200, 253, 265, 267, 314, 342, 454, 472, 510, 514.

15. F 1983 nr 370, 382, 389, 511.

16. F 1983 nr 63, 66, 133, 142, 201, 222, 233, 249, 325, 362, 474, 479, 526, 543. För nr 543 Skänk du oss fred gäller att 1948 års melodi rytmiserades. Rytm och melodi i Fs 1968 var på många punkter annorlunda.

17. F 1983 nr 179, 200, 500, 516.

18. F 1983 nr 382, 499.

19. F 1983 nr 35, 133, 201, 362, 526. Om nr 201 kan sägas att den melodiskt ligger närmare Fs 1948 än Fs 1968.

20. Antalet melodier är dock något färre, eftersom en melodi kunde användas till flera texter.

21. Helge Degerman, Kaj-Erik Gustafsson och stiftssekreteraren vid Stiftsrådets avdelning för gudstjänstliv och kyrkomusik Per Snickars var av psalmboksutskottets svenska sektion tillkallade sakkunniga då musiken till den blivande psalmboken genomgicks. Sammanträdena hade förberetts av Göran Stenlund från psalmboksutskottet och Anders Kronlund efter genomläsning av remissyttandenas kommentarer till melodierna (sammanställningen av kommentarerna, psalm för psalm) samt jämförelser med VKE 1984 och SOU 1985:16. PU:s protokoll 8/85 och 10/85. Stenlunds och Kronlunds beredning finns som bilagor till nyss nämnda protokolls memorialprotokoll, BSA 1, ÅKA. När det gäller de enskilda koralernas tonarter, sägs inom klamrar vilka remissyttranden som hade talat för sänkning av koralen i fråga.

Anders Kronlund var kantor-organist och teol.mag. Han verkade som musiklärare i Evangeliska folkhögskolan i Vasa och hade också varit organist i olika församlingar, bland dem Vasa svenska. Han var även lärare i Kuula-institutet i Vasa.

22. Koralen hör inte ihop med adventstext i Vk 1986. Lovpsalmen nr 323 är noterad i G-dur. Andra gången koralen förekommer, nr 444, är den noterad i F-dur. Psalmen står under rubriken "Yhteys". Även i Sverige noterar man melodin i olika tonarter. Lovpsalmen nr 9 står i G-dur. Fs 1986 har endast F-dur för denna koral.

23. Fs 1943 nr 116, 165, 184, 378, 565, 567 och 629. Psalmbokskommittén utmönstrade a-melodin till nr 116, 165 och 565 samt b-melodierna till nr 184, 378 och 629. Nr 567 utgick helt ur psalmboken med sina melodier av E.G. Geijer och Sune Carlsson. I övrigt betydde åtgärderna att finlandssvenska kyrkomusikers - utöver Sune Carlsson - melodier utgick: John Sundbergs till nr 116, Henrik Sundblads till nr 165 och Gustav Petterssons till nr 378.

24. Fs 1986 nr 78, 143, 177, 288, 292, 355, 440, 441, 580.

25. Fs 1986 nr 22, 378 =529, 515.

Sedan 15.12.2002 har personer besökt denna sida.

Tillbaka